Gör tyska till minoritetsspråk!

De svenska minoritetsspråken är en märklig historia. Flera av dem kan ifrågasättas, men det mest självklara saknas. Gör tyska till minoritetsspråk!

Minoritetsspråken i Sverige är på det hela taget en märklig historia. En, om så bara ytligt, språkintresserad person blir lätt förvirrad. Är samiska ett språk, medan tornedalsfinska och ”vanlig” finska är två språk? Hur många jiddischtalare finns det egentligen i Sverige? Man letar förgäves efter en logik som inte finns.

Något klokare blir man om man tar sig för att undersöka den historiska bakgrunden. Ursprunget kan ledas tillbaka till den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk (”European Charter for Regional or Minority Languages”), som formulerades 1992. Det var alltså inget som växte fram utifrån ett specifikt svenskt behov, utan ett behov som behövde uppfinnas för att tillfredsställa en europeisk norm.

Vad står det då i detta dokument? Dokumentet tillerkänner landsdels- och minoritetsspråk omfattande befogenheter. Här statueras att dessa språk inte endast skall understödjas och bevaras, utan också att dessa grupper skall bestås med omfattande offentlig service.

En intressant sak är att man inte bara använder begreppet minoritetsspråk som nu verkar ha etablerat sig på svenska, utan också begreppet landsdelspråk. Begreppens räckvidd tål att reflekteras över. Det står uttryckligen att de inte omfattar dialekter eller varianter av det officiella språket. Om avvikelserna från standardspråket är tillräckligt stora borde dock sådant som ibland kallas dialekter kunna gälla för språk. Så har man resonerat i andra länder – följaktligen har bland annat kasjubiska och låglandsskotska klassats som språk.

År 2000 implementerades denna stadga i Sverige. Flera konstigheter kunde noteras. Tornedalsfinska som bara är en variant av finska, och enligt vad sakkunskapen menar framförallt skiljer sig på lexikal nivå, beslutades vara ett minoritetsspråk. Samiska betraktades däremot som ett enda språk, trots att de samiska dialekterna uppvisar långt större inbördes variation.

Om man bortser från detta kan man nog utan vidare säga att finska i någon varietet och samiska förtjänar sin plats bland minoritetsspråken, då det är språk som talats under lång tid i Sverige och de har en distinkt egen kultur som är värd att bevara.

Romskans status som nationellt minoritetsspråk kan dock på goda grunder diskuteras. Värdfolkets erfarenheter av romerna är ju minst sagt blandande – det är en relation som i hög grad saknat ömsesidighet.

Om jiddisch kan sägas att det rör sig om en mycket liten grupp. Det kan hända att man drar till med en högre siffra, men det verkar ytterst osannolikt att det rör sig om över 1500 personer och sannolikt är det ännu färre (lingvisten Mikael Parkvall har gjort en utredning i Sveriges språk. Vem talar vad och var?, 2009). Språket är inte på något sätt utmärkande för svenska judar, och kan inte försvaras på denna grund.

Vad man omedelbart slås av är att de svenska varieteter som väl kvalificerar som språk, till exempel älvdalska och gutamål saknas, trots att, som vi konstaterat tidigare i texten, sådana regionalspråk ofta i utlandet kvalificerat som nationella minoritetsspråk. Detta kan nog bara förklaras med oikofobi, ”hat mot det egna”. Ett förhållande som också förklarar att svenska antogs som officiellt språk så sent som 2009, hela 9 år efter att de nationella minoritetsspråken definierades.

Ett djupare begrundande av frågan borde hos de flesta också framkalla frågan: varför är det språk som haft den största betydelsen för svenska språket, varifrån svenskan fått en stor del av sitt ordförråd, inte ett nationellt minoritetsspråk?

Jag talar här förstås om tyskan. Tyska, särskilt lågtyska, har alltsedan medeltiden haft ett omätbart inflytande på Sverige. Man kan erinra om bestämmelsen i Magnus Erikssons stadslag att inte över 50 % av stadens styrelsemän fick vara tyskar. Att en sådan bestämmelse ansågs behövlig, säger något om situationen på denna tid. Vanliga ord som ”fönster” och ”fråga” kommer från lågtyska migranter från denna tid.

Den tyska kulturkretsens betydelse för Sveriges historia har alltsedan dess varit ihållande och mångfaldiga exempel kunde givas. Gustav II Adolf använde exempelvis tyska som hushållsspråk, då både hans mor och maka var tyskor. Alltjämt fungerade institutioner som Tyska kyrkan och Tyska skolan bär vittnesbörd om den tyska minoriteten i vår tid.

Tyska uppfyller alla rimliga kriterier man kan ställa på ett minoritetsspråk, då det finns en obruten linje av en tysktalande minoritet i Sverige alltsedan medeltiden. Ett minoritetsspråksskydd skulle skydda denna värdefulla diaspora för framtiden, och underlätta svenskarnas kontakt med detta för den svenska kulturen så avgörande folk. Låt oss således göra tyska till minoritetsspråk!

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: