Om invandring och bortträngning

Vem borde kunna förneka det. Läget med invandringen sår en oro i hela landet. Dold eller öppen upptar den allas tankar.

Vi grunnar på vad som har blivit fel. Opinionsmakarna sliter i oss och vill få sin verklighetsbeskrivning att segra. Vi får höra att landet är polariserat och att de mindre utbildade av oss släpar efter de öppna individerna i sina åsikter. Vi intalas, eller intalar oss att de många nykomna i Sverige egentligen inte har utlöst de problem som vi tror, och andra länder har ju för övrigt klarat av betydligt flera flyktingar än vi.

Den populära tanken att våra städer rymmer eliter, som bättre än vi inser vad som är problem eller ej är dock inte bara en idé bland andra. Den har blivit farlig, ja ett direkt maktredskap som gör att somliga tilldelas rollen som mindre vetande, medan andra får en lika given auktoritet. Passa dig, du som tycker att man blir sorgsen av att se folk gå runt på gatorna och varken förstå varandra eller dem som bott längre i landet! Tro inte, att din kommuns ökade kostnader för tandvård, sociala tjänster eller annat stödjer din åsikt. Du som inte ens kan stava till ”globalisering” ska förresten inte vara så tvärsäker. Förresten är du nog rädd för invandring, du vill undvika det främmande. Men lita på oss, du har inte något att vara rädd för! Allt kommer att gå bra, de nya svenskarna kommer snart in i vårt språk och våra seder. Valet ditt. Är du villig att hjälpa dem och visa att de är lika mycket värda, eller inte?

Så löper det på.

Men vad gör vi då om själva invandrarfrågans uppdelning, som oftast sker, i en elit som förstår och tycker rätt, ställt mot de grupper som ”släpar efter” är fel från början?

Man kan lika väl anse åsikten att invandringen blivit för stor som demokratiskt berättigad, ja som en fullt förnuftig och begriplig reaktionsbildning. Vad åsikten reagerar inför är en stor förändring, som högst normala människor vet medför nackdelar eller kaos. Tänk, om det är våra eliter som reagerar konstigt på invandringen genom att konsekvent förneka dess svårigheter? Tänk om det är de, som på ett reellt problem svarar genom förnekelse, en företeelse som psykologin väl känner till?

Om det är förnekelse, eller så kallad bortträngning, som vi möter här så gäller liksom inom den praktiska psykologin att svåra hinder finns för att återvinna en realistisk och hållbar syn på invandringen. Det tycks vara så, för problemen med den exempellösa invandring som Sverige har bevittnat kan inte mera seriöst diskuteras. Man måste hålla dem för sig själv, och därmed uppstår en klyfta mellan det vi medger utåt och det vi tänker. Vi ser dagligen hur de tongivande söker rationalisera de beslut som låtit invandringen ske, samtidigt som man själv anser dessa beslut ansvarslösa. Vad de oliktänkande efterlyser är inte våld och rättslöshet utan en klok diskussion. Få av oss har dock den fulla kraft eller det språk som krävs för att tränga igenom de rationaliseringar och rena myter som politiker och liktänkande företar. Så snart den riktigare bilden är på väg att bli manifest, söker de styrande trolla med orden för att hindra detta. Löftet om godhet och om ett hemvist bland de rättänkande träder till förnekelsens hjälp, och bromsar därmed viljan till sanning.

Men är då inte tanken på invandringspolitiken som felaktig fel i sig. Omoralisk, kall.

I dagens klimat anses den i varje fall vara det. Men hela läget med invandringen driver fram en oro i hela landet, även om oron till stor del är dold, inte öppen.

Insikten tränger sig på. Vi måste få sätta gränser för det goda handlandet. Ingen äkta moral kräver det orimliga av oss, ingen begär att vi skall offra dem i vårt land som har det svårt för att ta emot en orimligt stor grupp migranter. Man tvingas prioritera i moralfrågor, beroende på vilka uppgifter som är mest angelägna.

Därför att förnekelsen finns i oss, kan inte realismen segra.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: