Var går gränsen för privatlivet?

Frågan om privatlivets gräns är ständigt aktuell. En ny avhandling ställer frågan i historisk belysning. Den ger nya perspektiv på en diskussion som är högst angelägen i en tid, där många medborgare blivit utsatta för mediers övergrepp.

Kända som okända har anledning att frukta medierna; att bli negativt skildrad kan leda till allvarlig ryktesskada. Diskussionen kring mediernas yrkesetik är inte ny. En väsentlig del av denna fråga handlar om förhållandet mellan offentligt och privat – när och varför måste byken tvättas offentligt? En ny avhandling, Mattias Hessérus Rätten till privatliv – och moralen bakom omoralen i svensk press (Carlssons 2017), gör en analys av hur frågan uppfattats under 1900-talet.

Hessérus konstaterar att ämnet är otillräckligt utforskat. Orsaken är enkel att se, det rör sig om en ”mjuk” frågeställning, där det är svårt att komma med hårda bevis. Men man kan närma sig frågan genom exempel på publiceringar, diskussioner, lagtexter och annat. Begreppet privatliv är dessutom knappast entydigt och en lång teoretisk diskussion av begreppets möjliga konnotationer inleder avhandlingen. Det som intresserar avhandlingsförfattaren i den empiriska undersökningen är framförallt det presshistoriska perspektivet – han försöker komma fram till hur pressetiken avgränsat privat och offentligt.

Undersökningen börjar på 1920-talet med skandalbladet Fäderneslandet. Det är litet synd, då det oscarianska Sverige ofta, inklusive i denna avhandling, brukar tillskrivas en utvecklad ”dubbelmoral”, där den offentliga bilden av olika ärevördiga personer sägs ha skilt sig starkt från den privata. Det skulle vara intressant att veta, om denna nutida föreställning om en skarp åtskillnad mellan privat och offentligt i det oscarianska Sverige höll streck för en jämförelse med verkligheten.

Men ingen kan skriva om allt och undersökningen börjar som sagt med Fäderneslandet. Fäderneslandet kallades av kritikerna ”Fanderseländet” och gjorde sig, särskilt efter C. S. Dahlin tog över tidningen 1914, känd för sensationslysten skandalisering av enskilda, ofta med anklagelser av sexuell natur. Den blev till själva sinnebilden för ”smutspressen” tills det att den slutligen lyckades drivas i konkurs, efter en distributionsbojkott 1927. Några försök att uppliva den gjordes senare, men de fick inte något större genomslag.

Denna mikrohistoria är utan tvivel väl värd och berätta, och Hessérus gör det underhållande och märgfullt (i alla fall för att vara en avhandling). Trots att det på sin tid tillhörde landets största tidningar har nog många glömt att den överhuvudtaget existerade. Den lämpar sig också bra för en principiell diskussion om medieetik, då den verkligen ställer frågan om vad som kan skrivas och inte på sin spets.

Hessérus menar att de kritiker som drev Fäderneslandet i konkurs inte primärt gjorde det på grund av omsorg om privatlivet, utan omsorgen gällde i stället sedligheten. Fäderneslandet uppfattades som en bastion för osedlighet och sades tilltala människornas lägre sidor. Enligt avhandlingens synsätt skulle alltså skyddet för privatlivet under 20-talet varit mycket svagt och kritiken mot Fäderneslandets journalistik skulle ha dikterats av andra skäl.

Författaren gör genom att presentera redaktören Dahlins världsbild också en intressant nyansering av Fäderneslandet. Dahlin menade sig i sitt försvar för publikationen stå på de svagas och utsattas sida och visst går det att se publikationen som en röst som stod vid sidan av och kritiserade ”etablissemanget” och därmed ibland också avslöjade dess skuggsidor. Kanske går det att jämföra den med de kvällstidningar som finns till exempel i Storbritannien och Tyskland, som vid sidan av all vulgaritet också ibland bjuder på verkligt avslöjande journalistik – detta till skillnad från de svenska kvällstidningarna som bara bjuder politisk korrekt propaganda.

Vidare nedslag som görs i avhandlingen är bland annat 1953 års förändrade publicitetsregler, 50-talets publicitet kring homosexuella nätverk i Stockholm och 1980 års integritetsskyddskommitté. Sammantaget bildas en berättelse som leder fram till ett ökat skydd för den enskildes rätt till privatliv (även om de sista åren på 70-talet innebär en ökad vänsterkritik av privatlivet, som ett uttryck för borgerlig individualism). I grunden är det alltså en positiv berättelse, om gradvis ökande skydd för den enskilde.

Avhandlingen slutar dock 1980 och den naturliga följdfrågan är förstås vad som hände sedan. En som jag tycker särskilt angelägen fråga att diskutera i detta sammanhang är den enskildes rätt till privata åsikter. Denna rätt verkar de sista decennierna inte respekteras alls. Ofta har det stått att läsa om olika uthängningar av privatpersoner som helt saknar makt och inflytande i samhället, som dessutom yttrat sina åsikter i mindre forum och inte sällan i skydd av upplevd anonymitet.

Detta uppenbara missbruk av tryckfriheten, där medierna granskar medborgarna i maktens intresse i stället för tvärtom, ser jag som den kanske enskilt viktigaste pressetiska frågan inför framtiden.

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: