Konservatism och kristendom

Av alla olika ideologiska och politiska rörelser ses den konservativa rörelsen allmänt som en naturlig bundsförvant till den romersk-katolska kyrkan. Detta menar inte bara kyrkans motståndare, som i över två århundraden har framhållit kyrkan som den mest bakåtsträvande av alla institutioner och som en fiende till framstegsandan, utan också de som i kyrkan ser de naturliga gemenskapsbandens yttersta försvarare.

Detta påstående är emellertid inte tillämpligt på hela kristenheten; när vi tar andra kristna gemenskaper i beaktande, och i synnerhet de som sprang ur reformationen, är det svårt att tillskriva dem konservativa sympatier över brädet. Tvärtom bär somliga av dem nästan revolutionärt radikala drag. Nu är detta inte förvånande, emedan det evangelikala budskapet alltid har fört med sig, och fortfarande medför, en nypa uppiggande ”revolution”. Är då inte det förenklade likställandet av kristendomen med en hållning som bara bevarar och stärker den befintliga traditionen en lika otjänlig förenkling som påståendet att det i verkligheten bara är ”nya företeelser” som spelar roll?

Även om kyrkans och konservatismens allians har varit relativt bestående sedan Franska revolutionen är det värt att fundera på om detta är en följd av verkliga likheter mellan de kristna (eller mer allmänt: religiösa) och det konservativa synvinklarna, eller om det beror på slumpmässiga, historiska företeelser. I denna av nöden korta text avser jag beakta den konservativa hållningens ursprung, och denna attityds likheter med den religiösa uppfattningen av världen, för att visa konservatismens karakteristika som politiska fenomen och för att skärskåda förhållandet mellan konservatism och kristendom.

 

Den konservativa hållningens naturliga karaktär

Emedan den politiska rörelsen ”konservatism” är ett tämligen sentida fenomen tycks den konservativa hållningen vara tidlös. Det problem denna stöter på – hur vi förhåller oss till beständighet och förändring – är knutet inte bara till livets sociala eller politiska aspekter, utan är rotat redan i själva det mänskliga tillståndet liksom i vår metafysiska förståelse av världen. Det är allom bekant att redan vid den europeiska civilisationens gryning uppkom i den filosofiska striden om vad som verkligen existerar utöver Herakleitos synsätt – vilken framför allt såg till tillvarons ständiga kamp och rörelse (som dock äger rum i en ordning som strängt hålls efter av logos) – det synsätt som vi förknippar med den radikalaste ”konservative” någonsin: nämligen Parmenides­ synsätt. Han lyckades hålla verkligheten i ett tillstånd av fullkomlig enhet och stabilitet till priset av att förbise och förkasta såsom icke-existerande all mångfald och förändring.

Det är dock inte funderingar kring grundprinciper som utgör den konservativa hållnings ursprung; snarare finns denna hållnings urkälla redan i den mänskliga varelsens interna struktur, detta eftersom den konservativa hållningen är djupt rotad i det mänskliga varandets själva essens. Den uppstår naturligt och spontant. Fastän människans liv består av en räcka förändringar och ständigt nya upplevelser är ett bekymmer ständigt och outplånligt förhanden: att bevara allting man håller för obestridligt gott, från de mest grundläggande värdena som fysisk fortlevnad till de högsta värdena, ett bekymmer som på samma gång gäller bevarandet av den egna identiteten och bevarandet av det egna jaget i hela ens personliga och samhälleliga tillvaros bredd.

Ett viktigt filosofiskt ställningstagande som betonar denna omsorg om att bevara det egna jaget, under det att den också gör detta till sitt huvudsakliga antropologiska tema, gjordes av Sankt Thomas av Aquino. Thomas, som med sitt begrepp hänvisar till Aristoteles, gör oss uppmärksamma på det faktum att varje levande varelse utan undantag känner en medfödd böjelse att försvara sin egen levnad. Vidare bestäms djurs beteende av en lika medfödd beskaffenhet som får dem att skydda sin avkomma, och det är just i denna beskaffehet som det går att hitta ursprunget till socialt beteende i dess mest grundläggande form. Å andra sidan står ursprunget till mer utvecklade former av slikt beteende och till den för människorna unika benägenheten till gemenskapsliv i människans förnuftiga natur.

Dessa tre medfödda böjelser påverkar människor inte bara direkt (det vill säga: genom att de färgar ens spontana reaktioner också när man är omedveten om dem) utan också genom förnuftet så fort man är medveten om att de är ens ”naturliga lagar”, att de är de självklara mål man alltid ska eftersträva. Thomas av Aquinos klassiska redogörelse för naturrätten grundar sig just på denna medfödda mänskliga benägenhet att sörja för att bevara allting som utgör ens obestridliga, medfödda goda: det egna jaget, ens familj och den vidare gemenskap som man ständigt identifierar sig själv med.

Denna kraftfulla konservativa uppvisning, som har djupa rötter i metafysik och i en uppfattning om den mänskliga tillvaron, och som kom till oss från en tänkare vars påverkan på den kristna världssynen och i synnerhet den katolska knappast kan överskattas, hade utan tvekan stor påverkan på det goda öga som kyrkan sedan artonhundratalet har haft till konservativa grupperingar. Men när man drar sig Sankt Thomas tankar till minnes är det värt att nämna att han vid sidan av dessa medfödda konservativa böjelser som verkar i människor hade lagt märke till en tendens som förde med sig en väldig dynamik – det oändliga traktandet efter sanningen som följer på att ”människan har en medfödd böjelse att veta sanningen om Gud”, vilken tillsammans med benägenheten till liv i gemenskap bestämmer det slags existens som är typisk för förnuftiga varelser.

 

Den konservativa hållningens betydelse för gemenskapen

Låt oss för en stund titta på den sida av människans tillvaro som rör gemenskapen, vari den konservativa hållningen finner sin specifika politiska innebörd. Vad betyder det att en människa är en social varelse? Redan Aristoteles uppmärksammade att medan djur på instinkt tyr sig till flockar och hjordar hålls människor såsom varelser begåvade med tal och förnuft samman av en gemensam uppfattning om vad som är gott och vad som är ont. Den mänskliga gemenskapen är således en etisk gemenskap i ordets djupaste innebörd; att man ska bry sig om den egna etiska gemenskapen och om att dess etos (det vill säga de värden, vanor och beteenden som accepteras inom dess ramar) upprätthålls och förblir oomstritt är lika uppenbart för envar som deras omsorg om dem själva. Faktum är att de är en och samma sak, detta eftersom vilka vi är – hur vi förstår oss själva, våra mål, våra uppgifter, vårt kall – förblir tätt knutet till vår känsla av att vi hör till en etisk gemenskap.

Givetvis kan människor också slut sig samman på grundval av kortsiktiga, instrumentella mål, och därigenom skapa ett socialt nätverk av olika gemenskaper, grupper och samfälligheter. Men på grund av den mänskliga naturen finns det alltid en gemenskap som utgör den slutgiltiga etiska referenspunkten, hur lätt eller svår den än är att definiera. Och det är just denna gemenskaps etos, alltså den uppsättning värden som förespråkas inom den, som utgör det obestridliga absoluta goda för den enskilde som identifierar sig med denna gemenskap, absolut i den mening att – inifrån gemenskapen genom medlemmarnas ögon sett – det finns ingenting utöver det specifika innehållet i detta nämnda etos som skulle kunna utgöra ett rättesnöre för vad som är gott och ont.

Sådana gemenskaper som för den enskilde utgör den slutgiltiga etiska referenspunkten skulle man lika gärna kunna kalla religiösa, om det inte vore för att vissa av dem per definition är icke- eller antireligiösa, vilket är fallet när det gäller många nutida ideologier. Deras antireligiösa – vilket i vår kulturkrets helt enkelt betyder anti-judisk-kristen – natur får inte dölja för oss att de också är gemenskaper som bygger på absoluta värden i ovan nämnda mening. Vad medlemmarna anbelangar är de slutpunkten för deras etiska orientering. Således har de också kommit att bli kvasireligiösa gemenskaper.

Detta, eftersom religion i den djupaste meningen är ett band mellan människor. Det måste understrykas att detta är det starkaste möjliga bandet, det som grundar sig på en gemensam tro på det som utgör vårt absoluta goda. Religionen är skapa och vårda dessa de djupaste band, och därför är den också den ständiga omsorgen om att upprätthålla gemenskapen och att bevara dess etiska fundament.

Om vi betraktar religionen med dess sammanbindande funktion som prisma, och låter förstå det främst som det kitt (baserat på absoluta värden) som håller ihop mänskliga gemenskaper, då visar det sig att det mest grundläggande, nödvändiga elementet hos varje religion eller kvasireligion utan undantag är en attityd som bevarar dess etos, oavsett vilken religion det rör sig om eller vilket etos som har sitt grepp om de troende.

 

Den politiska konservatismens paradoxer

Det är omöjligt att tala om vare sig enskild eller gemensam identitet utan den konservativa attityden. Utan den skulle varken vi kunna vara oss själva, eller några starka band finnas som binder oss samman med andra, band som lägger grunden för vår närhet till och vårt ansvar för andra och för hela gemenskapen. Den konservativa attityden kommer så naturligt för människor, så uppenbar och spontan, att man vanligtvis inte lägger märke till den eller ens tänker på den.

För att den ska kunna bli något som människor är medvetna om och något som medvetet väljs som ett politiskt program, måste vissa utomordentliga omständigheter till som öppet ifrågasätter dess uppenbara, naturliga karaktär. Konservatism – nu att förstå som en ideologisk och politisk rörelse – är sannerligen inte naturlig, utan snarare reaktiv: den utgör reaktionen på vissa fenomen och händelser som etiska gemenskaper ställs inför och då inser att deras sätt att leva och att de värden som de vill bevara är direkt hotade.

Revolutionen visade sig vara en sådan katalysator som liksom framtvingade den ideologiska konservativa rörelsens födsel och dessutom fortfarande håller den vid liv. Revolutionen bröt visserligen ut i det sena sjuttonhundratalets Frankrike, men var för den skull ingen engångshändelse; tvärtom fortlever den än idag under det att den genomgår ständiga metamorfoser. Före revolutionen fanns inget utrymme för konservatismen att vara en politisk ideologi. Det var inte bara onödigt, utan rentav otänkbart när varje brott mot gemenskapens etiska grundvalar (vilket idag sker alltid och allestädes) allmänt sågs som skamligt och en kränkning.

Denna ideologi kunde bara uppstå när den allmänna opinionen dominerades av etiskt rotlösa människor, som åberopande sig på en projicerad, abstrakt gemenskap var redo att förstöra den gemenskap som funnits hitintills och dess etiska grundvalar med den: allt det som fram till denna punkt hade hållits för helgat, evigt och okränkbart. Så även om konservatismen som en ideologisk hållning ännu utgör en intellektuellt och politiskt lockande rörelse, även om den genomgår sin renässans, bevisar detta i sig inte att dess idéer är starka – när allt kommer omkring finns det ju alltid en konservativ attityd – det bevisar snarare hur häftigt idén om revolutionär förstörelse angriper den värderingsvärld där vi känner oss hemma.

Att stå upp för konservativa idéer är bara begripligt och kan bara vinna stöd där revolutionens idéer är vida spridda och där hotet om att den befintliga etiska ordningen ska utplånas ännu nalkas.

Det är emellertid svårt att inte lägga märke till att konservatismen som politisk åskådning är behäftad med djupa paradoxer. Den första är dess ovan nämnda reaktiva, och därför negativa eller rentav defensiva natur. Fastän konservatismen ger uttryck för den positiva idén om att skydda gemenskapens etiska grundvalar bygger den precis som varje annan politisk rörelse som måste skapa sin identitet i en kamp om makten med sina motståndare sitt program och sin identitet på att förneka och förkasta det program som språkrör för radikal föränding framför. Samtidigt skyddas och stärks gemenskapens etiska grundvalar inte bara genom politisk aktivitet utan genom att man lever ”i samklang med värderingarna” genom att dagligen odla allting som utgör gemenskapens väsentliga etiska kärna

Vidare är konservatism, förstådd som den konservativa attityden, något rent formellt och tomt på innehåll. Därför är det något avhängigt och ofullständigt. Detta skiljer konservatismen inte bara från kristna och ickekristna religiösa gemenskaper, utan också från andra politiska rörelser som socialism, liberalism och nationalism, vilka bygger sin identitet runt en viss bärande idé som bygger på något väldefinierat värdesystem. Konservatismen som sådan bygger inte på någon särskild bärande idé. Den lever alltid i symbios med en ”etisk matare”, med hjälp av vilken den kan utvecklas och vilken den samtidigt stärker.

Konservatismen förutsätter alltid att en särskild gemenskap redan är förhanden, en gemenskap som besitter ett definierat etos, alltså en värdeuppsättning som bygger upp den, därför alltså något som inte är konservativt i sig självt men är något som kan och bör bevaras. Detta betyder dock att vitt skilda program kan döljas bakom den politiska konservatismens slagord, allt beroende på omständigheter. Vi kan hitta ett exempel på detta redan när de första konservativa politiska grupperingarna sprang upp: å ena sidan i den rörelse som Edmund Burke lade grunden för i England; han försökte skydda ett samhällsliv grundat på liberala värderingar (i denna terms klassiska bemärkelse); å andra sidan den franska konservatismen, en traditionalistisk rörelse som åberopar sig på den förrevolutionära ordningen, där många av de värderingar som förespråkas av brittiska konservativa skulle vara oacceptabla.

Om vi erinrar oss om mer sentida epoker är det värt att komma ihåg att etiketten ”konservativ” användes – och inte utan orsak – om medlemmar i PZPR [Polska förenade arbetarpartiet] som kallades för ”partiets hjälmar” eftersom de svårligen lät sig påverkas och stod emot varje förändring. En sådan tolkning av ordet ”konservatism” kan förvisso synas osmaklig, begripligt nog, för dem som förespråkar konservativa idéer, men innebörden i ordet ”konservatism” utesluter inte detta i sig självt.

Vidare är det lätt att föreställa sig att det som tycks vara konservatismens raka motsats också kan bevaras, alltså själva idén om revolutionen, som därigenom ikläder sig den permanenta revolutionens dräkt. När denna idé blir det gemensamma element som förenar en grupp revolutionärer blir det genast deras gemenskaps etiska grund, som inom ramen för denna gemenskap måste skyddas och försvaras som en permanent beståndsdel av denna.

Detta låter sig väl visas i en av de mest inflytelserika mekanismer som bevarar en viss typ av socialt beteende, nämligen den mekanism som nu för tiden kallas mode. Modet, som grundar sig på en naturlig instinkt att anpassa sig till rådande sedvänjor, fyller en konservativ funktion inom en gemenskap. När vi kommer till punkten att det slutar att vara en överträdelse och det i stället blir på modet att kränka rådande principer och bryta tabun på livets alla områden, har vi att göra med ett uppenbart fall av att man söker bevara den revolutionära attityden i sedvänjans form.

Ännu en paradox i konservativt tänkande visar sig när vi ser den tvetydiga situation som de som förespråkar konservativa idéer befinner sig i när revolutionen plöjt djupa fåror i världen. När en nyordning framträder efter en plötslig politisk förändring, och om denna nyordning består under en längre tid, eviggörs såväl nya institutioner som nya folkliga hållningar. Till slut kommer ögonblicket när konservativa anhängare av den gamla ordningen inte längre har något kvar att bevara: det som var gammalt har försvunnit för gott och det som är nytt har gjorts evigt. Vid en viss punkt måste en konservativ som vill återvända till den gamla ordningen bli det som han hatar mest: en revolutionär.

Detta är den paradox som de franska konservativa upplevde under artonhundratalet. Många av dem drog slutsatsen att man måste förstöra den rådande nyordningen som hade uppstått många år dessförinnan och som samhället i huvudsak hade kommit att acceptera, och att man måste återinsätta den gamla ordningen med våld. De ville se en konservativ motrevolution som inte var ett handlingsprogram mot revolutionen så mycket som en ny revolution mot den nya och redan införda ordningen.

Det är svårt att inte se att de länder som efter 1989 sprängde totalitarismens fjättrar i någon mån befann sig i en liknande situation. Decennier av denna nya totalitära ordning satte sina spår, och de som verkar under konservatismens fana bör fråga sig själva vad som kan och bör bevaras, och vad som vore nödvändigt att avskaffa och dra upp med rötterna så fort som möjligt för att tillse att man, när man bygger ett nytt samhälle och en ny stat, inte bygger något som visar sig vara en lätt modifierad version av den föregående. Vidare var åren efter kommunismens fall en tid när det nya (gamla?) sättet att vara redan hade fått fäste i vanor och sedvänjor och – vare sig vi tyckte om det eller inte – kommit att definiera landets etiska identitet.

 

Är kristendomen konservativ? 

Kyrkan – en religiös gemenskap, vars medlemmar förbinder sig till en specifik och definierad värdeuppsättning och som dessutom utgör den mest månghövdade gemenskapen av detta slag i vår kulturkrets – har helt uppenbart kommit att bli måltavla för revolutionens förespråkare. Det är därför inte förvånande att den politiska konservativa rörelsen, som uppstod i reaktion mot revolutionen, har kommit att bli dess naturliga bundsförvant. Emellertid bevisar inte en bundsförvant som stiftar detta förbund på den politiska nivån när det finns ett uppenbart gemensamt hot att det finns en djupare idégemenskap eller samhörighet. Som sagt ovan finns det en grundläggande skillnad mellan den konservativa och den kristna världssynen. Å ena sidan har vi den konservativa attityden som är tom på innehåll, å den andra en särskild religiös gemenskap som grundar sig på en definierad värdeuppsättning. Denna skillnad hindrar inte att politisk konservatism och kristendom lever i symbios i vår kulturkrets och inte heller att denna såsom ”kristen konservatism” skyddar fortlevnaden hos en gemenskap som bygger på ”kristna värderingar”.

Konservatism kan sannerligen vara kristen, även om den inte måste vara det, men den springande punkten är: hur mycket i kristendomen är väsentligen konservativt? Givetvis är det konservativa elementet här, liksom i varje etisk och religiös tradition, outplånligt. Således måste också kristendomen i någon mån vara konservativ, liksom varje gemenskap måste vara – även radikala revolutionärers – som söker bevara sin identitet. Emellertid är det värt att fråga sig om inte detta konservativa element i den kristna gemenskapen genomgår en substantiell förändring på grund av sitt specifikt kristna innehåll? Det väsentliga i det kristna budskapet bygger trots allt inte på möjligheten att en gång för alla reducera dess principer till en fastslagen uppförandekod som gör oss till medlemmar av den kristna gemenskapen om vi följer. Visserligen är det otänkbart för kristna att inte följa tio Guds bud, men i detta fall handlar deras konservativa hållning om att respektera grundläggande värden som är förpliktigande för alla människor av god vilja såsom nödvändiga villkor för vilken gemenskap som helst för att finnas till, oaktat deras etiska eller religiösa ursprung.

Det som är specifikt kristet är inte ett slutet normsystem som kräver ständigt skydd, utan det att vara öppen gentemot en oändligt rik verklighet som flödar över på mening och bjuder oss att dyka ner i den, även om man aldrig kommer att kunna fullständigt gå på djupet med det i denna värld. En kristens etos är dynamiskt: det är något som inte har definierats en gång för alla, utan ges honom som en väg att vandra, längs vilken ständigt nya utmaningar väntar. Den Gud på vilken kristna förtröstar vill att vi ger Honom vårt lov; inte på någon bestämd plats, utan i Ande och i Sanning.

Bland de många passager i evangelierna som avslöjar denna den kristna gemenskapens förunderliga identitet, som syftar till att bevara gamla och beprövade värderingar men också till att vara öppen inför nya saker, tycks Jesu samtal med den rike unge mannen vara särskilt viktig. Mannen frågar Jesus vad han ska göra för att få evigt liv. Han får ett svar på två nivåer: framför allt ska han skydda och sörja för det som han har blivit given inom ramarna för det samhälle han lever i: håll budorden! du skall icke dräpa, du skall icke stjäla, du skall icke begå äktenskapsbrott, du skall icke bära falskt vittnesbörd, ära din far och mor och älska din nästa såsom dig själv.

Men detta är bara första steget, ett absolut minimum som måste iakttas för att gemenskapen ska kunna fortsätta att existera i fred och trygghet. Å andra sidan kallas den som verkligen strävar efter fullkomning till något mer: de kallas att sälja allt de äger och att ge det till de fattiga, och när de således har befriat sig själva från allt som binder dem ska de följa Jesus vart denna väg än för dem.

Denna radikala kallelse till fullkomning, kallelsen att följa på Kristi väg, tycks skydda kristna från att den konservativa hållning görs absolut, den skyddar dem från att överdrivet knyta an till allt det som i och för sig utgör vårt uppenbara goda, men likafullt hör till en värld som vi bara är på väg igenom.

 

Zbiegniew Stawrowski

Först publicerad i Stawrowski, ”Konserwatyzm a religia chrześcijańska”, Religia i konserwatyzm: sprzymierzeńcy czy konkurenci?, red. Mazurkiewicz och Sowiński, Ossolineum, Wrocław, 2004, s. 31-39.

Översatt till engelska från polska av av Ania Morisson; översatt från engelskan av Fredrik Sixtensson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: