Könskampen: 1968 släppte monstret löst

Har dagens Me too några band till 1960-talet? Frågan ställs märkligt sällan, men borde göra det. En ny förevändning ger det drama som pågår på själva Dramaten i Stockholm.

De så kallade 68-orna märktes på alla områden, från medier till kyrkan, från skolpolitik till vårt klädval, från politik till samlevnad. Orosandar som Åsa Moberg, Birgitta Stenberg och Hans Nestius förklarade den gången samhällssederna krig. Sex och fria förhållanden, rätt att knarka och (ansåg vissa) även att utöva samtyckande pedofili – man önskade en frihet utan gräns. Det onda bestod i lojalitet med det gamla. Det som måste sprängas var – hämningarna.

Starkare krafter än nu stod samtidigt emot 68-orna, i form av en aktiv generation vars föräldrar fötts på 1800-talet. De äldre hördes dock inte mycket, deras motstånd var passivt och reaktivt. Blygsamhet, en motvilja mot att bli ”offentlig”, kanske också fantasilöshet eller bekvämlighet spelade in. Spetsiga ifrågasättare som Stig Ahlgren, Kar de Mumma och Gunnar Unger var undantag.

Som i en gnistrande backanal fördes nya möjligheter fram – i en ingift släktings fall experimentet att accelerera med en motorcykel i en studentkorridor. I andra fall en vansklig lek med det mest pirrigt förbjudna, de nyaste drogerna men också med omvittnat sekteristiska och exkluderande maktlekar à la Mao och Trotski.

Den tiden gör sig påmind inför Virginia Nicolsons nya bok How was it for you? Sex, love and power in the 1960s. Där redogör hon såväl för stormen kring den nya livsstilen med modeoraklet Mary Quant, trådsmala modellen Twiggy och Beatles som för mer tidlösa ledsamheter, till exempel den så kallade Profumo-affären där den brittiske försvarsministern tvingades avgå efter en affär med eskortdamen Christine Keeler.
Nicolson lägger dock huvudvikt vid hur rolig den fria livsstilen var. Livet var, som en svensk medbroder hävdade, ”stenkul”. Unga kvinnor hängde på barer, ungkarlsflickan uppstod. I ett vidgande spann mellan tonår och vuxenliv kunde hon ibland agera Audrey Hepburn- eller Jackie Kennedyaktivt ljuv, men också ta tuffa erotiska initiativ – som tack vare p-pillret inte ens behövde skuggas av rädsla för oönskad graviditet.

Det budskap som flöt ur det gyllene emancipatoriska ymnighetshornet nådde så klart även männen. De hade ju eftertryckligt fått höra om vådan av hämningar, och tog frikostigt för sig. Inget har sedan dess egentligen ändrats som hejdat den nyvunna friheten – förrän Me too-rörelsen satte ljuset på metoder som inte är ”okej”. Att rörelsen själv ofta satte sig över både lag och god sed är uppenbart. Enligt somliga ett pris värt att betala.

Få tycks dock vilja minnas vad 1968-revolten gjort med oss, och än färre verkar dra andra lärdomar än att de var ett enda fantastiskt party som hade inletts.

Att det finns samband med 68-åren är i vart fall klart.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: