Det germanska spåret tas upp igen

Om germansk litteratur talas det inte så ofta nuförtiden. Lars Lönnroth har skrivit en inspirerande och välskriven introduktion som kan väcka en slumrande tradition till liv.

Det kunde förefalla som att nya idéer borde sökas hos yngre forskare, att det är där som de djärvaste uppslagen skulle finnas. Det är dock mindre självklart än vad man först kan tro. Yngre forskare hämmas ofta av ett särskilda krav på åsiktskonformism, under det att de måste meritera sig för tjänster och anslag. Äldre forskare har dessutom ofta skaffat sig en bättre överblick över fältet och faller inte i överspecialiseringens fälla.

En humanist i den äldre kategorin, professor emeritus Lars Lönnroth (f. 1935), har i alla fall utgivit en bok med titeln Det germanska spåret – en västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien (Svenska humanistiska förbundet 2017), med ett anslag som nog får kallas djärvt. Att tala om något specifikt germanskt är ovanligt i dekonstruktivismens tidevarv – samtidigt som det förstås inte är märkligare, och inte borde vara mer kontroversiellt, än att tala om en specifikt arabisk kultur. Likaså finns det alltid något våghalsigt i de större synteserna, särskilt som de öppnar upp för specialistkritik.

När Lönnroth nämner en förebild griper han också efter ett äldre arbete, Andreas Heuslers Die Altgermanische Dichtung (1929). Lönnroths verk kan ses som en uppdaterad version av samma verk, ett försök att förmedla den germanska diktningen till nutida svenskar. Som särskilt viktiga förändringar i jämförelse med sin föregångare nämner han den ökande förståelsen för den muntliga litteraturens roll, samt att han i högre grad ser den germanska litteraturen som en varietet av den västerländska litteraturen, och därmed uppmärksammar inflytanden från andra kringliggande kulturkretsar.

Lönnroths berättelse tar sin början hos Tacitus (55–120 e. kr.), som i sin Germania gjorde det första försöker att teckna germanerna mera utförligt. Ordet ”german” som sådant brukar sägas vara av omstritt ursprung och Lönnroth vågar sig inte på någon gissning gällande, vad det skulle kunna tänkas betyda. Själva använde germanerna sina egna stambeteckningar och identifierade sig inte med begreppet german. Det kom först att användas som självbeteckning under renässansen, då man återvände till de antika källorna och identifierade sig med begreppen som fanns där. Det innebar dock inte att inte germanerna hade en viss språklig och kulturell likformighet som berättigade att betrakta dem som ett folk, bara att den inte uttrycktes med detta begrepp.

Tacitus tillskrev germanerna både positiva och negativa egenskaper. Till de positiva hörde trofasthet och tapperhet, sådana egenskaper som den romerska dekadensen trängt tillbaka. Till de negativa hörde dryckenskap och begivenhet på spel. Tacitus skrev också något om den dikttradition som skulle ha funnits bland germanerna, en tradition som i sitt tidigaste skede dock på grund av brist på nedskrivna källor helt förlorar sig i historiens dunkel.

Den germanska dikttraditionen framträder långsamt ur skuggorna, först i andra hand hos olika historieskrivare och i form av korta runinskrifter. I England framträder den litterära odlingen på 600 och 700-talen (även om handskrifterna som regel är yngre). Det mest kända verket från denna tid är Beowulf, en väldig hjältedikt som kan jämföras med Aeniden, som har särskilt intresse för svenskar, då Beowulf enligt den mest sannolika teorin är göt och handlingen till del utspelar sig i Sverige.

I Tyskland finns det både på hög- och lågtyska sparsmakade diktfragment från 800-talet och framåt, tills den verkliga blomstringen under medelhögtysk tid (från 1100 och framåt). Hos oss i norden utgör den isländska Eddan en självklar poetisk höjdpunkt under medeltiden, men den fornisländska litteraturen bjuder på mycket mer än så och huvuddelen av boken ägnar Lönnroth, i egenskap av expert, denna. Det för alldeles för långt att här redovisa enskildheterna, men ett genomgående drag som jag fann särskilt intressant, är den klara blicken för de kristna inslagen. Lönnroth bestrider den ofta framförda meningen att de kristna inslagen skulle vara sena tillskott som tillförts i grunden hedniska berättelser, utan visar att det kristna inte sällan är ett konstitutivt element.

I Sverige kom man att ta upp det germanska spåret som islänningarna lämnat. Detta skedde först under stormaktstiden, då Olof Rudbeck med flera ville skänka Sverige ett ärorikare förflutet genom diskutabel fornforskning. Under romantiken blev intresset mera litterärt och flera av 1800-talets största diktare skrev nya dikter inspirerade av de gamles sång, häribland Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och Victor Rydberg. På kontinenten skedde en liknande utveckling, och Lönnroth uppehåller sig särskilt vid – hur skulle det kunna vara annorlunda? – Richard Wagners Nibelungens ring.

Andra världskrigets slut innebar naturligtvis en svårighet för det germanska. Vem kan senare sägas ha vågat följt i dess spår? Författaren framhåller särskilt den konservative katoliken J.R.R. Tolkien och fantasylitteraturen som verkat i dennes efterföljd. Här skulle kanske en diskussion om genre ha behövts. De sentida exemplen, med undantag av Jorge Luis Borges som bara nämns en passant och för vilken Lönnroth verkar känna ett visst främlingskap, är alla hämtade ur populärlitteraturen. Är det nödvändigt att det germanska får formen av populärlitteratur, där det inte tas på fullt allvar? Skulle det vara möjligt i vår tid skapa germansk litteratur som var fullständigt allvarlig?

Sådana frågor kan denna mycket välskrivna och inspirerande bok väcka. Den är tänkt att vara en introduktion till den germanska litteraturen och kan läsas utan förkunskaper, men jag tror att få är så välunderrättade att de inte vid avslutad läsning bär med sig något nytt. Den kan således både tjäna som en första glimt i en främmande värld och som tändvätska för den som sedan länge har en pyrande, germansk eld i sitt inre.

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: