Anders Bylander: ”Det nödvändiga bruket”

Anders Bylander är sångare, debattör och författare från Jönköping. Han har genom åren skrivit flera böcker om varjehanda ämnen, ofta med kristen och existentiell accent. Här följer ett utdrag ur boken ”Europas själ”, ett självbiografiskt stycke där han ser tillbaka på sin barndoms bruksmiljö.

Det nödvändiga bruket

Hur får vi alltså ett bra liv? Det är den klassiska frågan inom praktisk filosofi, den gren som sysslar med etik och värdenormer. Levnadsregler har vi alla stött på. Mest älskad är nog den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem” (Matteus 7:12), men också en del utläggningar av den är upplysande, t ex frimurardygderna (tystlåtenhet, försiktighet, måttlighet och barmhärtighet) och de fyra absoluterna i Moralisk upprustnings handlingskodex (absolut ärlighet, osjälviskhet, renhet och kärlek). Man kan också jämföra sitt sinnelag med en norm ur den religion eller ideologi man tillhör. Jag tänker ofta på Andens frukter i Galaterbrevets femte kapitel; kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Är jag sån?

Den värsta norm jag stött på var yttrestyrningen i arbetslivet, vars kanske främsta symboler är klockan och fabriksvisslan. Dess roll i vår historia har påvisats av Lewis Mumford i avsnittet ”The Monastery and the Clock”, som ingår i hans utmärkta bok Teknik och civilisation. Det värsta Mumford kunde tänka sig var en människa som tar alla sina order från ett system och har förlorat förmågan att avvika från det.

Jag föddes i det lilla brukssamhället Norrahammar en mil söder om småländska Jönköping. Det ligger i en dalgång med något så ovanligt som en norrgående å, Tabergsån, Sveriges Nilen. Vi bodde i ett vitt sekelskifteshus med korsfönster mitt i dalen vid ån, strax intill den lilla järnvägsstationen. Det gav oss en position mitt emellan kyrkan och bruket, men med flyktvägen klar. Långt innan jag tagit ställning eller ens visste vad valet betydde, stod jag mitt i tvärdraget mellan två traditioner, två skilda sätt att uppfatta livet.

Dalgången gick alltså i nordsydlig riktning och var ganska smal. När Tabergs gruvbolag fem kilometer söderut utvidgade med en ny stångjärnshammare, ”Norre hammaren”, på 1860-talet, fylldes den snabbt med affärsområden och villahus som klättrade uppför sluttningarna. Innan Norrahammar i Nådens år 1930 blev egen församling, tillhörde man Barnarp om man bodde öster om ån, Sandseryd om man bodde väster om den. Av många omständigheter, bl a vägarna, kan man dra slutsatsen att samhällsplanen är från före bilismens tid. Nog kunde en ardennerhäst med kärra ta sig fram längs de branta gatstumparna. När feskhandlarn började åka omkring i sin Volvo Duett, lärde han sig snart de behövliga knepen.

Mellan de branta sluttningarna fick man känslan av att leva i avskild, skyddad värld. Bruket var det allt överskuggande projektet. Nästan alla pappor arbetade där, medan mammorna tog hand om barnen, hus och hem. För en liten pojke eller flicka kunde det se ut som om framtiden var förutbestämd på samma sätt som i jordbrukssamhället. Man fick nog bestämma sig rätt så tidigt om man inte ville hamna på bruket. Man måste välja mellan kyrktuppen och hesa Fredrik.

Redan som liten pojk kunde jag förundrad stå och se på när arbetarna, de kollektivanställda, kom farande i stora, oordnade klungor omedelbart när signalen ljudit halv fem. De hade bråttom och visste inte hur de skulle komma hem fort nog. Cyklarna skumpade och hoppade över de ojämna kullerstenarna på den svagt norrsluttande Hammarvägen. Jag förstod inte mycket av försörjningsbördans verklighet. Hur jag tolkade brådskan och ivern att komma hem minns jag inte. Men vilken kontrast när tjänstemännen i kostym kom, till fots de flesta, en och annan i bil en halvtimma senare, de som inte arbetade över åt disponenten. De såg ut som om de var på väg till kyrkan. På vintern hade de svarta galoscher krängda över sina skor.

Kontorsfolk arbetade inte längre utan kortare tid, för de började klockan åtta om morgnarna, när arbetarna redan hållit på i en timme. Man verkade vara noga med att hålla i sär arbetare och tjänstemän vid den här tiden, som var femtiotalet.

När jag var sex-sju år kunde jag naturligtvis inte fatta hur samhällsstrukturen påverkade livet, men jag såg yttringar av det. Jag förundrades av det jag såg, denna uppdelning i dem som hade bråttom och cyklade hem i fula kläder och dem som hade vit skjorta och slips och inte verkade ha alls lika bråttom. Kanske hade jag någon diffus teori om denna uppdelning och frågade mamma och pappa om den. Jag minns inte. Men under gymnasieåren började jag få en mycket bestämd inställning till industrin, färgad av mina obesvarade frågor. Det ansågs bara självklart att man skulle in på bruket, ta del i kafferasterna och tillverkningen av spislar och pannor. Jag praktiserade några somrar på verkstäder och kontor, och kom fram till att det där med att sitta på kontor till och med var tråkigare än gå i skolan. Arbetspassen var olidligt långa, uppgifterna monotona intill pest. Inget rum för fantasi och livsglädje. Bänkkamraten Claes Axelsson nynnade Beatleslåtar och såg fram emot kvällens dans i Folkets Hus. Kontoret där vi satt var varmt och dammigt och med en förfärlig massa pärmar att hålla reda på. Var det värt priset?

Så klart måste vi ha mat och kläder och någonstans att sova. Åtminstone en luffarhylla. Men detta? Denna oinskränkta indelning och reglering inpå bara kroppen? Människor överlevde ju trots allt på stenåldern, riktigt bra enligt uppgift. Då fanns ett slags naturlig frihet. Nu hade hela världen blivit indelad efter ytterst rigorösa mönster. De som hade hittat på det hade finare kläder än de andra och större intresse av att det pågick. De kunde inte nöja sig med heltal, utan stoltserade med decimaler. De som inte var finklädda, och som råkade ut för decimalerna, verkade inte lika intresserade och hade på något sätt gett upp. Anledningen till alltihop var okänd men likväl på något sätt suggestivt närvarande i varenda detalj.

Varför arbetade alla i stort sett lika mycket? Och med tanke på det – varför denna futtiga skillnad i tid mellan olika grupper? Och varför hela året, och varför år efter år i en ändlös räcka decennier igenom, som om detta var vad livet gick ut på? Kanske fick man inte vara med alls i arbetslivet, om man inte ville vara på plats hela tiden, närhelst det gällde?

Idag är bruket nedlagt sedan ett antal år. De gamla övergivna verkstäderna står kvar, och här och där pågår tillverkning eller kultur i begränsad skala. Ett museum över vad som var. Kort på våra förfäder. Och jag tänker på dem som tillbringade hela sina liv där, min pappa och hans generation, farfar och hans. Och min farfars far, som lämnade skomakeriet inne i stan och blev verkmästare på plåten 1902. Och hans generation, alla med brukets anställningsnummer noga inpräntat i själva kyrkoböckerna, som om arbetsfördelningen skulle intressera Gud själv.

Ja. Bruket är nedlagt, en svunnen epok. Nog finns det spislar och pannor från Norrahammars Bruk ute i bygderna som på Raskens tid, och nog tillverkas modernare motsvarigheter nu annanstans. Men det är vemodigt ändå att se ett stort företags nedgång och fall. Det var ju över tusen anställda, när det gick som bäst på sextiotalet. En ekonom skulle väl kunna förklara händelsen, hänvisa till konjunkturer, konkurrens, metastrukturer. Det är den sortens förklaringar man ständigt får i tidningar och television och som man antas hålla till godo med. Men om en arbetare har stått och gjutit parksoffor och pannsegment i järn från fjorton års ålder till sextiosju, i femtitre år, då blir det konstigt, nästan orättfärdigt, att förklara det med konjunkturer och strukturer. Det blir att bryta ner mänskolivet på millimeterpapper, till döda siffror på likbleka blad.

Det är ju en levande människa som gått och längtat och luktat svett, hoppats och gått på nitar, skällt på frugan och gråtit vid hennes bröst, en broder till dig och mig som lagt all sin tid och mannakraft på bruket, där tjänat sitt levebröd med dess lilla överskott för semesterveckan. Där gick han lärling i puberteten, där släpade han långa arbetsdar före svärmerier i månens sken, kanske på Nyponkullen eller Folkets Park vid Åsavägen. Där hade han det brydsamma slitet för sin växande familj när orderingången var dålig och han bara fick jobba fyradagarsvecka och svälja sitt avdrag på lönen.

Jag tyckte så gränslöst synd om killen. Kanske var jag dum, men jag kunde inte bli klok på om denne självuppoffrande broder vid maskinen var hjälte, föredöme, martyr eller rentav en krake. Sök först Guds rike, viskade Mästaren ur sin andliga smedja. Vi gjorde tvärtom, tyckte jag. Idag vet jag att arbetaren vid löpande bandet kan ha flow-upplevelser och finna livets mening i sin syssla. Men ungdomlig tveksamhet blev upptakten till mina studier och förhoppningen att finna Europas själ.

Anders Bylander

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: