När den unge Bernadotte räddade Sverige

Under loppet av ett par år har det kommit två biografier som behandlar det politiska nödläget i Sverige efter vårt nederlag i det Finska kriget 1808-1809. 2017 gav Gunnar Petri ut sin bok om Hans Järta, grundlagsfadern och den drivande kraften bakom 1809 års regeringsform, därtill litteratör, statsråd och landshövding. Och i år kom diplomaten Dag Sebastian Ahlanders Sverige vid avgrunden 1808-1814 där Jean Bernadotte, den franskfödde officeren som blev anfader till vår nuvarande kungadynasti har en huvudroll.

Är de båda verkens tema en slump, kan man fråga, eller har Petri och Ahlander under påverkan av dagens kris velat peka på ett tidigare läge, då landet befann sig i fara – detta för att möjliggöra jämförelser med i dag?

Läsaren får själv avgöra. Klart är att Ahlander lever upp till boktiteln. Han döljer i vart fall inte den sengustavianska tidens många tecken på splittring och förfall. I det Sverige som just förlorat Finland, menar han, rådde allmän cynism, slapphet och bristande sammanhållning. Lägg därtill en likgiltighet, egoism och illojalitet samt svagt ledarskap och opportunism hos flera av de styrande så kan man gott tala om en avgrund.

Vårt lands nödläge uppstod under loppet av tjugo år, under vilka kung Gustav III mördades av personer som ville röja honom ur vägen för hans självrådighets skull. Sedan Gustavs unge son efterträtt honom anfölls så Sverige samfällt av Frankrike, Danmark och Ryssland. Vi förlorade därpå den tyska besittningen Pommern och rikshälften Finland, varefter Gustav IV Adolf avsattes och en ny regeringsform antogs. Samtidigt fanns det ingen i landet som då kunde gripa rodret, än mindre ta den nya grundlagen som bas för ett livskraftigt styre.
Sveriges ledning valde en överraskande utväg, då man gjorde anföraren för den danska fiendehären till ny kung. Denne var sjuklig och dog kort därpå. Så inträffade den beklämmande händelsen att den svenske riksmarskalken von Fersen lynchades på öppen gata i Gamla stan, dessutom då han intet ont anande färdades i den avlidne kungens begravningskortege. Dådet som begicks av en stockholmsk pöbel väckte berättigad avsky, också ute i Europa.

Mot denna mörka fond skildrar Ahlander hur den nye tronföljaren, advokatsonen Jean Bernadotte från Bearne i Sydfrankrike, efter en strålande karriär som officer och politiker i Napoleons tjänst, genom ett för sin tid självsvåldigt initiativ av en yngre svensk adelsman i Paris, oväntat lanserades som Sveriges tronföljare. Bernadotte var otippad men valdes på en urtima riksdag till kronprins och adoptivson åt Carl XIII, vilken hade efterträtt den danske kungen. Under sitt nya namn Carl Johan kom han att utveckla genuin initiativkraft och sörja väl för sitt nya land. Hjälpt av sitt goda omdöme och av en betydande oräddhet kunde han även ordna upp de svenska problemen.

Lyckan står den djärve bi, heter det. Det bekräftas av Carl XIV Johan som tack vare dessa egenskaper vann flera fältslag vari han även for varsamt fram med sitt manskap. Senare blev han känd som en utmärkt administratör. Bernadotte utsågs av Bonaparte bland annat till guvernör i Hannover, där man kom att minnas honom med tacksamhet. Hyllad och föregången av ett rykte för humanitet och moderna synsätt löste han de uppgifter som man pålade honom. Hans förening av bestämdhet, perfektion och förståelse för sin motpart gjorde lika stor lycka i Sverige, sedan man där väl hade lärt känna den ståtlige fransmannen med det konstiga namnet.

En genomgående fråga i en bok om denna omvälvande tid är hur de berördas åsikter skall betecknas. Carl Johan hade till exempel kallats ”jakobin”, alltså en extrem revolutionsanhängare med vilja att systematiskt använda våld. Ahlander menar dock i likhet med kungens tidigare biograf Alma Söderhjelm, att Bernadotte snarare var modern liberal, formad av den strävan till integritet och den längtan efter lagbunden frihet som rådde i hans franska hemtrakt. Bernadotte upprördes varhelst han mötte godtycke och översitteri, och hans lojalitet mot revolutionens högre, republikanska mål – rättvisa, lagstyre, proportionalitet – präglade honom hela livet. När Napoleon villa ha Bernadotte att rikta sina vapen mot Sydfrankrikes monarkister, vägrade han däremot. Att Napoleon och hans marskalk ägde olika temperament var . Det skulle skapa många konflikter mellan dem. På Napoleon kunde man sällan lita. I samtiden hördes om Bernadotte däremot omdömen som ”nobel”, ”hövlig”, ”ordhållig ”måttfull”, ”lugn” och liknande.

Ahlander förlitar sig som rimligt är på tidigare studier om Carl Johan liksom på de många brev och tal av honom som bevarats. Han gör samtidigt egna träffande iakttagelser och för in lärdomar från sin egen tid som Europa- och Östersjödiplomat. Boken har fått viss kritik för att inte nog väga in vad nyare historiker av facket sagt, men att skriva en rent vetenskaplig biografi har knappast varit Ahlanders avsikt. Att med stil och personligt tonfall belysa aktörer och nyckelhändelser i ett avgörande skede av det moderna Sveriges framväxt är i sig välkommet.

Boken är inte bara rik på synpunkter, den är träffsäker och rolig att läsa och man har svårt att lägga den ifrån sig. Det tidiga 1800-talets kulturella och politiska turbulens bildar bakgrund för de dramatiska händelser som skildras. Man anar hur generations- och samhällsklyftor spelade roll i det som skedde. Direkt fängslad blir man av det färgstarka persongalleriet. En person som förvånande nog inte nämns är den finlandssvenske ekonomen Carl David Skogman, kungens kloke finansrådgivare som därtill gav kungen sina råd på god franska.

Det förvånar, till slut, att Carl Johan genom sin karaktär och sina viktiga insatser är så pass litet känd av dagens svenskar. Hans närvaro gjorde, som det i dag heter, skillnad och det blev en varaktig sådan. Här vore det alltså plats för litet hjältedyrkan. Som Ahlander framhåller kunde Sverige under de tidiga år då Carl Johans formande insatser gjordes spela en roll på den europeiska scenen, på sätt som vi inte hade gjort sedan Gustav II Adolfs och Karl XII:s dagar.

Att Sverige avbröt den sterila revanschpolitiken mot Ryssland och tack vare den franske marskalkens energiska Norgepolitik samt en då välgörande union med vår granne i väster kunde åtnjuta en fred som därefter inte har brutits var till större delen Carl Johans förtjänst. Den så slumpartat valde tronföljaren befordrade därtill våra näringar, inte sällan via personliga initiativ och egna investeringar, och lät genom olika åtgärder även ett alltmer förgrenat och nyttobringande civilsamhälle ta form.

Carl Johan Ljungberg

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: