Esaias Tegnér – humanist med konservativa drag

Esaias Tegnér hör till de geniförklarade. Men få verk av honom tillhör ännu vår levande litteraturskatt, fastän diktutdrag och tänkespråk kan höras i tal eller vid konfirmationer. En del Tegnér-strofer brukar äldre citera ur minnet. Det kan vara ut ”Frithiofs saga”, ”Det eviga”, kanske ”Nattvardsbarnen”, ”Hjälten” och ”Nyåret 1816”, ”Skaldens morgonpsalm”, eller något ur de akademiska festdikterna. En och annan minns en galant brevformulering, och många är stolta över att minnas den bekanta vändningen ”Vad du ej klart kan säga vet du ej…” ur ”Epilogen” från 1820.

Det finns en sida hos Tegnér som borde tilltala de flesta. Det är hans starka verbala energi, som säger oss att viljan räknas och det är bättre att handla illa än inte handla alls. Denna sida tillhör skaldens ungdom och handlar om symboliska men också om verkliga krig och drabbningar, allt i göticismens respektive Napoleon-krigens stormiga tecken. Tegnérs bildspråk är samtidigt ofta passé genom att det är så pass fornnordiskt:
”Drick märg i benen, broder/ drick mod uti din själ!/ En skål för hjältars moder! en skål för Sveas väl!” Eller: ”Nu skiftas svärdshugg dryga,/ och dråpslag hagla nu,/ och bägges sköldar flyga/ på samma gång itu./ De kämpa utan tadel/ stå dock i kretsen fast./ Men skarpt bet Angurvadel,/ och Atles klinga brast.” ”Mulna hopar/ skaka fädrens spjut./ Stridslur ropar,/ lösen flyga ut./ Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra,/ härarna famna i vrede varandra”.
I sin kända Frithiofs-gestalt har Tegnér sökt rymma in denna djärvhet och klarsyn i en särskild gestalt. Avsikten har nog varit att fånga svenska egenskaper. Meningarna har varit delade, huruvida detta har lyckats då den ridderlighet parat med kraft, trots och svårmod som Frithiof uttrycker tycks allmänmänskliga och vi nog inte riktigt heller blir kloka på Frithiof som karaktär.

Det yvigt brusande i diktrader som de just citerade kan gå igen också då Tegnér behandlar kristna eller ljust visionära motiv. Då blir resultatet ofta mer åskådligt:
Ja, helig, helig Han, som skapat världen!
Han kastar himlen som en mantel kring sig,
och vår, som blommar, är hans andedräkt.
Sjustjärnorna, sju solar, sätter Han
som gyllne ringar på sitt skaparfinger,
Han hänger svärdet i Orions bälte,
och fästets Lyra klingar på hans arm.

Den samhällsbevarande nyhumanisten

Att Tegnér i första hand förstod sin kallelse som diktare är självklart. Var han då konservativ i politiskt-ideologisk mening, eller mera en humanist och bildningsförsvarare? Svaret är inte givet. Som ung hade Tegnér lockats av Voltaire och den franska upplysningen. Då kallade han sig ännu ”jakobin” och hyllade Napoleon som den odödlige tyrannbekämparen. I detta skulle han ändra sig. Att Tegnér personlighetsmässigt var en så utpräglad melankoliker, som inte sällan skrev under trycket av svår misantropi, gör att han har kommit att stämplas som konservativ eller reaktionär. Men det är bara en sida av saken. Politiskt blev han klart alltmer ”rabulistfientlig” (Böök) och var misstrogen mot dåtidens svenska liberaler. I sin åskådning närmade han sig efterhand det samhällsbevarande lägret och Karl XIV Johan. Någon utveckling likt den då vännen Geijer övergav sin konservatism genomgick Tegnér inte. Geijers anglosaxiska, liberala tankar slog inte an på Tegnér vars biograf Fredrik Böök ändå tillskriver honom ett slags dubbelt synsätt: ett ”konservativt patos”, som innehöll kärleken till den klassiska bildningen, och ett ”liberalt patos” vari låg tron på de begåvade undantagsmänniskornas rätt gentemot de mer vanestyrda. Längre kommer vi kanske inte, fast man kan tillägga att mycket i Tegnérs yttranden ter sig som maningar att låta det djärva och äventyrliga uppvägas av eftertanke och återhållsamhet.

Tegnér var alltså nyhumanist med tyska förebilder. Man brukar ju säga att nyhumanismen förnyade den stelnade latinkulturen och i personlighetsfrämjande syfte frigjorde den estetiska upplevelsen från det språkliga och filologiska intresset. Det gällde nu att finna det bästa, det förebildligt mänskliga, i olika tiders och länders kulturyttringar. Tegnér tog intryck av en rad samtida eller något tidigare tyskar som Jacobi, Herder och Jean Paul. Hos Tegnér tar alltså en sorts syntes form. Han visar flera för nyhumanismen typiska drag: människointresset och det estetiska skådandet, som inspirerar och stödjer våra etiska val och självbildning. I ett tal säger Tegnér: ”Bildade äro vi, icke i den mån vi äro lärde, utan i den mån som en självständig, genomgripande, inom sig själv sluten och överensstämmande utveckling av människans ädlaste anlag gått för sig inom oss.” Från olika erfarenhetskretsar än de tyska idealisternas hämtar han samtidigt sådant som han kunde använda: från orientens dess yppiga fantasi, från Norden dess djup och allvar, från romantiken innerligheten, från den nya tiden dess idédjup och psykologiska insikt.

Att med Tegnérs ord utvecklas ”genomgripande” och lyda höga förebilder, är nyhumanismen i ett nötskal. Den framhäver värdet av ”inre arbete”, med den sene nyhumanisten Irving Babbitts ord. Men förebilder räcker inte. På ett sätt som pekar mot Viktor Rydberg säger Tegnér, att det som hindrar världen från kaos och undergång är viljan: ”Erövrar det onda all världen till slut,/ så kan du det rätta dock vilja”. I denna vilja rör det sig inte om det råa, spontana begäret, utan om den skolade vilja som för till vår bestämmelse som personer. För Tegnér spelar dock ännu den humanistiska och platonska tanken roll, att mot den synliga världen svarar en idévärld, som ger oss förebilder och stöd.

Fast han väl kände den poetiska guldåldern är det riktigt, som Gunnar Rudberg har hävdat, att Tegnér värdesatte den klassiska arvet och poesin i den mån dessa stödjer människans självutveckling. Det är som pedagog och förkunnare han lånar ur det hellenska arvet; han återger vad han mottagit ur den stora människokunskapen och tecknar färgstarka, snabbt avlösande bilder. Hos klassikerna ser han chansen att lära av ”den klassiska forntidens frisinnade ande, av dess reda och bestämdhet, dess skönhetskänsla och sinnesstyrka”. Som inte minst Tegnérs danske biograf, Georg Brandes, i sin studie har påpekat, närmast dränker Tegnér läsaren i liknelser som ändå har både lekfullhet och praktisk insikt.

Tegnér levde på ingivelser. Bilderna trängde sig på honom som i ett rus. Han tvangs att sovra bland dem – för ”i begränsningen visar sig mästaren”. Tegnér insåg i sin mest otyglade fantasi väl, vad vi just här i Norden är grekerna skyldiga, nämligen känsla för mått och urskillning. Han skriver: ”bättre och renare smak ibland oss är… en grekisk koloni.” Därför måste vi lära känna ”vår hyfsnings stamfäder”. Tegnér ville rycka upp och förändra sina läsare, inte göra de klassiska språken och dikten till värden i sig.

Tegnér och kristendomen

I ljuset av hans antikintresse blir frågan om Tegnérs kristendom svår. På vilket sätt var han kristen? Var han det alls? Många har ställt frågorna. Han tillhörde ändå den svenska kyrkan och blev med tiden biskop. En rättrogen lutherdom väntades han ha. Tegnér påpekade skämtsamt att han var biskop i Växjö stift och inte på den hedniska parnassen (de grekiska gudarnas berg). Han förstod nog Kristus som uppenbarelse, men som han tänkte sig uppenbarelsen är den som Rudberg påpekar ”mångsidig, oändlig, ej logiskt eller tidsligt begränsad”. Att anden är med blir avgörande. I ett av sina tal säger Tegnér om den uppenbarade: ”Han går igenom världen, han är världens liv, egentligen gör han icke levande, utan han är livet; vad som är utan ande, det är dött, är massa och förstelning”. Samma tanke möter i de välkända orden: ”Skalden, tänkaren och hjälten,/ allt det härliga på jorden/verkar blint som Anden vill”.

Med den utgångspunkten blir det legitimt att låta klassiskt och kristet smälta ihop, som här i ett typiskt tegnerianskt Gustav III-porträtt:
Och högt på tronen sitter i sin ära
En apollinisk, evigt ung gestalt.
Hans blick är mild som en försoningslära,
hans stora ande sammanbinder allt.
Läsaren kapitulerar för det lätta anslaget, fast han samtidigt undrar om han ställts inför en kröningstavla eller en Apollonstaty. Den djärve krigaren, statsmannen och konstmecenaten Gustav III:s verk är för Tegnér ytterst sett ett enda. Allt beror på om Anden närvarar, i ”den tanke, varigenom hjälten vinner fältslaget, eller statsmannen omskapar världens utseende för århundraden, eller den vise spränger en ny port till sanningen, eller konstnären förtjuser och förskönar sitt tidevarv” (Rudberg).

Eftersom Tegnér kände de mörka stunderna i sitt liv måste man fråga om han tänkte bort denna verklighet i sin kristna övertygelse. Var finns hos Växjöbiskopen den plågade Kristus, var finns lidandets väg till uppståndelsen? Var är det ”Hjälplöshetens evangelium” som exempelvis Hjalmar Ekström talar om? Insikten om att en hand leder oss även i förtvivlans dagar? Att det som skall ändras kräver en hjältekraft, som Tegnér tror, d.v.s. att något gudomligt rör sig i varje aktiv personlighet på jorden, är en sak. Tegnér vill åter till de höga rymderna. Han talar om ”det blåa landet” som är själarnas urhem. Uttrycker detta land kristendom eller uppståndelselära? Fast Kristus (enligt ett Tegnér-tal 1836) ”födes av Jungfrun…blöder, försonar och dör” känns det knappast som om frälsaren blivit människa, utan Kristus förblir en abstrakt idé.

Tegnér var inte forskare eller systematiker. Det gick ut även över hans syn på teologerna. Några kända Tegnérord talar om teologin som ”en dödskalle stjälpt över en lilja”. I brev kan han vara rent smädande mot detta yrkes utövare, som då han skriver: ”De så kallade teologerna äro dövstumma väktare av trons mysterier, karyatider, som bär tempelbyggnaden, Hezekiels keruber med oxhuvuden, men utan vingar: de är så okunniga som de voro överhovpredikanter och så fördomsfulla som sutte de i Svenska akademien.” Hans misstro mot teologerna svarar mot det förakt han inom humaniora visade filologerna.

Få svenska skalder har som Tegnér sökt gripa inspirationens glädje och känt sorgen över dess frånvaro. För honom var den klassiska inspirationen inte bara ett mytförråd eller ett bildspråk. Han skriver: ”Men väl har jag erfarenhet av en högre livlighet och verksamhet i alla självförmögenheter, fantasi, associationsgåva, förstånd.”

Intressant nog förbinder Tegnér samtidigt inspirationen med svalka. Georg Brandes skriver: ”Graeciteten hade för honom tidigt blivit liktydig med självbehärskning i konsten”. I ”självbehärskning” ligger också en önskan att sovra och begränsa det diktade stoffet. Honnörsord är fattning, måtta och klarhet. Tegnér värderar hos en diktare både ingivelsen och de strama tyglarna. Han söker för egen del tillämpa båda. Det grekiska i den meningen märks hos Tegnér även då han gestaltar fornnordiska motiv. Det är ingen slump att hans version av Frithiofs saga skiljer sig från sin isländska förlaga just genom att inslag av våld, råhet och burleskeri tagits bort, och harmoni och försoning framhävs så pass att man nästan får tala om en anakronism (otidsenlighet). Vreden och hämndlystnaden har bannlysts. När Frithiof till exempel ser balderstemplet brinna, vill han genast släcka elden. Och när detta inte går, sörjer och gråter han.

En reformvänlig vurmare för historiens erfarenheter

Tegnérs humanism går igen i hans roll som skolman och skolreformator. John Landquist som har sökt bestämma Tegnérs position i tidens skol- och bildningsdebatt menar, att han där företrädde en närmast opolitisk åsikt med personlig utveckling i centrum, medan Geijer klart lät nyhumanismen underordna sig den politiska strävan att ”höja” de breda samhällsskikten. I skolkommittén stödde Tegnér – fastän idealist – lundaprofessorn Agardhs både radikala och realistiska program. Men i Tegnérs utbildningstanke låg ju inbegripet att den inte skall begränsas till vissa klasser eller yrken, inte heller bara till språk och humaniora. Att flera fick del av bildning och kunskap var ett riksintresse. I en drastisk formulering skrev han: ”I ett land som vårt, där menigheten deltar i lagstiftningen och statens högsta angelägenheter, är råheten grundlagsvidrig och okunnigheten en landsförrädare.” Orden antyder varför han ville förändra skolsystemet. Tegnér var påverkad av dåtida tyska reformer. Han talade för goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning, samt månade om kristendomskunskapen och litteraturstudiet, allt viktigt för att eleverna skulle kunna tillägna sig högre kunskaper. Skolan borde drivas med statliga anslag. Att skolan däremot skall ge mer än grundkunskaper ansåg Tegnér diskutabelt. Detta kunde skapa en halvmesyr utan kvalitet. Med tiden lade Tegnér starkare tonvikt på de klassiska studierna som motvikt till tidens liberala krav, något som fjärmade honom t.ex. från den praktiske och reformsociale biskopskollegan Agardh.

Frågan om vad som är evigt respektive tidsbundet var för Tegnér vital. Han erkände att historiens erfarenheter och omprövningar också utvecklar synen på det sköna och på hur dikten skall utformas. ”Det gives”, skriver Tegnér, ”poetiska förträffligheter, varom grekerna ej hade eller kunde ha någon aning.” Mänskliga händelser anser han, som den historicist han är, för uppenbarelsen vidare. Nya insikter tar form som ”de gamla” inte kände till. Av motsvarande skäl prisar han Martin Luther (vid 1817 års reformationsjubileum) för att han med sitt nytänkande gav kristendomen en ny blomstring.
Tegnér insåg vilka värden vi måste skydda. Hans kritiska blick förstod lika snabbt, vad som inte längre klarade nya tiders prövning. I dikten ”Asatiden” heter det:
I höga minnen, i hävderna än stån,
som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden.
Den slappa tiden skygger med skräck därifrån,
Och hjältelivet är endast en saga i Norden.

Inte bara tar han därför avstånd från den utbredda fornnordiska nostalgi som kallades göticismen, utan tillstår att många omhuldade uttryckssätt och värderingar blir ”passerade”. ”Sov roligt, forntiden” heter det till exempel. Tegnér såg inte kunskap om den klassiska antiken som ett egenvärde. Han studerade den men för att påverka och berika fantasin och med sikte på nuet. Klassikernas kraft att påverka och förädla var viktigare än att läsa dem av ren pietet.

Samtiden, jämlikheten och friheten

Tegnér ville först se till samtidens behov. ”Vantrons långa dröm är faren,/ giv den vakna jorden ro” skriver han. Vad detta innebar försköts dock med åren, i traditions- och institutionsbejakande riktning. Som ung hade han halvt på skämt kallat sig ”jakobin”. Det bör mer ses som en reaktion mot reaktionära drag i tiden. I allmänna åsikter liksom i skolkommittén lade han däremot ökad vikt vid att bevara, mindre vid experiment, som inte minst 1831 års skoltal visar.

Tegnér ägde allmän känsla för att tiden skapar värden, han hyllade ”de store gamle” och gav som tänkare och diktare prov på sin traditionskänsla. Närmast i tänkaren Burkes anda heter det:
Ej allt är fördom, som vi nu fördömme,
på mången grund, som nu är plöjd och harvad,
ha mänsklighetens bästa blommor växt.

Tegnér talade visserligen med oro och litet förakt om hur ”dagens infusionsdjur leka frihet i tanklöst vimmel”. Han beskrev ”jämkningsanden,” ”som bortskär höjderna och fyller djupen/ och icke tål att något mänskobarn / får bli ett huvud högre än de andra.” Från den liberala pressen i landet fick han efter detta höra många kritiska ord. Genom sådan kritik blev det svårt för honom att i debatten förhålla sig balanserat eller medlande. Han drevs, har det sagts, av själva motsättningen att inta mer utrerade positioner än han annars skulle ha gjort.

Klart är att Tegnér samtidigt upprördes av frihetsinskränkningar på olika områden. Det kunde gälla hans eget privata uppträdande, vilket han inte gärna ville ändra på, men lika gärna om storpolitiska händelser. Den ryske tsarens övergrepp fick sålunda hans humör att jäsa ”över breddarne”. Gick han i sådana saker till överdrift? Man undgår inte frågan om Tegnérs karaktär och psykiska hälsa. Hans väninna Martina von Schwerin kallade honom en gång ”lättsinnig, flyktig och fylld av fördomar”. En annan vän noterade ”ett självsvåld… och… ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare än vad jag då ännu hört på något studentrum.” I grunden låg utan tvivel personlig otillfredsställelse. Han sörjde över ett äktenskap, som saknade genuin förtrolighet makarna emellan. Sådana stämningar färgade andra händelser. I vissa brev tycks hans ton närmast paranoid: ”Jag är omgiven av idel nedrighet, idel småaktighet och lömsk avund och svartsjuka. Det är skvallrets stenskvättor som hoppa omkring mig, det är lögnens brevdragare som gå från hus till hus, det är skändlighetens spioneri på mitt enskilda liv som uppretar och förstör mig…” I den berömda självkarakteristiken i ”Den döde” kallade sig Tegnér ”en rörlig själ som gjorde själv sin plåga/ och slutligt nedbrann i sin egen låga”. Man kan lägga Tegnér mycket till last, men knappast att i onödan ha dolt sina svagheter och sorger.

För Tegnér var friheten i första hand personlig. Han talar nästan aldrig om friheter kollektivt eller som lagstiftaren formar dem. Ofta antar friheten hos Tegnér konturen av en större, överpersonlig process, bakom vilken står ”frihetens höga genius”. Han tycks mindre ha tänkt sig ett yttre, mätbart framsteg än en inre, historisk fördjupning eller arbetsdelning vars börda delas av generationerna. Han skriver: ”Världshistorien är dock genetisk, hon känner intet språng, endast en fortgående kedja, en oavbruten utveckling… Uppenbarelsen är icke en död månsten, fallen med knall ur skyn, utan den är ett levande träd, utbildat och mognat med tiden, ehuru dess frö är fällt av himmelens fåglar”. Här hörs tonfall, som skulle komma att utvecklas av kommande historicister. Några utförligare citat får belysa detta:
”Sådan som denna frihetsande redan länge uppenbarat sig i Europa, förtränges han numera icke, varken med våld eller list, varken med sofismer eller besvärjningar. Obekymrad går han sin lugna gång och nersparkar det förmultnande och lägger hörnstenar till sina tempel. Det är här ingalunda frågan om en uppbrusande pöbelyra, som kastar tronens spillror ibland altarets och firar sina ursinniga högtider på statens och ordningens ruiner. Det är icke frågan om frihetens missbruk utan om dess bruk. Det är frågan om folkens eviga rätt, sådan som förnuftet lär den, det är frågan om staternas djupaste och väsentligaste grundvalar”.

Här möter en sorts modernare, icke-hegeliansk historicism, med en delvis friare syn också mot det lärokristna, påtaglig i ord som dessa:
”För mig är nationernas öden den mänskliga frihetens verk; hur de sammanhänger med en högre nödvändighet, begriper jag icke, och tycker att i detta avseende grekernas eller turkarnas fatalism kan vara en även så god förklaringsgrund som munkarnes och ortodoxernas concursus divinus.”
Med skarp adress till samtida legitimister tillägger han: ”Man gläder sig, att revolutionen är slutad och den gamla ordningen änteligen återställd. Men man bedrar sig; ty revolutionen är ingalunda slutad. Endast hennes yrsel är slutad; hon har sovit ruset av sig, och med full sansning och lugna blickar går hon ännu fram genom historien.”

Är detta inte en god bild för – evolutionen? Vännen Geijers bekanta ord vid Tegnérs grav om att ”föryngringsprocessen i historien var honom förborgad” ter sig om svaret är jakande som en viss överdrift.

En strävan efter det avvägda

Tegnérs store 1900-talsbiograf Fredrik Böök anser Tegnérs trotsiga överdåd förenligt med hans praktiska sinnelag. Böök hävdar att diktaren ägde inre balans. Hos Tegnér fanns menar Böök ”en prestabiliserad harmoni mellan hans poetiska inspiration och hans ljusa praktiska förstånd”. Men Böök har samtidigt inte glömt Tegnérs oroande självkarakteristik: ”Jag vill ha ordning och skick överallt – utom hos mig själv.” Orden rymmer en prognos för hans fortsatta, tunga levnad. Under krisåret 1825 skriver Tegnér: ”Min inbillning, redan förut lättrörlig, är nu som en vattenvirvel, vilken söndermal och kringdriver allt som råkar in däri.” ”Mitt sinne är okristligt, ty det har ingen sabbat.” Tegnér tecknade träffande den medfött rastlöses svåra uppgift så: ”Den vises bestämmelse är att bli allt mer och mer – sköldpadda.”

Liksom hos Goethe är hos Tegnér ändå strävan efter det rofyllda och avvägda centralt, och liksom hos Goethe är det tillkämpat. Tegnér ser allt framträda så klart och överskådligt, men uppenbarligen också i ett sådant rasande tempo att det blir en plåga för honom. Psykiatrin har sina namn på detta. Vännen Geijer kallade honom ”ögonblickets varelse”. Tegnér lämnade, i all sin rastlösa subjektivitet, samtidigt ett vitalt klassiskt arv vidare till Heidenstam, Lagerkvist, Malmberg, Gullberg och andra.

Tegnér dyrkade solen och ljuset, fattade i ideell mening. Hans gudomlighet var jämte den kristna Apollon, vars tillbehör är lyran men också bågen. Den apollinska bågens pilar sårar. Den som vill få något sagt i Sverige, helst vidröra den svåråtkomliga sträng som både är insikten och pliktkänslans, måste själv uttrycka sig lika lätt och självklart som Tegnér brukade göra, han den siste gustavianen och den förste historicisten.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: