David Ralson (1895-1984) – en hantverksskicklig konstnär i Guds tjänst

Varför av alla kringflackande sökare valde han just mig? Det var en tältserie i Hallaryd 1968 och genom de sällsamma vägar som utmärker vår Gud var jag en tjugoårig sångsolist.

Så sammanfördes vi, kyrkomålaren David Ralson och jag, en sommarens soliga söndagsafton nere i Göinge. Hans rykte hade gått före honom, medan jag var en oprövad filosofistudent. I Göteryds kyrka hade han som en bygdens inflyttade äkta man färdigställt den fresk på sextio kvadratmeter som väckt ett sådant uppseende i hela stiftet och vida kring. Om det hade varit idag skulle jag inte ha uppvaktat en betydande och upptagen man av ren nyfikenhet. Men ungdomen har ju inget vett.

David föddes den 16 februari 1895 och var när vi först träffades 73 år fyllda. Ändå tog han mig som sin vän och vi följdes åt i samtal och brevskrivning till hans hemgång till vår Gud den 6 juni 1984. Vad jag kunde ge honom har jag aldrig begripit. Men att han har format mig som reflekterande och rannsakande person och medmänniska har jag alltid haft levande klart framför mig genom åren. Alltsedan första mötet.

Ralson föddes i Stockholm och utbildades till maskinritare vid vad som senare blev Konstfack. 1922 flyttade han ut till Chicago och fick strax anställning som reklamtecknare. När han 1929 återvände till Sverige och Stockholm hade han en svensk hustru med sig, Gun var hennes namn. David arbetade som ateljéchef på Åhlén & Åkerlunds förlag. Småningom bosatte sig paret i hennes hemförsamling Göteryd i bygden mellan Älmhult och Traryd. Året var då 1936 och de förvärvade en egendom och vackert boningshus med rymlig storstuga nere och ateljé en trappa upp. Inspirerade av den natursköna Hallandsåsen kallade de sitt hem Susegård.

I Göteryd fick David hedersuppdraget att måla den stora altarfresken till kyrkans återinvigning 1953. Hans skiss antogs, målningen stod färdig ett år senare och efter det duggade uppdragen så tätt att David var upptagen med beställningar under sitt återstående liv. Det är verk i sakrala och profana byggnader, främst i kyrkor och församlingshem, men även i t ex kommunala institutioner. En stor väggmålning med en gammal man som från gungstolen ser tillbaka på sitt långa liv pryder äldreboendet i Strömsnäsbruk. Andra berättar om livet genom tiderna i bygden kring sockenstugorna i Hallaryd och Vittsjö. Olika medium har kommit till användning, såsom oljefärg, akryl, tempera, glas och brons. Så vackert det är, fönstret i Gnosjö, där Jesus välsignar barnen.

Jag fick frågan av David, om jag kunde hjälpa honom och vara modell för den lame mannen vid hälsodammen i Johannes 5, en skulpturgrupp i brons som invigdes på kyrkogården i Väckelsång 1973. Jesus står rak som en pelare och tecknar åt mannen på marken att resa sig, ta sig an den vertikala rörelsen mot höjd och ljus. Vill han stå upp, till allt som kommer med ett aktivt liv? Det är ett avgörande beslut. När David presenterade sitt verk framhöll han att det finns ett förbisett faktum i all hälsa, nämligen att vi var friska från början. Gud har skapat människan rak, sådan hon borde vara, ”men själv tänker hon ut mångahanda funder”, Predikaren 7.30. Vi kan inte skiljas från källan, vilket symboliseras av de två sammanhållna fingrarna i Mästarens uppsträckta hand. Vi hör ihop med livets källa. Därför är hjälpen aldrig långt borta när vi går vilse i främmande land, är sjuka eller fulla av otro och tvivel. Jesus bär själv en klädnad utan revor och sömmar, vilket är ett uttryck för den okränkbara helheten i Kristus. Sanningen kan inte sönderdelas utan måste accepteras i sin helhet. Det var därför soldaterna kastade lott om Jesu livklädnad. De begrep bättre än att dela den mellan sig.

Sådan var grunden för Guds sons verksamhet, när han gick omkring i städer och byar och botade människorna med sin undervisning om Guds rike. Hans språk var utan krusiduller, kort och vänligt. Stå upp och gå! Räck ut din hand! Eller som tilltalet lät till den avlidne, gravlagde Lasarus: Kom ut! Kom ut till livet, till himmelriket som är nära. Hur nära? Lika nära som det beskrivs i Lukas 17:21. Guds rike är mitt ibland oss och invärtes i oss.

Bibelordet var Davids dagliga läsning, hans inspiration och hans bröd. Det sände sina goda vibrationer genom hans arbete och verk. Jag kom att undan för undan bevittna och förstå detta under vår vänskap. Allt ifrån den dag då jag ringde honom och frågade om han ville visa mig hur han målade, och han hälsade mig välkommen, ligger våra möten som ett pärlband genom tiden. För det mesta uppehöll vi oss med samtal på Susegård, där väggarna var fullhängda med hans tavlor i hela huset. Men även andra konstnärer var företrädda, t ex hans vänner i Halmstads-gruppen.

Vår kyrkomålare var väl insatt i tecknandets och målandets internationella historia. ”När jag målar så lever jag”, sade Corbusier, strukturalismens grundare. Att låta sig inspireras till det goda verket hindrar inte att man varierar stilmedel från antiken, medeltidens ikonmåleri, renässansens porträttkonst eller kubismens senaste impulser. Något David var noga med var att all originalitet är ursprunglig, från Gud, och att den födda idén, som skiss eller språklig antydan, kan ha lika mycket att förmedla som det fullbordade verket. Om tavlan överarbetats går klarheten lätt förlorad i den detaljrikedom som empirin eller beställaren av verket kan förvänta sig. Låt i varje verk så mycket som möjligt av Gud få lysa igenom och så litet som helst av människans bråte skymma sikten! Må det ske i våra liv att den saken också gäller oss själva som hans goda flit i våra kroppar.

David var helt närvarande i allt han gjorde. När han målade levde han sig in i arbetet från anden och ut, som en Winston Churchill vid staffliet. Ordet skulle bli kött, Herrens vilja ske på jorden alldeles så som i himmelen. Amen visade sig som hos Zorn i varje penseldrag som bildade den framträdande gestalten. Han arbetade från skissade studier i kol och vatten och lärde så känna den ödesdigra gräns där det vardande verket blir överarbetat och pretentiöst.

Det ger en sådan vila och harmoni åt Davids konst att inget onödigt finns med. Detaljerna är inga dekorationer i efterhand utan har sin betydelse för helheten. Man kan se på vilken som helst av målningarna i kyrkor eller borgarhem en förening av enkelhet och kraft. Budskapet är aldrig otillgängligt eller sökt. Ingenting är heller överlastat eller bortkommet.

En väggmålning som den i Hallaryds sockenstuga kan förstås i sin egen rätt som detaljrik. Livet i bygden var hantverk och vattenkraft, vävning och smide. Allt detta kom till uttryck i den exposé som tronar i stugans vägg. Av Davids brev i min pärm framgår att vi suttit där och språkat med varann. Jag kommer inte ihåg det men har i färskt minne ett besök inne i kyrkan, med ställningar resta runt koret där altartavlan var under uppförande. Träffen i sockenstugan har jag alldeles glömt. Den har väl försvunnit i julbrådskan. Jag var tjugotvå år när det hände, halva min mors ålder.

Jag läste filosofi i Lund och Hallaryd låg på vägen. Sedan gammalt är filosofin indelad i en teoretisk och en praktisk del. Att som några och tjugo möta senioren Chicagomeriterade David Ralson var uppenbarelsen att livet går att leva rakt ur hjärtat, praktiskt och teoretiskt på en gång. Det finns inget så praktiskt som en god teori. Eller som djungelpojken Bomba i Roy Rockwoods berömda ungdomsböcker: ”Att tänka och handla var ett.” Liksom för Sokrates, den gamle grek som var gatupredikant som Jesus och Platons lärare och upphovet till en livskraftig filosofi som också var praktik och teori i skön förening i ett integrerat handlingsliv. Att inse det goda var att tillämpa det, en självklarhet för mästaren.

Det var som förvaltare av en urgammal visdom jag upplevde David de här första åren. Han var som en i hemlig kunskap invigd. Fram trädde ur hans mun och hans tavlor och monumentalverk en uppenbarad sanning som, väl insedd, ej gick att betvivla. Ljuset i färger och perspektiv syntes genomandat av himmelsk förvissning, så är det, sedan tidernas morgon.

I traditionen omtalas detta ljus som förnuft – logos – och som liv. Johannesprologen är ett koncentrat av tanken att människan i mästares fotspår är kallad att gestalta Guds klarhet och leva hans liv. David sade att vi människor är Guds återspeglingar. Vi har inget eget självskapat ljus att lysa med utan får återge universums stora ljuskälla i vår vandring på jorden. I Ordet – logos – var liv, och livet var människornas ljus. Genom det har allt blivit till, och utan det har inget blivit till som är till. Mörkret har alltså ingen plats i världen.

Detta är innebörden i det första monumentalverket, altarfresken från 1953–54 i Göteryds kyrka. Den är sextio kvadratmeter stor, tio meter hög sträcker den sig mot helgedomens tak. I nedre högra hörnet står hänvisningarna Johannes evangelium 1:4 och 1 Johannes brev 1:7 enligt ovan. Om vi troget vandrar i ljuset, där han finns, har vi gemenskap med varandra och blir i honom rena från synd. I den visionen kan mänskligheten förenas. Vi är ju alla människor. Treenighetens lyster – förnuft, vilja och handling – omfamnar oss alla. En annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus, Gud i sitt barn.

Det är många bibelord som ofta återkommer i samtalen mellan David och hans elever, om jag får kalla oss så. Vi satt och samtalade i timmar i Susegårds ateljé, där han femton år tidigare hade målat den vackra altartavlan för Herråkra kyrka.

Eller det dyker upp regelbundet i korrespondensen och varje gång med samma upplevelse av ljus rakt in i tvivlet och mörkret. Det var Paulus’ ord på Areopagen i Aten, som de relateras i Apostlagärningarna 17: I honom är det som vi lever, rör oss och är till. Han är oss närmare än andedräkten. Jag är världens ljus, säger Jesus i Johannes 8. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret. Om ni förblir i mitt ord skall ni förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria

.
Eller i Efesierbrevet 5:14. Vakna upp, du som sover, så skall Kristus lysa fram för dig och du står upp ifrån de döda. Att vara utan ljuset är inte att verkligen leva. Gud är vårt väsens källa. Jag är den jag är i hans namn. Till detta anknyter Jesus i sin förkunnelse. Jag är livets bröd, säger han. Jag är den gode herden, uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva, om han än dör. Den som tror på mig, av hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram. Orden bryter fram med explosiv kraft ur nattvardskalken i Vrå kyrkas konfirmandrum. Men det finns en krona av törnen, och ljuset passerar genom den.

Korset, kronan och kalken förekommer ofta som symboler i Davids sakrala verk. Ibland lade han även in en atomsymbol i törnekronan, för antydan att ljuset också frigör från materialismens begränsningar. Ormen som frestelsens djur kan visa sig som girighet, och då sammanfaller ormens öga med den rike spannmålsbondens ljuskälla, som begränsar synfältet till det hett åtrådda föremålet. Det kan vara vinning, njutning, ära eller makt. Ljuset kan alltså vara skenbart, om ordvitsen tillåts. Att bara se en sak är inte att se. Att däremot förstå en etiskt betydelsefull situation kräver att man inte ser med ögonen fysiska ting utan genom dem inser deras betydelse för människan. En brittisk moralfilosof, Butler, hade en bra känsla för detta.

På så sätt kan man avslöja vilken dödssynd som helst för vad den i grund och botten är – avgudadyrkan då något skapat tar Guds plats i livet. Högmodet är värst, för där tar egot kommandot helt. Därnäst kommer girigheten ovan, avund, vrede, frosseri, kättja och lättja.
Många tänkare har varit inne på den linjen. Platon och Augustinus varnade för att hamna i sina sinnens våld, tro på allt man ser och hör, alltid ledas av sina ögon. Sinnevärlden kan beskrivas som ett sken. Platons väg, på 300-talet före Kristus, var att vända blicken inåt och med logikens och reflektionens hjälp uppnå ett bättre skådande än det sinnena erbjuder. Vi måste sträva efter att se idén bakom det fysiska och sluta oss till relationer och sammanhang.

Det är fullt möjligt att genom filosofin bli en vis människa, en som inte låter sig förvillas av det yttre skenet. Platon var en vis man, men Jesus var något mer. Alla som tror på honom har tillgång till något högre än vishet  – och det visste David av egen erfarenhet.

När vi satt timmar igenom och samtalade i ateljén återkom han ofta till Efesierbrevet 5:14: Vakna upp, du som sover, och stå upp ifrån de döda, så skall Kristus lysa fram för dig. De starka intrycken av dessa samtal har jag skrivit om i Marina och Ljusets barn.

Vem är Jesus Kristus? Han är Gud själv och den som vill väcka en broder och syster till liv i oss var och en. Han har skapat dig, och ditt hjärta är oroligt till dess det finner vilan i Gud. Att ha Jesus i hjärtat, det är frid med Gud. Att äga hela världen kan inte uppväga den.
Vi behöver göra det var dag på nytt, stå upp ifrån de döda sammanhangen och föreställningarna, genomskåda skenets bedrägeri, det som synes vara. Med våra nya ögon kan vi se vad som verkligen händer i det som synes ske. Vi behöver inte vara rädda för att tillfället glider oss ur händerna. Det är ju i honom – Jesus Kristus – som vi lever, rör oss och är till, Apostlagärningarna 17:28.

Det här grekiska momentet i kristen tro är viktigt. Vi har det hos Augustinus när han beskriver människan som en helhet av ande, själ och kropp. Innerst i vår ande finns en punkt där vi har spontan och ögonblicklig kontakt med Gud. Om vi låter Guds frid regera i våra hjärtan behöver vi inte falla för utifrån kommande frestelser och förslag, vi lever inifrån och ut.

Det är den dagliga inre kontakten med Gud som gör att även en blind människa kan få uppleva ljuset. Den som förlorar sina yttre sinnen kan likväl behålla hoppet. Se där vårt adelsmärke som personer skapade av Gud – ett alternativ till döden är ständigt förhanden.

Ett tredje bibelord David gärna citerade är Romarbrevet 12:1-2. Det talas om att vi skall bära fram våra kroppar som ett offer för Gud. Det är vår ”andliga tempeltjänst”. Bakgrunden är den offerritual som tillämpades i Palestina under det rådande förbundet efter Mose och som vi kallar det gamla. Blod skulle offras och behaga den högste domaren över människors liv och handlingar, som ett bevis på vår goda vilja. Det är bakgrunden när kyrkan predikar om Jesu Guds sons blod och man firar Herrens måltid, nattvarden. För en jude på Jesu tid, och Pauli, måste det ha varit en stark och talande bild han använde sig av.

Sedan fortsätter instruktionen: Skicka er inte efter denna tidsålders väsen, eller schema, alltså tidsandan, utan låt förvandla er genom sinnets förnyelse, så att ni förstår vad som är Guds vilja, gott, välbehagligt och fullkomligt. Detta i sin tur knyter an till rådet att tänka blygsamt om sig själv och inte blåsa upp egot. Om vi antar denna disciplin kan vi passa in som lemmar i Kristi kropp, församlingen och samhället vi är en del av. Det blir Kristi tillkommelse genom att vi är på jorden.

Hindret för det är ofta känslomässigt. Våra emotioner och böjelser laddar och duperar oss så att vi inte skådar klart. David varnade mig för sentimentalitetens dike – och brutalitetens. Det gäller att nyktert hålla sig på vägen. Man kan höra hans röst bakom sig i mörkret: Här är vägen, vandra på den. Vik inte av vare sig till höger eller vänster.

Inte minst i den unges hormonstorm är det rådet guld värt att lyssna till. Den som för tidigt och billigt gett efter för sentimentens försåtliga lockelser i könets garderob och kosmetik, har ofta ett brutalt uppvaknande att vänta, kanske i form av ett ödesdigert frigörelseförsök, en flykt från det personliga ansvaret. Naturen driver på till synes hänsynslöst, den mogne må behärska sina känslor.

Ordet disciplin kan härledas från livet som discipel, lärjunge, elev. Man kan inte följa sin mästare på enbart känslomässiga grunder. Det behövs en linje att följa. Bibeln är vårt rättesnöre. Att följa Jesus gör livet till en skön konst.

Anders Bylander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: