En kritiker av USA:s regimförändringar med militära medel

Måste världens demokratier acceptera, att vissa stater nekar medborgarna deras rättigheter? Bör det vara tillåtet att gripa in för att störta förtryckande statschefer och regimer? Och framför allt, att göra det med militära medel?

Den amerikanske statsvetaren John J Mearsheimer är känd för att han avråder större länder – framför allt USA – från att gripa in i andra stater. Det gäller även sådana där de mänskliga rättigheterna har satts på undantag. Han har exemplifierat sin kritik med en rad interventioner som Amerika har företagit på Balkan, i Mellanöstern och i Nordafrika. Inget av dessa ingripanden har lett till något som kan kallas framgång. Som Mearsheimer framhåller i sin bok från 2018, The great delusion. Liberal dreams and international realities (Yale University Press, 313 s) har denna politik med samma nedslående resultat tillämpats såväl under demokratiska som under republikanska presidenter. Det är hos Mearsheimer alltså inte fråga om någon partipolitisk kritik.

Står han då likgiltig inför de moraliska problem, som vissa staters rättsövergrepp innebär? Tycker han att man bör vända ryggen åt de stater som frågan gäller? Nej, inte alls. Och han gör helt klart att han i princip anser att alla stater bör skapa och vidmakthålla de skydd som de mänskliga rättigheterna kräver.

Problemet ligger på ett annat plan.

För Mearsheimer pekar på att inget av de ingripanden som USA har företagit i andra stater från 1990-talet och framåt har uppnått sitt syfte.

Ingripandena har i sak varit militära angrepp och har inte oväntat uppfattats som sådana i det land där interventionen har skett. Därmed har olika krafter i det angripna landet snarare tenderat att gå samman mot ingripandet och bekämpa det än att uppfatta det som en räddnings- eller befrielseaktion.

Dessutom har aktionen visat sig dyrbar, ekonomiskt, för USA, materiellt sett men framför allt i form av spillda människoliv. Det gäller både för USA:s trupper och individer i det angripna landet. Till sist har dessa interventioner gett USA och dess ledning dåligt rykte och väckt motvilja och hat hos andra nationer. Dessutom har man ofta illa eller inte alls planerat det så kallade statsbyggande som avsetts följa på tyrannens störtande, varför USA tvingats till kostsam och utdragen närvaro i det intagna landet.

Detta utgör som Mearsheimer framhåller ett modernt mönster i konflikter. Medan krig förr ledde till fred med ett avtal och chans att återuppta fredliga relationer med motståndaren, tar de ”liberala” krigen inte slut. Han söker i sin bok utreda vad det beror på.

Man kan ta de två exemplen Libyen och Syrien.

I Libyen önskade USA och dess allierade 2011 bli av med landets egensinnige ledare överste Gaddaffi och satte därför in ett luftangrepp. För att få slut på hans välde spred de även ryktet att Gaddaffi höll på att genomföra ett massmord. Verkan i omvärlden uteblev inte. Sommaren 2011 erkände 30 stater det nationella övergångsrådet i Libyen som legitim regering och på hösten uppspårades och mördades Gaddaffi av utländska specialstyrkor. Libyen kastades därefter in i ett blodigt inbördeskrig – något som troligen inte vara förutsett – ett krig som ännu pågår, till synes utan slut.

Medan Västmakterna var i färd med att göra slut på Gaddaffis välde, bröt så inbördeskriget i Syrien ut. USA ingrep inte öppet men gav stöd till visa av de rebellstyrkor som sökte störta president Assad. Av USA fick dessa styrkor halvannan miljard dollar i vapen och annat stöd, något som eskalerade kriget. Konflikten pågår ännu, detta efter att över 400 000 människor – därav många civila – har dödats. Andra verkningar är, att extrema krafter i regionen stärkts, och bedömningar tyder på att om Assad hade fallit skulle han sannolikt ha efterträtts av Nusra-fronten, som är lierad med al Qaeda. USA:s stöd till rebellerna kunde därmed ha fått än svårare följder.

En läsare kan undra varför då inte den amerikanska ledningen har övergett en strategi som varit så höggradigt självmotverkande. Man kan peka på Afghanistan, Irak, Balkan (forna Jugoslavien) med flera länder. Mearsheimer menar att förklaringen snarare än i vissa sakliga felslut primärt ligger i en viss sorts bakomliggande mentalitet, uppammad via liberala drömmar om att göra världen mer fredlig genom att utöva våld för att göra sig kvitt auktoritära ledare och deras regimer. Han menar också att man, i anslutning till klassiska så kallade realistiska föreställningar utvecklade bland annat under en inspiration som går tillbaka ända till kyrkofadern Augustinus, kan anta att människan har ett medfött ”imperialistiskt” behov, det vill säga att hon för att överleva vill låta sin makt växa till dess hon stöter på nog hårt motstånd. Ytterst upprätthålls enligt dessa realister freden i världen genom så kallad maktbalans. Det betyder att de ledare som söker expandera och annektera andra stater hålls tillbaka genom motvikter i form av balanserande länder eller koalitioner av länder, inte genom anslutning till överenskommelser om att bevara freden.

Mearsheimer driver i anslutning till detta ett resonemang, som nog får en del att reagera men som förtjänar att prövas.

Han menar att realisterna, alltså de som söker fred genom maktbalans, i princip är mer beredda att använda krig som metod. Detta medan de liberala, alltså utrikespolitikens idealister, säger sig föredra att använda fredliga medel. Här möter en paradox. Ty i praktiken kommer realisterna att mer sällan tvingas ta till krigiskt våld, eftersom deras strävan till maktbalans får till effekt att avhålla de berörda från att ta till militära medel. Det svarar om man så vill mot det gamla ordspråket ”Om du vill fred, så rusta dig för krig.” Ser vi det samtidshistoriskt är det i modern tid vänstern (i USA demokraterna) som har startat krig, medan högern (i USA republikanerna) har sökt undvika resp avslutat dem.

En reservation krävs, som är att dessa attityder på ett allmänt sätt kan sägas sammanhänga med ”högern” resp ”vänstern”. De följer dock inte givet partilinjerna. Ett exempel: som bekant gick president George W Bush år 2000 till val på en idé om att USA i princip inte skulle ingripa utomlands. Efter 11 september valde han ändå att driva den liberala linjen att ingripa och söka krossa ”ondskans axelmakter.” Detta fick honom som bekant att beordra anfallet mot Irak. Bush hade övertalats eller ryckts med för att driva en sådan politik av framträdande så kallade neokonservativa, och resultatet blev det Irakkrig där många liv spilldes och som drog enorma kostnader. Ett annat exempel: i nuläget har president Trump satts under svår press för att starta krig mot Iran, vars ledning många vill störta. Det senaste budet är dock att han inte kommer att angrip Iran (troligen styrd av sin önskan att inför nästa års presidentval ha förverkligat sitt vallöfte att inte starta fler krig resp att ta hem USA:s trupper från de olika krigsskådeplatserna). Vi vet till skillnad från Irak inte hur Iran-fallet slutar, men problematiken belyser väl de två attityder till krig som just nämnde.

John Mearsheimer säger i sin bok om den liberala utrikespolitikens faror egentligen vad som för tidigare generationer var en självklarhet. Var och en kan med enkel psykologi komma till slutsatser som liknar hans. Ändå framstår hans varningar för många i det neokonservativa lägret som tvivelaktiga, ansvarslösa och opatriotiska. Den presidentkandidat som inför nästa års val tydligast företräder antikrigslinjen – Hawaji-demokraten Tulsi Gabbard – har mycket riktigt fått höra att hon är orealistisk, opatriotisk och liknande.

Också i Sverige tycks många som deltar i utrikes- och säkerhetsdebatten märkligt obenägna att ta upp den kritik som Mearsheimer påminner oss om. Det ger en antydan om hur oroande och verklighetsfrämmande debatten om USA:s utrikes- och skerhetspolitik i dag har blivit.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: