Britternas val: John Bull sade nej till ”hård Remain”

Föregånget av trassel och gräl hölls så äntligen det brittiska parlamentsvalet, detta sedan den kritiserade labourledaren Jeremy Corbyn övergett sitt motstånd.

Som väntat vann Brexit-sidan en förkrossande seger. Ändå hade medierna under upploppet meddelat att Boris Johnson och hans tories av okända skäl höll på att mista sitt inledande stora försprång. Bara tanken, att de mäktiga krafter som i dag arbetar för globaliseringen i dess moderna tappning skulle ha släppt Storbritanniens självbestämmande utan strid är förstås absurd. Alla från den officiella högern till vänstern framhöll i det mest rörande samförstånd hur skadlig, ja katastrofal en Brexitseger skulle bli. I svensk TV uppträdde förre finansministern Anders Borg och vår socialdemokratiske EU-minister Hans Dahlgren i en ”debatt” som förstås var avgjord på förhand: både för Sverige, England och EU var ett nej till Brexit den enda rimliga utgången, enligt dessa båda politiska motpoler.

Av följsamma kommentatorer har Brexit sagts vara höjden av nationell egoism, men lustigt nog också en linje dömd att skada britternas eget välstånd mer än något annat. Medan Remain-motståndare som Daniel Hannan med flera har pekat på att landets medlemskap i EU i rent ekonomiska termer har varit en förlustaffär och att mer finns att vinna genom en frihet att själva fatta sina ekonomisk-politiska beslut och ingå de allianser som gynnar landet, repeterade de EU-vänliga krafterna sin tes att anständighet och egenintresse sammanföll varför britternas avgörande i denna sak borde vara lätt.

Det var på motsvarande vis tacksamt att hamra in, att Brexit handlade om ovilja att iaktta generositet och öppna gränser. Eftersom många polacker och andra EU-medborgare vistas och arbetar i England, och eftersom det där som i andra länder finns vissa yttringar av främlingsfientlighet och upplevd jobbkonkurrens, antog en del opinionsbildare att EU-motståndet i sitt innersta handlade om missunnsamhet och xenofobi.

Hur mycket de EU-kritiska britterna än påpekade att det avgörande för dem var motviljan mot att lyda en lagstiftning med starka inslag av fjärrstyrning från EU:s parlament och kommission, fortsatte kampanjerna mot det ”främlingsfientliga” Storbritannien, vars lågutbildade och arbetslösa glesbygdsbritter ansågs spy ut sitt förakt för den fria ekonomin. Som Daniel Hannan uttryckte det I ett Spectator-inlägg sommaren 2016: ”It’s simple: let us make our own laws again, and the rest follows.” Inte minst den centrala beslutsutvidgning som heter Charter of fundamental rights and freedoms ger dock European Court of Justice rätt att ingripa i nästan varje del av nationernas liv.

För dem som delar Hannans synpunkter har samtidigt flera alternativ funnits. Kanske inte ens frågan om en ”hård” eller ”mjuk” exit har varit livsviktig för dem. Båda har nämligen från deras ståndpunkt sett långt varit att föredra framför den nuvarande positionen, där EU i så hög grad stiftar brittisk lag.

Vi lekmän kan nog undra vilka rättigheter som nationerna fått ha kvar i EU.

Vissa svenska debattörer har hävdat att Storbritanniens egna åsikter om huruvida det bör fortsätta att vara en ”lojal” medlem av EU eller ej är en fråga, där samma Storbritanniens egen åsikt väger försvinnande lätt. Svenska Dagbladets Brysselkorrespondent Teresa Küchler har hävdat att ”Brexit-folket verkar leva i en egen värld.” (SvD 19.6 2019). I en utrikesdebatt anordnad av hennes tidning förra hösten hävdade hon att öriket i frågan om att dra sig ur samarbetet minsann har 28 andra länder att ta hänsyn till. Och i en eftervalskommentar till höstens brittiska val (SvD 15.12 2019) ansåg SvD:s Europakolumnist Rolf Gustavsson, efter att ha prisat EU:s chefförhandlare Michel Barnier, att det brittiska valutslaget gör det ”betydligt svårare för EU att hålla en enad front”. Det aningslösa språkbruket implicerar väl, att den som söker välja sin egen väg i Unionen – eller ”ur” den, är en fiende mot vilken de övriga bör gadda sig samman, hellre än att söka finna en ömsesidigt god lösning.

Här en kuriositet. Att nyliberaler som förre Timbro- och Carl Bildt-medarbetaren Olof Ehrenkrona som senior vikarierande ledarskribent i Svenska Dagbladet förbigår Margaret Thatchers och andras skepsis liksom de varningar för en makthungrig Europagemenskap, stöpt efter den kontinentala ”dirigism” som den gammalliberale Friedrich Hayek, den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke med flera med sådan emfas fördömt, kan verkligen förvåna. De rena vänsterpolitikernas vurm för ett EU vars ”katolska fara” Tage Erlander på sin tid framhöll har i sig överraskat, men välfärdsteknokraternas intåg och dominans i Bryssels beslutsorgan gör dock att vänsterns åsiktsbyte blir logiskt. När däremot personer som tidigare varnat för den stora staten och sökt värna friheten nu ser en fortsatt brittisk delaktighet i EU som den enda, och enda anständiga, alternativet utan att inse dess uppenbara faror för friheten är det rent häpnadsväckande. Fast de belöningar som väntar dem som ger globalismen sitt öppna stöd kan i och för sig förklara mycket.

Som kontrast till de Brexit- och Boris Johnson-negativa kommentarerna kan man påminna om en annan text som fått passera i svensk debatt eller som inte ens uppmärksammats här. Efter valet skrev brittiska idétidskriften Spectator att landets medlemskap i Gemenskapen respektive Unionen varit en 46-åring parentes och inte mer för britterna. Målet ”an ever closer union” innebär ett åtagande som de nog inte så gärna vill återvända till, förmodade skribenten. Valutslaget visar enligt hans bedömning att tories nu kan framträda som ett äkta rikstäckande parti, företrätt inte bara i alla landsändar utan även i alla sociala skikt. Man påminner om vad Disraeli gjorde för att efter sin tids rösträttsreform oh för lång tid befästa den klassöverskridande ”torydemokratin”.

En del har varnat för att ett Storbritannien som lämnat EU kan bli ett ”Singapore på Themsen”. Alltså en trolös, kappvändande sjömakt som handlar där det lönar sig mest och som undviker alla varaktiga eller besvärliga åtaganden. Enligt signaler från Boris Johnsons kansli finns dock helt andra planer. Det som stör Johnson i dagens England är sålunda dess tekniska efterblivenhet och dess förödande regionala ojämlikhet. Johnson vill nu använda det handlingsutrymme som storsegern inför utträdet skapar, och inte minst de pengar som sparas på medlemsavgiften, för att sjösätta företagsinitiativ och genom förbättrad infrastruktur bana väg för nya aktivitet i det brittiska näringslivet. De berörda departementen sägs redan vara i gång med arbetet. Att den kalkylerande Boris Johnson också hoppas på att kunna behålla de arbetarröster som genom Corbyns fiasko tillföll tories gör inte planerna mindre intressanta. De vänsterliberala talar kanske med förakt om hans ”kollektivism” men Johnson menar att staten genom att puffa för ny företagsamhet inte blir socialistisk utan kan påta sig en roll liknande den som Kalifornien burit gentemot Silicon Valley och liknande projekt, eller Israel genom sina välkända högteknologiska satsningar.

Johnson repar också frukterna av den erfarenhet av att driva ett stort finansiellt centrum som har samlats i London, där han i ett vitalt skede som bekant var borgmästare.

Det som kan förvåna en svensk är hur litet själva EU:s sega fastklamrande vid en medlem som önskat utträda ur Unionen verkar skrämma våra ledande opinionsbildare. Vem vågar efter Brexit-trasslet inträda i en organisation som EU, i det fall medlemskapet visar sig ogynnsamt för landet i fråga? Var finns ”the right to secede” (rätten att utträda)? Även om det existerar en utträdesparagraf, tycks den i sak vara mer som en slingerbana genom en politisk Törnrosahäck än som en lätt väg att beträda. Att länder som tidigare velat utträda ur en union mött motstånd, ja blivit föremål för direkt krigsförklaring, ger exemplet Abraham Lincoln och Sydstaterna på 1860-talet ett dystert exempel på. Sitta fast i ett ”hårt EU” kan faktiskt vara lika svårt, ja varför inte rentav värre än en ”hård brexit”?

I dag borde vi ha lärt oss att den nationella suveräniteten, eller i varje fall det rimliga självbestämmandet, och inte den blotta följsamma uniformiteten, är det man främst behöver slå vakt om.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: