Varför gillar svenska journalister Wall Street och anfallskrig?

För oss sena 40-talister utspanns på 60-talet ett märkligt drama. Det USA som besegrat de nazistiska och fascistiska regimerna, som i avsikt att säkra freden mot diktaturländer bidrog att skapa FN och Nato, och som för att ekonomiskt få Europa på fötter drog i gång Marshallhjälpen, detta land sågs ett par decennier efter världskriget som frihetens största fiende.

Det USA som under tvåhundra år uppfattats som en tillflykt för européer ur stånd att utveckla sina talanger och leva ett gott liv, ett land som på 1900-talet blev drömmen för miljoner fattiga men energiska människor och som efter 1945 lät miljoner européer och andra studera i de ryktbara amerikanska universitetsmiljöerna, detta USA sågs nu som lika odemokratiskt som de länder man så avgörande bidragit att besegra. Vietnam-protester drog fram i Europas huvudstäder, vid västvärldens campusar höjdes rop av avsky mot det land som ägde en föredömlig rättsstat infogad i det kanske mest fria stats- och samhällsskick som någonsin existerat.

I dag finner vi däremot få medier, som inte lika häftigt som man då gisslade USA vänder vapnen mot dem som ifrågasätter klokheten i dagens amerikanska utrikespolitik, med dess under decennier drivande ambition att störta oönskade statsledningar och med eller utan vapenmakt idka ”nationsbyggande”. Också den minsta undran över Wall Streets makt över politiken (de berömda ”svängdörrarna” till Vita huset), klargjord inte minst genom amerikanska böcker och inlägg i ämnet, svartmålas av journalister och kolumnister som fascism eller grov populism. Om 60-talets vänsterkritiker avskydde Wall Street och dess finansmakt så bärs dagens kulturskribenter av tron att den som ifrågasätter den nya finansiella makten och gränslösheten är oönskad, och i vart fall inte värd att tas på allvar. Globaliseringen i en viss form inte bara godtas restlöst. Den upphöjs till norm, det enda riktvärdet för anständighet.

Vår svenska mediekår, särskilt de som kommenterar amerikansk politik, har samtidigt i förvånande hög grad anslutit sig till de ståndpunkter som deras vänsterliberala USA-kolleger omfattar. En skärningspunkt för deras anammande av denna vänsterliberalism är inte oväntat den storm av kritik som riktats mot president Trump. I den amerikanska nättidskriften The American Conservative menade nyligen journalisten Robert W Merry, att det under presidentens nära tre år vid makten utspelats ett veritabelt politiskt inbördeskrig mellan, å ena sidan, Vita huset och, å den andra, de många nätverken av politiska demokrater i Kongressen och andra vänsterinriktade nätverk inom myndigheter och förvaltning, likaså medier och mer eller mindre politiserade institut och tankesmedjor samt universiteten. Merry kallar med en ofta använd term dessa nätverk för ”the Deep State” och i orden ligger tanken att dessa nätverk styr, eller i varje fall hetsar opinionen och utövar mycket starkt inflytande, nästan oavsett vem som innehar Vita huset.

Oroade röster i USA talar nu om att inbördeskrig hotar och att de privata vapeninnehaven (!) hos de båda lägren kan få avgörande betydelse. Att konstitutionen, en gång tänkt som frihetens värn, nu har gjorts till ett vapen av rena demagoger gör dessutom inte saken bättre.

Det som från svensk horisont bekymrar med att så helt och fullt uppta och vidarebefordra dessa influenser är att teman och problem förblir otillräckligt belysta, att ytfenomen ältas på bekostnad av frågor om etiska frågor om rättsstatens överlevnad, samt att debatten uteblir och att genuin analys ersätts av utväxlande av förutsägbara signalord. Tidspress och hänsyn till läsare/tittares brist på tid och uppmärksamhet, säger en del. Ensidighet och ovilja att söka obekväma förklaringar på gränsen till enfald, menar andra.

Till skillnad från 1960-talets vänsterkritiker av USA låtsas dagens följsamma svenska journalister i stort sett inte om de ekonomiska villkoren för USA:s utrikespolitik. Att det finns ett militärindustriellt komplex, att enorma mängder varor och tjänster upphandlas för den amerikanska armén, att före detta officerare tjänar mycket pengar på att vara konsulter för vapen- och tjänsteföretag samt att delar av krigföringen har lejts ut till militära bemanningsföretag tycks med få undantag inte bekymra svenska publicister. Inte heller frågan vad metoderna för dessa interventioner gör för att uppamma terrorismen, som USA officiellt och återkommande förklarar vara ett fristående fenomen, inte ett svar på amerikansk inblandning. De faktauppgifter, tolkningar av och förklaringar till USA:s utrikespolitik liksom till de skarpa konflikterna i Kongressen, som inte passar våra utrikesjournalister, avfärdar de desto oftare som extremism eller propaganda styrd från Ryssland.

Att många seriösa läsare/tittare i Sverige tröttnar på våra medier och söker till utlandet liksom till seriösa källor på nätet (vars sakliga halt de ganska väl torde kunna bedöma) är med tanke på dessa förvrängningar och ensidigheter knappast en slump.

Det riktigt oroande med denna följsamhet från våra mediegestaltar, vare sig de heter Jenny Nordberg, Theresa Küchler eller Gunilla von Hall, är den likgiltiga eller direkt gillande syn på USA:s politik av militära interventioner i olika länder som många av dem uppvisar. De tycks – antingen uttryckligt eller implicite – svälja den tes om ändlösa krig som nödvändiga mot så kallade auktoritära regimer som den vänsterliberala och så kallade neokonservativa krafterna i USA driver. Det går så långt att svenska journalister beklagar de fall där president Trump väljer att – helt enligt sina vallöften – minska ned eller dra tillbaka amerikansk trupp från olika krigsskådeplatser. Våra medier håller så kallade korrespondenter på plats i New York och Washington, men så länge dessa nöjer sig med att hämta sitt stoff ur ensidiga källor får deras närvaro i Amerika minskat värde.

En händelse som väckt stark upprördhet i årets just påbörjade presidentvalsrörelse är att en av kandidaterna – kongressledamoten Tulsi Gabbard från Hawaii – av partikollegan Hillary Clinton nyligen beskyllts för att vara en ”Russian asset”, alltså en tillgång för Moskva, och därmed de facto en fosterlandsförrädare. Detta på grund av hennes kritik av den amerikanska militära interventionspolitik som Gabbard påminner om orsakar många dödsfall i berörda länder samt inom USA:s militära styrkor. Gabbard, som har tjänstgjort som officer i Irak och sett krigets verklighet, söker nu via sina advokater göra rättssak av anklagelsen, då hon menar att Clintons påhopp saknar varje grund och att den djupt skadar Gabbards kandidatur. Gabbard menar att de politiker som ger stöd åt interventionerna inte inser vad deras beslut får för följder, för konfliktnivån i världen, vid fronten och gentemot andra länders befolkningar. Det är ännu oklart om Tulsi Gabbard får rätt att delta i den debatt med demokraternas kandidater som hålls nu i november, men att våra inhemska skribenter någon gång kunde ta upp hennes försök att verka för en mindre militariserad utrikespolitik och inse problemen med dessa ingripanden vore ändå önskvärd.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: