Den naiva liberalismens slut

Det är slående hur vissa böcker, som tidigare präglat samhällsdebatten, snabbt kan te sig hopplöst föråldrade. En sådan bok är Karl Poppers The Open Society and its Enemies (förstauppl. 1945), som i sitt försök att stävja varje form av totalitärt tänkande, själv skapar ett slutet tankesystem. Den bör dock alltjämt läsas som ett emblematiskt exempel på en typ av naiv och oreflekterad liberalism, som ännu har många tillskyndare.

Karl Popper (1902-1994) föddes i Österrike. Hans stod filosofiskt under starkt inflytande av den så kallade Wienskolan, en filosofisk skola som starkt betonade vetenskapens betydelse, men utvecklade snart egna idéer delvis i opposition mot den. Han lämnade Wien, först för Nya Zeeland och sedan för England. Att han bytte arbetsspråk till engelska har sannolikt inte i ringa grad bidragit till hans framgång.

Poppers kändaste bok bland den bildade allmänheten var utan tvivel The Open Society and its Enemies (”Det öppna samhället och dess fiender”), som först ut 1945, och sedan har kommit ut i en mängd nyutgåvor. Den har blivit en samhällspolitisk klassiker, och jag skulle också hävda att den är representativ för en tankeströmning, som varit utbredd under efterkrigstiden, en sorts konsensusorienterad oreflekterad socialliberalism.

Den kom i precis rätt tid. Knappast kunde det i någon annan tid finnas en större efterfrågan på anti-totalitärt och antiideologiskt tänkande, än vid andra världskrigets slutskede. Efter alla excesser både ideologiskt och på slagfältet kunde man nog tycka att det fick vara nog.

Popper sökte i denna bok finna roten till det totalitära. Han fann den i vad han kallade historismen. Historismen används i bland i en strängare teknisk mening, men Popper menade med denna term alla som på något sökte tyckte sig se en mening i historien, som tyckte att historien förklarade något om vilka vi är. Han vände sig mot alla övergripande förklaringar.

Med denna utgångspunkt gör han sedan en ambitiös genomgång av hela idéhistorien, från Platon (ja, t.o.m. vissa av försokratikerna nämns) till modern tid. Platon är den store skurken i Poppers framställning, den som sådde totalitarismens frö. Förvisso finns det nog för praktiskt alla moderna läsare främmande element hos Platon, till exempel vurmen för militärstaten Sparta, men Popper går mycket längre. Han tycks passionerat hata Platon och lyckas inte hitta något försonande drag. Man kan gissa att detta polemiska drag ökade bokens underhållningsvärde; detta var innan det hade blivit förutsägbart och tråkigt, att säga oförskämda saker om stora filosofer.

Vad består då Poppers kritik av Platon i? Ja, den är i sanning yvig och omfattar både stil och innehåll, men en grundläggande linje är, som i hela Poppers verk, kritiken av historismen. Platons historism antas höra samman med hans idélära. Historien beskrivs som ett förfall från ett tänkt idévärld till allt sämre manifestationer av dessa eviga idéer. Den kommande idealstaten måste vara ett försök att återuppleva dessa svunna ideal. Det totalitära skulle bestå i den kompromisslöshet med vilka dessa ideal skulle uppnås. Ingen plats finns för diskussion i detta slutna system.

Problemet med Poppers tolkning är flera. För det första gör han, genom att tolka fallet från idévärlden som en historisk process, Platons argument svagare än vad det behöver vara. Det är möjligt, att Platon själv accepterade denna tidsmetafysik som en rent historisk realitet. Det var en vanlig tanke på hans tid. Men man kan också se idévärlden som en icke-historisk, transcendent värld; det är inte så långt ifrån moderna naturrättstankar. Då blir argumentet genast mycket starkare.

För om det inte finns till exempel något evigt gott, hur är moralen över huvud taget möjligt? Upplöser sig inte allting i nihilism? Det öppna samhället som Popper förespråkade förefaller vid närmare betraktelse som påtagligt flummigt. Kan ett samhälle fungera utan några grundvärden, någon sorts uppfattning om dess historiska roll? På vilken bas skall man bygga detta pragmatiskt socialliberala samhälle av fria, rationella individer? Det öppna samhället förblir inte öppet, utan kommer om inte en sådan bas tillhandahålles, snabbt att erodera.

Detta kan tyckas självklart, men Popper och personer som tänker på liknande sätt har fått ett enormt genomslag. I Sverige framfördes liknande idéer inte minst av den vördnadsbjudande publicisten och professorn i statsvetenskap Herbert Tingsten (1896–1974). Han utropade i Idéer och idyll (1966) ideologiernas död, och tänkte att teknokratisk expertstyre inom ramen för demokratin skulle bli framtiden. Det är drömmen om den neutrala positionen, att slippa ta ställning. En position, som i sin vägran att diskutera de mest grundläggande frågorna, på ett paradoxalt sätt kan bli totalitär.

Även om de som nu explicit åberopar sig på Popper inte är så många (man tänker här främst på Håkan Holmberg, fram tills helt nyligen chefredaktör för Uppsala Nya Tidning och som i egenskap av sådan varje dag skrev samma ledare), så lever denna tanke vidare bland många politiker och tyckare. Det är en fåfäng tanke som inte minst visat sig ohållbar i mötet med migrationshotet. Liberaler av denna typ förstår inte varför Sveriges historia och kultur har betydelse. Nationen blir för dem en meningslös kollektiv mystifikation. Nya medborgare, fria individer som dem är, kan helt enkelt söka medlemskap i välfärdsstaten Sverige.

De väldiga kollisioner som migrationen skapat och skapar borde för all framtid ha visat att historisk identitet och rötter har betydelse. Vi borde stå vid den naiva liberalismens slut.

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: