Johan Wallinder ”Chevaleri och feminism”

Den internationella kvinnodagen, 8:e mars, bjöd knappast på några perspektiv som gick utöver den vanliga radikalfeminismen. I denna klassiska text av rektor Johan Wallinder från år 1910 erbjuds, om inte annat, litet andra perspektiv på kvinnofrågan än de i dag vanliga.

Chevaleri och feminism

»Ty mannens mod är kvinnan kärt,
Det starka är det sköna värdt,
De bägge passa för hvarannan,
Som hjälmen passar sig för pannan.»

Denna strof ur Fritjofs saga skulle godt kunna sättas som motto på hela diktverket. Strofen klingar romantik, och Fritjofs saga är i sin helhet romantik, hur »götiskt» än dess stoff må vara. Naturligtvis går det icke an att här göra styrka och mod liktydiga med muskelkraft och äfventyrarbravour, lika litet som skönhet liktydigt med bildsköna ansiktsdrag och plastiska kroppsformer. Om ock sådant ingår däri, har Tegnér därmed åsyftat endast en fenomenell inklädnad åt mera reella, andliga karaktärsegenskaper. Fritjof var med sin styrka och sitt mod typiskt manlig, Ingeborg med sin skönhet typiskt kvinnlig. I dessa sina båda egenskaper representerade de det mänskligas båda poler, tenderade enligt polaritetens lag hvarandra till mötes och »passade för hvarannan» som hjälmen för pannan.

Det är ett uttryck, så godt som något, för romantikens hela åskådningssätt, särskildt i fråga om förhållandet mellan könen.

Ja, romantiken! Det var längesen den blomstrade: så där en 700 år sedan, och äfven dess efterblomstring för cirka 100 år tillbaka är länge sedan lagd på lit de parade. — Ja, det må vara sant. Men de historiska idéerna, de må nu kallas romantiska, klassiska, götiska, evolutionistiska, feodalistiska, autokratiska, demokratiska, socialistiska eller hvad som helst, de dö aldrig, äfven om man hundra gånger lade dem på bår, de gå igen, sedan de tidtals hvilat sig och hämtat nya krafter, de samarbeta eller motarbeta hvarandra, de undantränga, korrigera eller komplettera hvarandra; man blir aldrig af med dem, och väl är det. När en idé blifvit mer eller mindre högtidligt jordfästad och en annan gjort sig bred på tidsandans tron, så dyker den förra upp igen och undervisar envåldspretendenten om att hur mycket han än vill regera, så kan han inte regera, åtminstone inte ensam; och så blir frågan, om de två kunna ta väldet i samarf, eller om det måste bli ett tronskifte.

Icke äro vi mycket romantiska; så till vida ha vi gjort både vinster och förluster. För förlusternas skull reser romantiken åter hufvudet och frågar, om man ännu hunnit lära sig sakna henne; hon har för ett sådant fall icke oåterkalleligt flytt från jorden.

Romantikens tid, den omfattar ju flera århundraden, men vi kunna koncentrera oss på år 1200 för att ha en fast utgångspunkt. Vi se korstecknade riddare och svenner draga till Österland för trons och kyrkans heliga sak, och vi se högborna frugor och ädla damer under tiden, under årslång väntan vårda hemmets helgd och skatter, tills de tappra och starka komma igen, krönta med sår och ära, för att skörda mödornas lön i trubadurernas sång och de skönas bifall och beundran.

Detta är nu en liten smal ram åt romantikens färgvarma tafla med dess många scener af mod och stolthet, af ödmjukhet, fromhet, trofasthet och uppoffring. Den har också fläckar och skuggor, vi äro medvetna därom, men de kunna icke bortskymma de stora linjerna, romantikens eviga idéer. Vi älska för vår del romantikens tid, och vi ha rättighet därtill, lika mycket som andra ha rättighet att älska andra tider: antikens, renässansens, encyklopedismens, den stora revolutionens eller den allra nyaste evolutionismens och parlamentarismens tid.

Hvad var chevaleriets kvinna i mannens ögon? Till att börja med något vida mer, än kvinnan är i den moderna mannens — och den moderna kvinnans ögon. Hon var en fin och upphöjd skapelse, i hvars väsens blanka spegel mannen betänkte sig för att låta sin styrkas excesser allt för bjärt återspegla sig. Kvinnans tillvaro och närvaro lade i själfaktningens namn hämsko på mycken vildhet och grofhet, som annars vidlådde manligheten och gärna alltid vill vidlåda den. Medeltidens kvinna var i viss mån ett mannens samvete, och för så vidt man anser samvetet vara en makt i lifvet eller böra vara det, var den tidens kvinna mäktig. Hon såg väl upp till sin hjälte, men ännu mera såg han upp till henne. Hennes bifall eller underkännande var en mycket hög, om ej alltid den högsta, bland tidens sede- och hedersdomstolar.

Skola vi säga, att hon ägde denna makt i trots af sin fysiska svaghet och sin afskildhet från det offentliga lifvets makt-förvecklingar, rådslut och strider? Snarare tvärtom: på grund däraf. Just detta slags yttre svaghet och ömtålighet i hennes väsen tillförsäkrade henne en särskild hänsynsfullhet, aktning och inflytande hos chevaleriets människor. Ytterst ligga grunderna till detta betraktelsesätt och dess praktiska konsekvenser i kristendomens »Umwerthung äller Werthe», uttryckt mångenstädes och på många sätt i de kristna urkunderna, t. ex. i ord som dessa: »Hvad som är högt inför människor, är värdelöst inför Gud», »Den, som vill vara störst bland eder, han vare allas tjänare», »Lycksaliga de fattiga, tv dem hör himmelriket till.»

Kvinnans ögonskenliga svaghet och politiskt-sociala undangömdhet var alltså just grund till hennes ideella styrka och det stora utrymmet för hennes frihet och vilja. Detta naturligtvis i sammanhang med kristendomens häfdande af mannens och kvinnans likvärdighet som människor. Det skulle icke ha fallit riddaretidens människor in att uppväga kvinnans afskildhet från det yttre samhälleliga med ett utjämnande af könens verksamhetskrets och med »politiska rättigheter». Det skulle ha varit att lika mycket afkorta hennes privilegier i egenskap af människa och samhällsmedlem. Man hade säker instinkt för, att hvarje varelse gör sig bäst gällande inom sina naturliga råmärken.

De olika sociala lifs- och arbetssfärer, som naturen anvisat den ena och den andra, blefvo därför på denna tid icke utbytta eller sammanblandade, men de fingo hvardera sin helgd af det ofvanom skiljaktigheterna liggande gemensamma mänskliga under inbördes aktning och hänsyn för det differentierande. Mannens lifsområde blef därför i stort sedt det offentliga och jämförelsevis periferiska, kvinnans det privata och jämförelsevis centrala. På det förra gällde det styrkan (ej blott armens) för att skydda och främja de i centrum befintliga finare
funktionerna och organerna, på det senare gällde det renheten, troheten och behaget – dels i och för sig såsom ett högsta värde, dels såsom kraftkälla och rekyl för den manliga styrkan, som annars skulle förblöda eller förråas. Det förra området blef hufvudsakligen stridsfältet samt råds- och folkförsamlingen, det senare blef hemmets härd. Hvem drog nu den bättre lotten, hvem fick den högre, ädlare och viktigare uppgiften? Kanske man vill disputera därom, men från idealistisk synpunkt framstår den senare, kvinnliga uppgiften väl snarast som den högre och värdefullare.

Vi tro ej heller, att chevaleriets kvinna kände sig tillbakasatt, därför att hon icke var med i männens rådslag och strider; den hyllning, hon mottog, betecknade något helt annat, och hon var utan tvifvel medveten om, att hon var den värd. Skulle väl en riddarärans man ge sin hyllning åt en lägre existens ?

Det för kvinnan karaktäristiska betecknade vi med skönhet, men fattadt i ett mycket vidt omfång: inrymmande lifvets ljufhet och harmoni, knutna till hemmets ocli familjelifvets härd, i motsats till det publika lifvets och vapenlekarnas dissonanser. Nog har Karlfeldt mycket rätt i, att »skön är en man, när han är vred», men det är därför, att det är mannens uppgift att träda fram och betyga sin manlighet i sådana situationer, där »vrede» behöfs; i och för sig är icke vreden skön. Och sant säger likaså Tegnér, att »sår är vikingavinst, och det pryder sin man, när på bröst eller panna det står», men i sig själft är ett sår ej vackrare än ett vredesutbrott. Och om icke stridsplatsen är något skönhetens expositionsfält, så sannerligen folkförsamlingarnas atmosfär är ägnad att försköna. Skönheten i sin specifikt kvinnliga gestalt kan knappt tänkas annat än bli vanställd i sådana lägen.

Det är emellertid ingalunda fallet, att medeltidens kvinna var utan inflytande på sin tids publika lif. Först och främst var det hon, som danade hemmet och representerade dess anda, d. v. s. den anda, den atmosfär, hvari mannen, som sedan omedelbart gaf det offentliga lifvet dess form, fick sina första ock djupaste impulser och riktlinjerna för sin framtida sträfvan utlagda. Historien kan nämna otaliga exempel på söner, som blifvit hvad de blefvo i det offentliga lifvet på grund af moderliga inflytelser; och de, som icke kunna nämnas, men om hvilka detsamma gäller, äro utan tvifvel många gånger flera. Det gäller för öfrigt, som väl är, ej blott medeltiden, utan alla tider. Därtill kommer, att medeltiden har att uppvisa många af dessa undantagskvinnor, som på ett eller annat område direkt påverkade de historiska händelsernas gång: regerande kvinnor, lärda kvinnor, politiserande kvinnor, stridande kvinnor. Det är väl för att visa, att de sexuella differenserna, hur djupt de än ligga, dock icke äro så mänskligt fundamentala, att icke gränserna stundom kunna genombrytas, det är väl därför, som naturen — eller Skaparen — stundom sätter in i världsförloppet sådana personer som den heliga Birgitta och Jungfrun af Orléans, för att nu blott nämna två exempel.

De voro kvinnor, men de gjorde mäns gärningar, dock så, att äfven i dessa gärningar deras kvinnliga natur sällan, om ens någonsin, förnekade sig. De fingo sin plats i häfderna, i de manliga bragdernas häfder, icke som följd af tillkämpade »politiska rättigheter», utan som följd af en extraordinär kallelse, som de (åtminstone den senare) allt annat än själfvilligt åtogo sig. Dock voro de i allt detta helt igenom kvinnor. Hur skön och fin genomstrålar icke Jeanne d’Arcs kvinnliga gestalt den hårda, tunga krigar-rustningen! Den klär henne så bra, icke därför att hon är så manlig till att påse, där hon tyglar sin gångare, utan därför att hon i den främmande dräkten så väl vet att bevara sitt kvinnliga väsens palladium. Hon synes ej själf någonsin med egen hand ha huggit lös på fienden – det skulle ha prydt henne lika illa, som det prydde hennes manliga stridskamrater väl – och när hon fick sina första sår och såg sig själf blöda, grät hon. De tårarna prydde henne lika väl, som de skulle vanprydt hennes omgifning. Hon var ju kvinna, och därmed af ett finare virke. Hon utförde i alla fall sin manliga bragd, då männen icke dugde till det, och hur mycket det än kostade på henne och kostade henne. Hon är en sällsam illustration till Platos ord, att då först bli de offentliga värfven väl skötta, när de bli skötta af dem, som helst skulle vilja slippa.

Ja, Frankrike kan vara stolt öfver sin Jeanne d’Arc, liksom Sverige öfver sin Birgitta. Men Gud bevare oss från, att alla eller ens många kvinnor skulle heta Birgitta eller Jeanne d’Arc!

Man hör ofta människor säga, att historien känner blott få kvinnor, som dugt till det eller det eller det. Och så svarar man – i kvinnlighetens intresse kantänka – genom att bläddra och rannsaka i häfderna, att både den och den och den kvinnan finns där ändå och försvarar väl sin plats. Ack! kvinnans naturliga plats är icke i häfderna, och hennes specifika storhet är icke mätbar med häfdernas mått. Är hon väl mindre för det? Schillers sats: »Die Weltgeschichte ist das Weltgericht» är blott halft sann, om ens så mycket. Nej, kvinnans specifika storhet är i släkt med Ingeborgs i sagan. Var hon icke en mäktig kvinna, mäktig i sin »skönhet»? I stället för att, i strid med sin kvinnliga natur, bryta en lans med de mäktiga och starka, som mer eller mindre brutalt ville tvinga lifvets ström hvar i sin riktning, lät hon vekt men starkt Nornorna bestämma däröfver; och när så sagan är all, hvem har segrat, om icke Ingeborg?

Men, säger man, Ingeborg är ingen historisk person, hon är blott en diktens skapelse, det har aldrig lefvat någon Ingeborg. – Jo, det har lefvat mången sådan, lefvat i full verklighet, om ock verkligheten ej är historiskt återgifven eller historiskt påvisbar i detaljerna. Låt häfdatecknarna föreviga männens bragder, skalden skall icke försumma att föreviga kvinnans. Det finns olika slags storhet och olika slags odödlighet, det är saken.

Riddarandan, sådan vi möta den i romantikens tidehvarf, har satt en form på umgängeslifvet, särskildt mellan könen, som än i dag är bevarad, och hvars ignorerande eller åsidosättande alltjämt anses för en brist, en betänklig brist i uppfostran. Dessa former ha trängt igenom alla samhällslager, om de också icke allestädes göra sig med samma nobless och behag. De äro vackra, liksom den inre mening, som de vilja återspegla, är vacker. Vi skulle gärna se, att denna inre mening också vore och blefve lika pietetsfullt bevarad och iakttagen i det moderna lifvet, och det icke blott i förhållandet mellan könen.

Men — lifvet vore i detta fall icke så modernt, som det är. Ett helt annat betraktelsesätt gör sig i och med den nya tiden gällande. Det undantränger romantikens tankar inifrån och undergräfver med nödvändighet de motsvarande formerna, som förlora sin raison d’ëtre, i samma mån de icke längre hafva någon ideell verklighet att uttrycka. Den däri liggande förfulningen af lifvet motsvarar den oproportionerligt stegrade uppskattningen af »styrkan» i jämförelse med »skönheten», bådadera fattade i den betydelsen vi gifvit orden allt ifrån början af denna uppsats. Man kunde lika gärna säga ett upphöjande af det kvantitativa på bekostnad af det kvalitativa eller af det periferiska på bekostnad af det centrala, m. a. o. af manlighetens säregna ’funktioner på bekostnad af kvinnlighetens.

Det enskilda under kvinnans ledning och inflytande ställda lifvet fattas såsom någonting lägre och mindrevärdigt i jämförelse med det af mannen omhänderhafda offentliga. Privatlifvets dygder kunna väl respekteras, men såsom ett lägre och oansenligare operationsfält för svagare naturer; den, som icke kan gripa ett grepp i politikens, i det sociala verkandets strängar – och få sitt namn publiceradt –, kan vara en aldrig så respektabel person, men står dock på ett lägre plan. Detta måste då särskildt bli kvinnans lott. Det är mänskligt och förklarligt, om kvinnan icke ägt styrka och stolthet nog att bära upp sitt eget värde tvärs igenom en tidsströmning af undervärdering, utan anmält sig som konkurrent med mannen om makten och det omedelbara inflytandet på det offentliga lifvet.

Det är förklarligt, men icke desto mindre beklagligt. Hon kunde ha sagt som medborgaren-generalen Bonaparte vid fredsunderhandlingarna i Campo Formio: »Kejsaren behöfver icke erkänna franska republiken; hon är som solen: hon existerar och lyser, antingen kejsar Frans erkänner henne eller icke.» Hon kunde ha resonerat på samma sätt: »Den min kvinnogärning, som man hedrat mig för i forna tider, är all heder värd, antingen man förstår det eller icke, ty den gärningen kan människosläktet icke vara förutan, och det kan ingen göra den såsom jag.» Men mannen bedrog henne till att underskatta sin värdighet som kvinna. Och så reste hon i stället kvinnosakens, feminismens banér i utmaning mot mannen.

Men hon har icke förutsättningar att vinna i en sådan täflingsstrid på främmande mark, lika litet som mannen i stort sedt skulle ha förutsättningar att vinna i en täflingskamp på de kvinnliga uppgifternas fält. Icke utan att kvinnan mer och mer omdanas till man och mannen mer och mer till kvinna. Men det är troligt, att ett sådant möte på halfva vägen icke skulle resultera i en skönare mänsklig helhetstyp (både – och), utan i en fulare halfhetstyp (hvarken – ej heller).

Feminismen tenderar till en ny kvinnotyp, i det yttre starkare, i det inre oskönare. Skönhetens, harmoniens funktioner måste bli tillbakasatta, så framt icke mannen i gengäld öfvertager, hvad kvinnan måste låta ligga. Men det blir då utan tvifvel sämre gjordt, eller ock måste vi få äfven en ny mannatyp. Det ser icke alldeles olikt ut: medan den ena efter den andra af våra bästa män draga sig tillbaka från det parlamentariska och i allmänhet offentliga lifvet med dess tvetydiga, ignobla äflan för att i stället ägna sig åt fruktbarare sysselsättningar, arbeta våra kvinnor med händer och fötter och armbågar på att komma in på statslifvets ej så litet nedsölade plattform för att där göra sig gällande. – För att göra plattformen renare! säger man väl. – Det tro vi visst är meningen, men om en Herkules godt kan rensa ett Augias-stall, är det därför icke skäl att därmed besvära hvilka fina fingrar som helst.

Feminismen innebär mindre en samverkan på lifvets uppgift, hvar och en med sina särskilda gåfvor på sitt särskilda fält, en arbetsfördelning efter naturliga anlag, än en konkurrens om utrymmet på lifvets arbetsplats. Könsgåfvornas nivellering i denna konkurrens försvagar nödvändigtvis den polaritet, som ger könen värde för hvarandra. Vi behöfva här icke tänka på en sen framtids i denna riktning utbildade mans- och kvinnotyper, inför våra ögon står den emanciperade kvinnan och den effeminerade mannen – föga attrahenta för hvarandra.
När kvinnosakens kvinna söker att på det manliga arbetsfältet eröfra åt sig så många arbetsbrancher som möjligt, så gör hon det icke såsom medhjälpare i ett arbete, som mannen tilläfventyrs icke rår med, utan som en konkurrent, som, äfven om det icke är fråga om att ta ifrån honom hans lefve-bröd, dock fordrar, att han afstår en del däraf åt henne, i hvarje fall en så stor del, att den räcker till ett själfständigt lefvebröd. Hon lofvar då visserligen också att prestera åt samhället ett arbetskvantum, som motsvarar en samhällsindivids skäliga pensum, och opererar sedan fritt och själfständigt, icke blott som mannens vederlike – ty det var hon väl förut också – men såsom den där duger till och vill åtaga sig alldeles detsamma som han. Det blir ett nytt slags samarbete med en annan arbetsfördelning. I stället för att draga lifvets last på samma fordon och i samma ok, delar man den midt itu (icke just efter innehållet, utan efter vikt) och fördelar den på två åkdon, af hvilka man drager hvardera sitt.

Det är onekligt, att man på detta vis vinner i oberoende och fri rörelseförmåga. Den ena behöfver icke nu mer säga till den andra: »Jag vill icke, jag kan icke vara dig förutan»; nej, utan: »Jag reder mig själf, red du dig! Vi kunna ju göra ressällskap ändå; och följas vi icke åt hvarje bit af vägen, så kunna vi åtminstone träffas då och då på stationerna.»  – Ja, det där »Jag kan icke vara dig förutan» ljuder ju visserligen som ett hjälplöshetens klagorop; och dock, lyssna efter, om där icke också ljuder en ton af finaste välljud, just kärlekens eget tonfall! Den lider icke af att nödgas säga: »Jag kan ej vara dig förutan», men väl af att säga: »Jag behöfver dig icke».

Men bortsedt från det personligt och ideellt riktande i ett ömsesidigt beroende och anpassande efter hvarandra i enlighet med det gamla samarbetet, så kan det ifrågasättas, om detta icke också var den bästa ekonomien. (Vi tala blott om principerna, icke om de många undantagen och modifikationerna, som omständigheterna kunna göra mer än väl berättigade.)

Naturen är ändå en bra envis och halstarrig en! Den passar alltid på att, när den finner för godt, och utan hänsyn till människornas praktiskt-ekonomiska lägen, uppväcka romantiska, erotiska känslor, där män och kvinnor mötas. Amor har alltid ansetts för en filur och är fruktansvärdt oläraktig, när det gäller att taga ekonomiska och politiska hänsyn. Man skall få se, att han blir den moderna feminismens enfant terrible! De romantiska känslorna tendera, så länge det är fråga om att hålla vid makt ett civiliseradt samhällslif, nödvändigt till äktenskap, hemlif, familjebildning och barnuppfostran. Men den feministiska fördelningen af lifvets arbetsuppgifter är mycket svår att bringa i samklang med äktenskapets, hemlifvets och barnuppfostrans kraf.

Här ha vi nu det i och för sig så plausibla krafvet: »Lika lön för lika arbete!» Ja visst, om kvinnan levererar samhället en lika stor och lika god arbetsprodukt som mannen, hvarför skulle hon då ha mindre betaldt därför? Svar: normen för mannens aflöningsförhållanden är att till gengäld för en arbetsinsats, som motsvarar en mans skäliga förmåga, betala honom ej blott hvad han till sitt skäliga uppehälle behöfver, utan hvad han, hans hustru och hans familj behöfva. Och detta icke af barmhärtighet och välvilja vare sig mot honom, hustrun eller barnen, utan i samhällets eget intresse. Ty i dettas intresse, i dess själfbevarelseintresse ligger, att barn komma till världen och bli väl uppfostrade, så att de kunna taga vid, när den äldre generationen slutat upp. Det gamla talesättet om »försörjda» och »oförsörjda» (i betydelse af gifta och ogifta) är ett olycksaligt uttryckssätt, ty det ger anledning att tänka sig kvinnan som ett i första hand mannens och i andra hand samhällets ekonomiska nådehjon. Har vår kvinnorörelse bidragit till att skingra denna föga värdiga fördom, så förtjänar den därför en djup komplimang.

Men nu den lika lönen för det kvinnliga arbetet? Hur skall den realiseras? Skall den också anpassas efter uppgiften att försörja hel familj? Skall man i detta fall tänka sig, att ungefär halfva antalet män »försörja» sin familj och ungefär halfva antalet kvinnor sin familj? Det blefve då att åtminstone delvis göra kvinnorna i sina funktioner till män och männen till kvinnor. Ungefär som när trädgårdsmästarna försöka omskapa rosor till att likna nejlikor och nejlikor till att likna rosor. Hvad tjänar det egentligen till? Eller skola familjerna ha dubbla familjeinkomster till sitt förfogande?

Det förra alternativet vore kanske mera möjligt – in abstracto. Men i verkligheten skulle det knappt mer än undantagsvis kunna realiseras, såsom också erfarenheten stundom visar. Tänkom oss hustrun med half familjelön (vi hoppas att läsaren är god och förstår uttrycket!) såsom postmästare i Skellefteå och mannen med half lön som tulltjänsteman i Trelleborg. Det är inte godt att göra någonting dugligt af det äktenskapet om nämligen samhällstjänsterna skola skötas normalt.

Vi känna visserligen äktenskap, som faktiskt äro ekonomiskt grundade på en sådan princip, tack vare tillfälliga omständigheter. Men det är icke lätt att få det tillfälliga att bli regel.

Faktiskt tenderar konkurrensen mellan könen till att försvåra bildandet af hem och familj. Den tenderar också, jämte så oändligt mycket annat i tiden, till att förtunna, förytliga och försvaga hem- och familjelifvets intensitet och skönhet. Ha vi råd till det? Har hemlifvet råd att undvara kvinnan? Det är den stora frågan. Den lilla lyder: Har politiken råd att undvara kvinnan?

Vår kungliga regering vill ha tid på sig att göra en utredning af äktenskapsfrekvensens beroende af den kvinnliga rösträtten. Det skall bli statistik. Men hvad skall den statistiken kunna bevisa annat, än att färre äktenskap ingås och flera upplösas eller bli olyckliga (ifall nu statistiken kan bedöma äfven det), i den mån lifvet blir ogynnsammare för äktenskap?

Ännu är hemmet icke dödt hos oss. Men får man tro vissa författare, så är det mycket sjukt och dess dagar snart räknade. Tyvärr ser det så ut.

Men hvem kan strida mot tidens ström? Och kvinnosaken följer tidens ström och är själf en kraft i den. – Jo, om tidens, ström har spårat ur, så både kan och bör man strida mot den, äfven om man, såsom ett barn af sin tid, måste följa med den. Den urspårade strömmen kan ju föras till rätta igen inom sin naturliga bädd; det har skett många gånger förr; ja, hela historien är ett ideligt urspårande och tillrättaförande. Men de föra den icke till rätta, som tro, att den orätta fåran är den rätta. Och de tjäna icke mänsklighetens sak bäst, som endast beklaga sig och med armarna i kors låta världen (resp. strömmen) ha sin gång, i st. f. att af den situation, som faktiskt föreligger, göra det bästa, som står till.

Af hvarje villfarelse och felsteg kan alltid afvinnas något godt, säkert också af feminismen. Men att den också år god, våga vi betvifla. Hvad den än skänker lifvet, »skönhet» är det icke.

Johan Wallinder

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: