Efter materialismen

Vår tids materialister hänvisar ofta till evolutionsteorin för att avvisa konkurrerande idéer. Men är evolutionsteorin lika stabil och vetenskapligt hållbar som försvararna vill få oss att tro? För att undersöka den frågan vänder jag mig till Thomas Nagel som är en välrenommerad amerikansk filosof. Jag stötte på hans namn första gången när jag studerade filosofi i Uppsala på 90-talet. Hans bok ”What Does It All Mean?” användes i grundkursen. Nagel är ateist.

2012 publicerades en bok av Nagel med titeln ”Mind and Cosmos”. Den har den talande undertiteln ”Why the materialist Neo-Darwinian conception of nature is almost certainly false”. En möjlig invändning som någon redan här kan resa är att Nagel inte är biolog eller naturvetare. Men biologer och andra naturvetare är inte experter på att analysera världsbilder. Det är filosofiprofessorer som Nagel som sysslar med sådant. Ontologi, metafysik och argumentationsanalys tillhör de akademiska filosofernas område. Frågan som Nagel analyserar ligger alltså inom hans egen expertis. Och hans slutsats är alltså att de moderna materialisterna antagligen har fel.

Nagel skriver att den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet lade grunden för stora framsteg i vår förståelse av naturen, men den byggde på en begränsning av synfältet. Den bortsåg bland annat från medvetande, mening, värde och intention. De fysiska vetenskaperna så som de har utvecklats sedan dess beskriver med matematikens hjälp hur det materiella är uppbyggt och lagarna som ordnar det i tid och rum. Som fysiska organismer består vi förstås av samma materiella beståndsdelar som det fysiska universum. Men är det hela sanningen om människan? Är vi inget annat än ”nakna apor”?

Det finns en dröm om att den fysiska vetenskapen en dag ska kunna förklara allting. Nagel ifrågasätter den idén. Han skriver att de fysiska vetenskaperna kan beskriva organismer som oss själva som delar av en objektiv ordning i tid och rum, men de kan inte förklara de subjektiva upplevelserna hos sådana organismer. De kan inte förklara hur världen framträder ur de olika organismernas perspektiv. Vår upplevelse av verkligheten ligger utanför de fysiska vetenskapernas räckvidd. Trots de stora framstegen som har gjorts inom de fysiska vetenskaperna så har de alltså lämnat en viktig del oförklarad, nämligen att vi inte bara är biologiska organismer, vi är medvetna biologiska organismer.

Om vi följer evolutionsteorin så ligger en lång process av biologisk evolution bakom att det finns medvetna organismer. Men en rent fysisk process kan inte förklara medvetandet. Enligt Nagel måste den biologiska evolutionen därför vara något mer än en fysisk process. Han menar att för att kunna förklara existensen av medvetandet måste evolutionsteorin bli något mer än en fysikalisk teori. Nagel försöker inte presentera en sådan teori, utan nöjer sig med att peka på bristerna i den neo-darwinistiska teorin, men han lägger fram några idéer som torde vara provocerande för en ortodox materialist. Han föreslår exempelvis att eftersom den materialistiska teorin antagligen är felaktig, så kan en helt annan typ av principer vara verksamma i naturens historia, principer som till sin logiska form snarare är teleologiska än mekanistiska. Han öppnar alltså en dörr till förklaringsmodeller som man tidigare fann hos exempelvis Aristoteles.

Nagel hoppas försiktigt att evolutionsteorin kan utvecklas till en teori som även kan förklara det som inte tillhör den fysiska ordningen. Min tanke när jag läser hans bok är dock lite mer radikal, nämligen att bristerna i evolutionsteorin som han pekar på öppnar upp en dörr bakåt i tiden till det som idéhistorikern Arthur Lovejoy kallade för ”the great chain of being”, alltså ”The conception of the universe as … ranging in hierarchical order from the meagerest kinds of existents … through every possible grade up to the ens perfectissimum.” Den här idén – ”has, in one form or another, been the dominant official philosophy of the larger part of civilized mankind through most of its history.” (1)

Den som passerar genom dörren till forntiden återförenas med den civiliserade mänsklighetens stora tänkare och lärare såsom exempelvis Platon och Aristoteles för västerlänningen. I vår tid har visionen försvarats av tänkare som Huston Smith, Seyyed Hossein Nasr och andra representanter för den Traditionella skolan. En av behållningarna med att öppna sinnet för forntida tankar är att vi slipper fortsätta uppfatta oss som nakna själlösa mekaniska apor, istället får vi tillbaka vår själ.

Det moderna samhället verkar befinna sig i kris på alla sätt och vis: ekonomiskt, ekologiskt, psykologiskt, politiskt, moraliskt och socialt. Lite forntida visdom som lär ut tidlös besinning kanske är exakt vad vår besinningslösa tid behöver? (2)

Joakim Eng

(1) Citerat från ”Beyond the post-modern mind” av Huston Smith

(2) Jag anspelar på Kurt Almkvists antologi ”Tidlös besinning i besinningslös tid.”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: