En skilsmässa som inte löste alla problem

Tjeckoslovakien skapades efter första världskriget genom att ett område i Centraleuropa som befolkades av tjecker, tyskar, slovaker, ungrare, rutener, judar och polacker slogs samman till en stat med Prag som centrum.

Historiskt hade det som nu är Tjeckien dominerats av Österrike medan Slovakien levt i skuggan av Ungern, allt inom ramen för dubbelmonarkin och kejsardömet.

Centraliseringen till Prag och tjeckernas dominans inom byråkratin blev snart en nagel i ögat på slovakerna, som kände sig som andra klassens medborgare. Tjeckoslovakien, som bestod av det industrialiserade Tjeckien och det agrara Slovakien, var ändå en av de efter hand allt färre europeiska demokratierna under mellankrigstiden.

Ingmar Karlsson har skrivit mera än 20 böcker om politisk historia. När han nu ger sig i kast med Tjeckoslovakien är han i hög grad på hemmaplan efter många år som ambassadör i Prag. Han tar sats i forntiden och skriver ganska mycket om nationalhjälten Jan Hus (1369 – 1415). Efter knappt halva boken är han framme vid Münchenuppgörelsen 1938, då klockan började klämta för republikens självständighet.
Efterkrigstiden präglades av fördrivningen av den stora tyska minoriteten, det kommunistiska maktövertagandet genom Pragkuppen 1948 och de uppmärksammade interna utrensningarna, bland annat Slánskýprocessen. Den opposition som efterhand växte fram (Pragvåren 1968, Charta 77) organiserades nästan helt i den tjeckiska delen.

”Sammetsrevolutionen” mot det socialistiska systemet för 30 år sedan leddes av idealister som filosofen Václav Havel, som inte var politiskt besudlade utan drevs av sanningslidelse och tron på en humanistisk antipolitik. Dessa amatörpolitiker kom dock snart att trängas undan av det som Karlsson kallar för ”den gråa sektorn” av politiserande maktspelare, oftast med bakgrund i de gamla strukturerna. I det nya landskapet fanns det inte längre behov av ett förenat rike och 1993 delades landet, bland annat eftersom slovakerna kände lika liten gemenskap med Tjeckoslovakien som norrmännen gjorde med unionen med Sverige 1905.

Ingmar Karlsson målar den politiska utvecklingen under tiden därefter i mörka färger. Grupper som strävade efter makten formerades kring starka män, ofta med ett dunkelt förflutet från kommunisttiden. De nya partierna förde fram oklara budskap, försvann och återuppstod i nya skepnader. Allianser kunde plötsligt ingås mellan ideologiska motståndare – Karlsson jämför här underfundigt med decemberöverenskommelsen i Sverige 2014!

I Slovakien domineras politiken idag av en man vid namn Fico, en politiker som anklagats både för korruption, kontakter med ryska intressen och för att vara medansvarig för mordet på en undersökande journalist och hans fästmö. Oppositionen är inte bättre den utan beskrivs som ”rena skräckkabinettet” med bland annat ett parti som hyllar Tiso (avrättad 1947), Hitlers redskap i den dåvarande slovakiska lydstaten.
I Tjeckien blev Václav Klaus känd genom sitt totala avvisande av alla försök att reformera det socialistiska systemet: ”Tredje vägen leder till tredje världen.” Författaren betecknar honom som ”en spegelbild av messiansk socialism, en högerbolsjevik” som genomförde privatiseringar, bortsåg från uppenbar korruption och, framför allt, strävade efter makt. Till detta kom Klaus personliga arrogans – jag hörde själv Ingmar Karlsson beklaga sig över denna vid en lunch på ambassaden i Prag i början av seklet.

Den nuvarande starke mannen i Tjeckien heter Babiš, med ett förflutet som trolig uppgiftslämnare till polisen under kommunisttiden. Han har flera gånger förlorat – och återfått – sin parlamentariska immunitet efter anklagelser om korruption. Hans regering stöds av det icke-reformerade kommunistpartiet, vars medlemmar har en genomsnittsålder på 75 år, och det nybildade Frihets- och direktdemokratipartiet. Det senare förde en framgångsrik kampanj mot romer och muslimer i det senaste valet och föreslog bland annat att svin dagligen skulle rastas utanför moskéerna…

Det omaka paret Tjeckien och Slovakien genomförde sin skilsmässa i civiliserade former, men den inrikespolitiska utvecklingen därefter inger desto större farhågor. Idealen och förhoppningarna har övergått i en grå praktik. ”Över detta politiska moras svävar presidentens standar över borgen i Prag med den husitiska sentensen Pravda vítězi, Sanningen segrar. I sanning en europeisk tragedi”, skriver Ingmar Karlsson mot slutet av sin fängslande – och oroande – översikt.

 

Bok:

Det omaka paret – Tjeckernas och slovakernas historia

Ingmar Karlsson

(Historiska Media)

Nils Fredrik Aurelius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: