Svensk kultur finns

Svensk kultur finns. Så enkelt kunde man sammanfatta budskapet i en av folklivsforskarens Dan Korns senaste böcker. En banal slutsats kan det tyckas, men stora delar av det offentliga Sverige har i decennier agerat som att motsatsen varit fallet.

Den svensk-judiske folklivsforskaren Dan Korn (f. 1962) har länge hyst ett passionerat intresse för svensk kultur. Kanske att det ytterligare befordrats under lång frånvaro från Sverige, först i Belgien och sedan som rabbin i England. I boken Kalle Anka på kräftskiva: betraktelser från ett land utan kultur (Timbro 2017) betraktar han den svenska kulturen litet på avstånd, ungefär som en modern ambassadör Whitelocke.

Titeln syftar förstås på två mycket utbredda företeelser i Sverige – Kalle Anka på julafton och kräftskiva (den litet halsbrytande sammanställningen får väl ställas på Göteborgshumorns konto). Undertiteln är ironisk och raljerar med de i den politisk-mediala klassen som brukar komma med påståenden av denna typ. Betraktelser är också ett väl valt ord. Det är minst sagt disparata reflektioner, där den sammanhängande länken är att de på ett eller annat sätt berör svensk kultur.

Korn blandar övergripande teoretiska resonemang med detaljstudier i svensk kultur. Många exempel på kulturförnekelse i den offentliga debatten, liksom i offentliga dokument såsom myndighetstexter, dokumenteras och dissekeras. En vanlig tankefigur är att det inte kan finnas svensk kultur, då många influenser kommit utifrån. Vi har till exempel precis firat Lucia, vars namn är taget från ett sicilianskt helgon. Tankefelet här, som Korn i ständiga variationer framhäver, är att det förutsätts att en tradition med utländskt namn inte kan vara svensk. Luciafirandet har dock kommit att accepteras av praktiskt taget alla svenskar, och har dessutom fått så många särdrag, att den genomsnittlige italienaren skulle känna sig helt främmande inför det. Att det finns något sådant som svensk kultur, behöver inte alls innebära, att den står utan påverkan utifrån.

Den utbredda kulturförnekelse som Korn här ådagalägger kan nog många läsare känna igen sig i. De flesta minns nog Fredrik Reinfeldts ord om att det egentligen bara var barbariet som var fosterländskt (vilket, som visas i boken, egentligen är ett feltolkat Tegnér-citat). Korn visar med ett antal stora och små exempel att svensk kultur faktiskt existerar. Han tar upp bland annat, för att ta några av väldigt många exempel, Falu rödfärg, svenska folkdräkter, svensk konflikträdsla och svensk litteratur.

Detta kan synas som en banal och okontroversiell slutsats. Men varför framhärdar vissa i att påstå att svensk kultur inte skulle existera? En förklaring som behandlas är hemmablindhet. Man föreställer sig att svensk kultur är universell och när man möter invandrare tror man att de är som svenskar. Det är först, när det blir problem, kulturkollisioner, som man förstår att det faktiskt finns olika sätt att förhålla sig till världen.

En annan orsak som Korn tar upp, med ett begrepp lånat från den brittiske konservativa filosofen Roger Scruton, är så kallad oikofobi, ”hat mot det egna”. Det förefaller från de värsta Sverigehatarnas sida finnas ett rent förakt mot det egna, mot det svenska. Mer kunde dock sägas om det ideologiska sammanhanget än författaren gör i denna bok. Det är för mig uppenbart, att denna oikofobi hänger samman med en allmän kulturradikalism, en utrerad kritik mot allt beprövat och traditionellt.

Korn vill helt enkelt avdramatisera svensk kultur. Den finns och måste respekteras. Han synes också vilja avdramatisera nationalismen. Han menar, att nationalismen inte måste vara något extremt eller chauvinistiskt. Med avstamp i den brittiske religionssociologen Michael Billigs tes om ”banal nationalism”, menar han att nationalism kan vara något tämligen vardagligt och inte alls behöver vara något farligt. Det är helt enkelt en tro på att det behövs ett sammanhållande kitt, för att samhället skall kunna fungera. I detta sammanhang framhäver han dessutom, att det förra sekelskiftets, nu ofta förtalade, nationalism ofta inte var mer radikal än så. Han framhäver också att den inte uteslöt intresse för andra seder och folk.

Korn har skrivit ett verk av stor lärdom och esprit, som med många exempel övertygande visar, att det finns något sådant som svensk kultur. Om man skulle komma med en invändning förefaller hans definition av kultur och nation en smula lös för min smak. Det förefaller vara något som kan ändras mycket snabbt. Ingen kan förvisso förneka att det finns föränderliga inslag i en kultur eller en nation. Icke-svenskar som med tiden uppgått i den svenska gemenskapen kan ges (vallonerna är ett bra exempel). Men den grundläggande nationalistiska inställningen är att kulturer mår bäst av att förändra sig långsamt. Det har visat sig svårt att assimilera de flesta icke-svenskar, trots lång tid i landet.

Exemplet Kalle Anka på julafton som ges i titeln kunde snarare ses som uttryck för osund amerikansk kulturimperialism, snarare än en fin svensk tradition. Detta och många andra exempel visar att han, trots den kritiska ansatsen, i grunden accepterar mycket av den mångkulturalistiska ideologin. Man får alltså se det som en systemimmanent kritik, hellre än ett verkligt ifrågasättande.

Förståelsen för nationalismen visar sig alltså ha sin begränsningar. Mycket arbete läggs också ned i den senare delen av boken att knyta an nationsförsvaret till liberal, universalistisk ideologi, något som knappast blir övertygande. Kants republikanska patriotism, baserad på universella rättigheter, är något helt annat än den kulturförståelse som vissa delar av boken tycks antyda. Tonen mot konservativa och mer tydliga invandringskritiker är också understundom hård, och viljan att markera högerut påfallande.

Till sist blir Korns försvar för nationen alltså litet halvhjärtat. Men trots allt ger boken många fina exempel på att det finns en svensk kultur. Denna insikt är av mycket stor vikt.

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: