En gåtfull president med globalisering som mål?

Emmanuel Macron dök vid decenniets mitt upp som en komet i fransk politik. Som ett stjärnskott förbryllade han sin omvärld då han därtill smög upp i maktspelets toppskikt. Med tanke på hans något bisarra bakgrund som konststudent och finansman med typisk medelklassbakgrund trodde nog få, att han skulle välja socialistpartiet. För den teater-och retorikintresserade läkarsonen från Amiens kunde en bana inom journalistik, tv eller film ha legat närmare till. Istället gjorde han ett svep genom några mycket olika branscher, bland annat som akademisk assistent till filosofen Paul Ricoeur. Han tillbragte några år hos bankirfirman Rothschild & Cie vilket blev en språngbräda till uppdraget som rådgivare till den socialistiske presidenten Francois Hollande. Efter övervägande utsåg denne Macron till sin finansminister. Samarbetet med Paul Ricoeur kan tyckas ha varit en parentes. I själva verket förde den Macron i beröring med en exklusiv krets karakteriserad som deuxième gauche, den andra vänstern, i vilken intellektuella högdjur men också rika investerare som Henry Hermand arbetade på ett alternativ till kapitalism och socialism.

Macron lyckades visserligen inte komma in på elitskolan École Normale Supérieure, men han klarade däremot inträdesproven till den legendariska skolan för blivande toppolitiker och affärsledare – École Normale d’Administration, ENA – i Strasbourg. Via en roll som rådgivare till den franska regeringen blev Macron som sagt minister under Francois Hollande. Och i ett skede av sin bana ledde Macron också den prestigefyllda motsvarigheten till vår riksrevision, kallad ENA-Inspection, ett organ med målet att hålla ett öga på statsförvaltningen.

Utom en obestridlig intellektuell begåvning får man skylla det snabba avancemanget på en omvittnad förmåga att få kontakt med och charma sociala nyckelfigurer, ofta med samma vidlyftiga yrkeskombinationer som Macron själv, en typ av kontakter som Macron senare har vetat att utnyttja. Att han blev invald i den exklusiva Parisklubben le Siècle där den ekonomiska, politiska och mediala eliten rörde sig skadade inte hans karriär. Däremot måste hans val av skolor och kretsar ha gjort honom utsatt för det slags avund och tvetydiga agg som möter den absoluta franska eliten. Det brott med fransk folklighet som dessa val innebär kan dock vara mer eller mindre tydligt och i Macrons fall var det nog väl inberäknat.

Hans sociala framtoning har sagts vara både tidigt märkbar och speciell. Att möta den blivande presidenten var för många på en gång så intensivt och intagande, att de inte alltid insåg vilka karriärambitioner han innerst inne närde. Macron visade en förmåga att helt gå upp i den person han för tillfället hade framför sig, och genom skämt och kvickheter fick han lätt vederbörande med sig. Samtidigt lät han i andra sammanhang förstå att han väl förstod hur man utövar makt: ”Man måste oscillera mellan ödmjukhet och arrogans, för fastnar man på endera sidan blir man antingen ineffektiv eller farlig” sade han en gång. Machiavelli kunde inte ha sagt det bättre.

Vad ville då Macron nå med sin politiska ambition? En antydan om detta ger den enligt uppgift första biografin på engelska om den unge presidenten – Adam Plowrights The French exception. Emmanuel Macron: The extraordinary rise and risk (uppdaterad version av originalet från 2017, Icon Books 2018, 414 s). Bilden som framträder är ganska brokig. Att Frankrike är ett föråldrat land som håller på att tappa i konkurrenskraft återkommer han till och häri liknar han förstås sin föregångare Sarkozy, som lika hårdhänt sökte föra in Frankrike i det tjugoförsta århundradet. Likaså har Macron insett att folket ser misstänkt på sådana reformpolitiker och måste tas i kragen, samtidigt som de äldre politikerna helt har tappat förmågan att få väljarna med sig. Macrons år hos Hollande lärde honom även, att inte ens de mer radikala socialisterna kunde erbjuda någon förnyelse.

Han beslöt därför att starta sitt eget parti med vilket han hoppades kunna stå mer fri gentemot de franska väljarna. Av opportunism eller för att han såg hur utleda människor var på de gamla partiprogrammen sökte Macron skapa sin egen politiska blandning, där syftet var att drastiskt förändra löne-och skattesystemet och arbetsrätten, samt underlätta för så kallade egenanställda, samtidigt som staten åläggs att skapa trygghetsgarantier så att inga behöver bli lidande på vägen. Kapitalism och socialt omhändertagande i god förening, enligt en del. Ren kapitulation för globalismens hårdare företrädare, enligt andra.

Att metoden hade prövats på andra håll var en sak. Av Tony Blair i England, Bill Clinton i USA, Fredrik Reinfeldt i Sverige och även i dansk politik var en sak. ”Triangulering” har detta kallats. I Frankrike hade det inte prövats fullt ut, men tydligen var det nu dags att försöka. Macrons nya parti som fick det militanta namnet La République En Marche! kallas i franska Wikipedia för ”centristiskt, liberalt och socialliberalt,” vilket kan göra vem som helst förvirrad.

Vad ansåg då socialisterna om projektet? Manuel Valls, premiärminister under Francois Hollande, avgav ett vass prognos då Macron tillträdde: ”Jag har inga illusioner beträffande Macron och hans administration. Hollande är obehaglig men inom vissa gränser. Macron är obehaglig men där finns det inga regler så därför finns det inga gränser heller.” Bara att Macron övergav socialisterna och öppnade eget skapade naturligtvis bitterhet hos hans tidigare partikollegor. Hans sågs som en svikare och en som använt socialistpartiet som en karriärstege.

Hur Macrons nya parti uppstod, hur det fick sitt program och lanserades bar improvisationens prägel. Macron samlade enligt Plowright en arbetsgrupp av intelligenta och hängivna men inte särskilt tydliga yngre personer, som började från noll. De hyrde in sig i luggslitna lokaler och använde idrottsplatser och liknande för att lansera sig hos väljarna. Allt gick mycket snabbt. Tydligen hände dock något på vägen, för En Marche! fick i andra valomgången hela 66 procent av rösterna och Nationalförsamlingen stöptes efter valet närmast helt om med hundratals nya, och givetvis oprövade parlamentariker. Det låg ett mått av risk i detta.

När han väl valts sökte Macron forma en politik där alla misstag, alla återvändsgränder som de gamla partierna råkat in i enkelt skulle upphävas. Det var en politik som skulle gå från klarhet till klarhet och där de gamla representanterna medavsikt hade sopats undan av nya och yngre krafter. De omutbaras maktövertagande, utan fördomar eller egenintressen. När så Macron förra året drabbades av de ”gula västarnas” djupa folkliga vrede, utlöst av en drivmedelsskatt som han sökt införa, så blev han både skärrad och ställd. Han bemötte demonstrationerna hårt och riggade i hast även upp ett nationellt ”rådslag” i vilket han lät en grupp medarbetare hasta runt i landet och ”lyssna” vad folket tyckte. Det gick inte så bra.

Nyligen inträffade så det kanske värsta han kunnat tänka sig – nämligen att Macrons En Marche! som för att vitalisera unionen velat ge EU fler och tyngre uppgifter fann sig nesligt slaget i EU-valet och därtill av Marine Le Pens parti. Symboliken gick inte att ta miste på. Han som trollbundits av den framstormande globalismen och i kraft av sin talekonst hoppats få sitt folk med sig fick här lida ett nederlag från en som tänkte i mer franska banor.

Om man tvivlar på att presidentens brist på lyhördhet kom som en överraskning, bör man lyssna till vad hans vän, finansmannen och storbolags-vd:n Alain Minc sade innan Macron blev vald: ”Han kommer att bli en Jupiter-figur [en romersk övergud], mycket streberaktig och auktoritär, mycket manipulativ, otacksam och cynisk – alltså [visa fram] just de egenskaper som det här jobbet kräver”. Resten står skrivet i stjärnorna.

Carl Johan Ljungberg

Bild: By Presidencia de la República Mexicana – Visita de Trabajo a Francia, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=60999961

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: