Freden som ledde till nya krig

Tiden från skottet i Sarajevo som dödade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand till kulan i Berlin som ändade Adolf Hitlers liv bör ses som en enhet. Perioden mellan de två världskrigen innehöll visserligen några hoppfulla år – Locarnoandan – men dominerades av brutala inbördeskrig, folkmord och finansiellt kaos, skriver professor Klas-Göran Karlsson.

Han återkommer därmed till ett tema som han skrivit om tidigare i Urkatastrofen – första världskrigets plats i den moderna historien. De freder som slöts i Versailles, Trianon och andra parisiska förstäder åren efter första världskriget bäddade för kommande konflikter, framför allt genom att förlorarna ensidigt fick skulden för kriget. Nationalitetsprincipen låg i tiden och löste vissa problem, men skapade också nya genom att stora folkgrupper hamnade där de inte ville vara. Folkmordet på armenier och andra kristna i Turkiet 1915 pekar framåt mot förintelsen under andra världskriget, menar författaren vidare.

Till det intressantaste i boken hör det sista kapitlet om de lärdomar man kan dra. Dessa kan inte formuleras precist, men fördjupar ändå vår förståelse av det historiska skeendet. Den nuvarande utvecklingen i Ungern är exempelvis svårbegriplig om man inte känner till den hårda freden i Trianon 1920, som lämnade ett ärr i den ungerska folksjälen. Och den för omvärlden chockerande överenskommelsen mellan Tredje Riket och Sovjetunionen i augusti 1939 (Molotov-Ribbentroppakten) måste ses mot bakgrund av avtalet i Rapallo 1922. Det var då som två stater, som hölls utanför de internationella förhandlingarna, insåg fördelarna med samarbete.

Författaren pekar flera gånger på sambandet mellan den mobilisering av alla resurser som skedde under första världskriget och utvecklingen efter freden. Det totala kriget leder till det totalitära samhället. Under ”pausen” mellan krigen satt folkstyret trångt. 1920 var alla Europas 28 stater utom två demokratier. Vid slutet av 1938 hade 16 av dessa förvandlats till diktaturer och 1940 fanns bara fem kvar: Sverige, Finland, Storbritannien, Irland och Schweiz.

Framställningen är mycket sakkunnig, något akademisk och tämligen kompakt, även om författaren strävar efter att begränsa antalet namn. Texten borde förslagsvis ha lättats upp av flera bilder. Man saknar också kartor, särskilt i de inledande avsnitten om de nya gränserna. Ändå lägger man ifrån sig boken med en känsla av att begripa litet mera av hur historien format den tid vi lever i.

Boken:
Det moderna trettioåriga kriget – Europa 1914–1945
Klas-Göran Karlsson
(Natur & Kultur)

Nils Fredrik Aurelius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: