J.A. Eklund ”Man måste välja”

J.A. Eklund (1863–1945) kallades ”den stridbare Karlstadsbiskopen”. Som biskop i Karlstad 1907–1938 motsatte han sig Kyrkans alltför passiva förhållningssätt och förordade aktiv kulturkamp på traditionell, luthersk grund. I denna text från 1910 framhäver han just behovet att tydligt ta ställning, att inte bara håglöst driva med tidens ström. Den talar omedelbart till vår tid, präglad av anpasslighet och konsensustänkande som den är.

Man måste välja

Under det närmast flydda skedet hafva vi, såsom det synes, genomlefvat en tid, då vi från en ganska allmän öfvertygelse, att visheten bestod i att icke bestämma sig, icke fatta position, icke taga parti, icke träffa något afgörande val i tanke och vilja och handling, alltmer drifvits framåt mot detta: man måste välja. Hela utvecklingen synes för vårt goda Sverige innebära en existenslogik, som leder till denna slutsats — ja, tvingar till den.

Och vår känsla inför detta förhållande borde med skäl vara en glädjekänsla. En härlig sak, att det blifvit tvång äfven i det gamla Sverige: man måste välja! Nu kan man snart hoppas att gamla Sverige kommer på benen igen, sedan det än en gång blifvit tvunget att tänka bestämda tankar och fatta bestämda beslut och göra bestämda gärningar.

Med det sagda är emellertid ingalunda påstådt, att den antydda slutsatsen faktiskt gjort sig gällande hos Sveriges medborgare i stort sedt. Sverige är stort och väckelsen till afgörelse har ännu visst icke gått fram öfverallt. Ännu är det godt om representanter för den gamla maximen: man skall akta sig för att göra något val. Hufvudmassan af vår öfverklass och vår bildade medelklass bär nog än i dag på den gamla tanken — det är kanske blott orätt att kalla det tanke, då det väl oftast snarare är motsatsen.

Dessa människor af genomsnittstypen från vår svaghetstid mena, att man mår allra bäst genom att icke ha några bestämda »åsikter». För dem är allt dylikt: åsikter. Det är deras terminus tecnicus för hela den andliga världen. Tesen kanske också formuleras så: det är inte praktiskt att ha några bestämda meningar i politiska, i sociala, i moraliska, i religiösa frågor — ty de åstadkomma bara obehag. De störa matsmältningen, de komma människan att förifra sig, de inverka till och med icke sällan störande på konversationens lugna gång i det bildade sällskapslifvet. Alla åsikter äro ju också »ensidiga». Man liar på det angifna hållet i bekvämlighetsintresse uppsnappat kritiken öfver de åsikter, som åstadkommit så mycket ondt förr i världen. Man har läst om, huru människor och folk i gångna tider slagits — tänk: slagits ända till blods! — med anledning af olika religiösa åsikter. Tänk så oändligt mycket högre i upplysning vår tid står, som omöjliggjort detta förhållande genom afskaffande af alla åsikter!

På vår goda svenska landsbygd, dit jag då också räknar städer och samhällen, där ännu just »ingenting händt», kan man när som helst få färska intryck af sådant. Det gäller icke så mycket allmogen. Där är alltid något kvar af traditionellt lagradt värdefullt tankestoff. Och äfven om man lyckats, åtminstone utanpå, belägga denna allmoge med några moderna idéer och deras uttryck — där är dock alltid att finna någon spänning mellan gammalt och nytt, något tankeferment, någon anknytning för tankeutbyte. Men i ett samkväm af s. k. bildade kan det än i dag vara så godt som omöjligt att ens drifva upp ett samtalsämne, som ligger öfver anekdoternas nivå — och de i Sverige gängse anekdoterna äro ju knappt flere än att man såsom åhörare under en half människoålder ganska många gånger hunnit igenom repertoaren.

Äfven i kretsar, där man tycker att förhållandena borde hafva tvingat fram en position, kan man göra helt öfverraskande upptäckter. Ännu för kort tid sedan, då jag gjorde mina första lärospån inom en ny människogrupp, blef jag af en industriman undervisad om att socialdemokratien, som tydligen helt nyss gjort sina eröfringar inom det närmaste gebietet, onekligen lede af vissa ensidiga åsikter, men att det dock enligt hans mening troligen snart skulle bli bra, bara man å ömse sidor lade bort dessa sina ensidigheter. Jag vet nu inte hur det, t. ex. i år efter storstrejken, ser ut i brukspatronens idylliska hjärna. Men jag liar satt mig i sinnet att, nästa gång vi träffas, i psykologiskt intresse anställa en inre undersökning. Det är mycket möjligt att jag finner situationen därinne oförändrad. Men i det yttre har det troligen redan gått, såsom det plägar gå i kritiska tider med personer af ifrågavarande art: utan all egen aktivitet har mannen »försatts i ett visst läge». De så kallade omständigheterna hafva tvingat honom att göra ett val. Man räddar sig ej ur de så kallade åsikternas kamp genom att vara utan åsikter.

En annan typ, af högre valör i andligt hänseende, kunde vi kalla den liberale mannen, den glödande frihetsvännen, den eldige framstegsvännen, den höge idealisten — från 1860-talet. Nu menar jag inte mannen, som pratade och ljög och söp och hade idealismens sken, men totalt förnekade dess kraft. Nej, jag menar den uppriktige. Typen hade mycket, som starkt tilltalade oss. Men så som vi lärde känna mannen, d. v. s. när han stod ungefär midt i sina mannaår, — för oss var det nästan en gåta, huru han kunnat blifva hvad han blef: ohjälpligt oförmögen åt alla håll, utan förmåga att bedöma verklighetens värld eller där fatta position. Hur kunde det bli något så misslyckadt med 1860-talingen? Hvarför var han så komplett vanmäktig, att han just ingenting dugde till, då det blef fråga om att ta törn i vårt folks strider under seklets sista decennier? Själfva hans idealer sopades bort under hån. Och idealisterna läto det ske — nästan utan kamp, åtminstone utan någon organiserad samhällskamp. Saken är kanske förklarlig nog. Mannen började som en romantiskt glödande svärmare, och så visade det sig, att nästan allt det han glödde för blef till aska. Sen jag begripit det, förstod jag, att mannen ifråga snarast är beundransvärd därför, att han ändå är det han är. Han svärmade poetiskt för Polens frihet — äfven efter 1863. Han glödde varmt för skandinavismen, långt efter 1864. Han brann af entusiasm för Tysklands frihetsvänner i deras kamp mot den reaktionäre Bismarck — ända till, jag kan icke riktigt säga när. Han flammade för Sveriges nyvunna »frihet» och glänsande framtid och för Louis de Geer — tänk ändå, hvilken oerhörd idealiseringsförmåga, när man kunde flamma för Louis de Geer, och det kanske långt efter 1866! Han lågade i sin ifriga visshet om, att påfven för alla tider blifvit beröfvad sin makt — långt efter 1870. Han strålade af fröjd öfver glansen kring Napoleon III:s gestalt och det lysande kulturlandet med dess klara tankar och gladdes, när telegrammen kommo om Frankrikes segrar; ty han trodde att det var Frankrike, som vann trots Sedan. Hans hjärta klappade, när han tänkte på Gambettas ballong. Hela gåtan ligger i tanken: idealiseringskraften blef allt för hårdt anlitad.

Det måste ju dock medges, att det är oerhördt svårt att fortfara att glöda och låga och flamma, när allt går så komplett på tok, och man kommit att stå på den, åtminstone historiskt, galna sidan i allting. Man kan inte undra på om det blir svårt att äga mycken valkraft kvar, när man blir andligen så skamfilad som 1860-talets svenske idealist. Man kan verkligen inte begära, att den skall kunna känna sig hemma och ta en position i de verkliga idéernas värld, som blifvit på det sättet af verkligheten desavouerad. Man förstår, huru det kom sig, att så många annars förträffliga män buro i sin själ något af den tanken: »det är inte lönt» — och så läto vågorna gå fram, utan motstånd.

Vida mindre sympatiska förefalla en rad yngre typer. — Det må nu märkas, att när det talas om typer, detta tal får fattas med förstånd — annars blir det hela orättvist. Men det finns intet annat sätt att här ge några föreställningar än att bruka »den typologiska metoden». Jag hoppas dock, att de som »tyda till det bästa» förstå, att bredvid den »tankefåra», i hvilken vi nu röra oss, kunna gå flere fåror. Det vore väl icke svårt att från 1860-tal och 1870-tal och senare ställa fram för tanken en rad af svenska män och hembära dem tack: tack för att de lärt oss tro och tänka och lefva! Och det kan väl också ske en annan gång. — Nu tänka vi litet summariskt.

Jag tänker bland annat på en gestalt, som kanske kunde kallas den moderat-liberale politikern, socialpolitikern, kyrkopolitikern och skolpolitikern från 1870-talet. Det specifika för honom är kanske närmast: han har visat sig kunna välja åsikter och positioner och parti — kraftigt, raskt, oupphörligt. Han »utvecklar sig», såsom termen lyder. Vanligen dock i den fasta tro, att han alltid är densamme, förmodligen därför, att han allt fortfarande är moderat liberal, om också på sista tiden med en lindrig anstrykning af radikalism. Och han har alltid varit och är alltjämt på samma gång fosterländsk och kosmopolitisk och skandinav och svensk-norsk-vänlig. I religiöst afseende är det viktigaste i programmet att vara öfverkyrklig — annars brukar programmet rymma ungefär hvad som helst. I socialt afseende är mannen naturligtvis strängt liberal, om han nu också i den praktiska politiken närmast är – nåja, det är det som visar sig. Det beror på den s. k. »utvecklingen», som nog ingenting annat ar än den glidning, som inträder, där alla fasta hållpunkter saknas.

Hela saken är, att mannen ifråga, eller kvinnan, bär på en psykologisk hemlighet: det är hela tiden andra, som ha valt åsikter och positioner åt vederbörande.

Det ligger något retsamt i typen. Typen är stundom alltför irriterande fin. Jag har sett den med hvitnande vackert skägg, som en gammal grekisk gudabild med en viss anstrykning af germansk nobless. Men det som egentligen irriterar är kanske icke typen själf, utan användningen. Man använder honom på samhällsskutan såsom gallionsbild. Han får stå där i fören, ljus och hög och ideel och bildad och frisinnad och kanske t. o. m. religiös — och passagerarne på kulturskutan säga: se på honom! Och det kännes så tryggt och skönt, ty nu vet man hvaråt skutan går, så länge han står där i fören!

Vackert ock! Gallionsbilden har inte ett dyft att göra med skutans kurs. Nej, de som sörja för den saken, det är ena ganska svartmuskiga företeelser, som stå uppe å en vida mindre synlig plats, men som hålla näfven om en apparat, som hänger ihop med rodret.

Och hvilka är det, som stå där?

Ja, det vet man kanske inte alltid. Men det är nog alltid personer, som ha tagit position. Kanhända kunna vi säga, att det är ett par typer från 1880-talet eller kanske senare. Den ene kunna vi möjligen med en känd Uppsalaglosa kalla verdandisten. Den andre — ja: kärt barn har många namn. Vi kunna kalla honom socialisten. Det rycker nog i styrapparaten, när de fyra händerna skola samverka och man inte riktigt vet hvem som är starkast: demokraten eller socialdemokraten. Men i det för lifvet väsentliga, i ställningen till det personliga och nationella lifvets djupaste frågor, är det nog enhet. — Om de där båda personagerna skall jag nu närmast inte säga ett enda ondt ord. Från den synpunkt, som här är på tal, har jag egentligen ingenting att anmärka emot dem. Ty de ha valt.

I stället vill jag tala litet om en annan typ, som kanske var född till existensen redan före verdandistens glansdagar, men som förtjänade sina sporrar då. När verdandisten först kom, såg och segrade, då stod på arenan den svenska typ, som för tillfället må kallas: den objektive. Och jag döljer icke, att äfven den typen irriterar.

Han ville vara objektiv. Och det ville också verdandisten att han skulle vara. — Namnen växlade äfven här, likasom epiteterna. Han hette den opartiske. Ett ganska vanligt epitet, i Uppsala t. ex., var vetenskaplig. Ett annat var: tolerant. Ett mera problematiskt uttryck var »vidhjärtad» — problematiskt i det afseendet, att man kan undra, hvad termen hjärta skulle betyda i det sammanhanget. Mannen i fråga hade väl egentligen bara hufvud, som ju kunde vara ganska godt. Han var, åtminstone i regeln, konservativ. Men sällan kände han sig så glad, som när han kunde vinna af den unge verdandisten ett erkännsamt ord därom, att han i grunden dock var en ganska liberal man, nästan modernt tänkande, och en som följde med sin tid. Det, att följa med sin tid — det hörde, af obekanta skäl, med till objektiviteten. På samhällslifvets område var hufvudfrågan att häfda formernas och lagens objektiva giltighet. På det fosterländska området fann den objektive beklagligt, att det fanns politiska män, till och med i 1890-lalets Uppsala, som icke förmådde se på den svensk-norska frågan fullt objektivt, hvilket ju betydligt försvårade det svåra problemets rätta lösning. Huru den objektive själf ville hafva frågan löst — därom uttalade han sig, mig veterligen, aldrig. På undervisningens område fann den objektive nödvändigt att vid allt folkbildningsarbete strängt föreskrefves, att man icke vidrörde sociala, politiska, religiösa problem — det blefve alltför svårt att vara objektiv. Hvad religionen beträffar, är det bäst att åtminstone inte befatta sig med »att bekänna Kristus inför människorna», ty det får ju alltid en obehaglig bismak af subjektivitet. Och kyrkan? Ja, hon är ju en rätt svår företeelse; det är ju nästan omöjligt att få henne att tänka fullt objektivt. Den objektive hjälpte sig i regeln fram med att negligera henne.

Verdandisten ville — anmärkte jag — att den objektive skulle vara objektiv. Naturligtvis. På det sättet kunde hela apparaten, antingen det gällde att förkunna läror eller sätta till professorer eller skaffa styrmän på samhällsskutan eller få bort inflytelserna från kyrka och kristendom — hela apparaten kunde användas i verdandistens intresse, på samma gång genom objektivitetskrafvet all obehaglig opposition neutraliserades. Så brukade man hela den vetenskapliga apparaten och Sveriges hela lagapparat för att neutralisera sina motståndare — och den objektive höll alltid med verdandisten, i opartiskhetens intresse. Man fordrade alltid, mer eller mindre högljudt, att alla andra skulle »hålla sig på objektivitetens matta». Själf ämnade man ju inte göra det och gjorde det icke heller ett ögonblick längre än det var praktiskt. När den af objektiva grunder bestämda magistraten placerat Hinke Bergegren i talarstolen på stadens torg, lät nog denne sin subjektivitet komma till sin rätt.

Många tillämpningssätt för denna taktik äro af stort intresse. En af de mest häfdade verdandistfordringarna var krafvet på absolut tolerans — d. v. s. från motpartens sida. Själf ämnade vederbörande, när det fanns resurser, absolut ingenting annat tolerera än det som behagade vederbörande. Analogt var sättet att handskas med den s. k. friheten. Denna häfdades i absolut omfattning — när det gällde vederbörande själfva. De andra? Ja, jag vet ej, om någon, som varit med på allvar i leken och sett saken inifrån, trott på dessa frisinnades frisinne. Jag har aldrig gjort det; den brutala andemakt, som man mötte i deras hela existens, var alltför lätt igenkännlig för att man skulle af några fraser duperas. Det är ej och har aldrig varit fråga om annat än krati; och krati betyder herravälde, makt. Att det skulle finnas något slags frihetsintresse hos verdandistens fosterbroder socialdemokraten, tror väl för ögonblicket knappt ens riksdagskandidaten på den liberala sidan. Men — det kan nog ändra sig på några månader. Äfven vid nästa riksdag komma nog, såsom ofta påpekats, de båda styrmännen och deras matroser att tala starka ord både om det nödvändiga i häfdandet af lagens absoluta giltighet för motståndare och om den absoluta friheten för sig själfva i tankar, ord, åthäfvor och gärningar. Och det kommer troligen att alltfort göra starkt intryck. Att vederbörande själfva i grunden ha någon respekt för lag och rätt och frihet — ja, »gallionsbilden» tror det nog, ty hans tro är stor. Och den objektive — ja, hans objektivitet är stor.

Och så går det, till dess: man måste välja . . .

Naturligtvis erkänner jag det objektiva tänkandets utomordentliga egenskaper. Den objektive är absolut oangriplig — kritiskt taget. Han är, som oändligheten själf, upphöjd öfver alla jämna tal och alla udda tal och alla bråk. Och förstår man att uttrycka positionen en smula poetiskt, så blir det något obeskrifligen idealt. En religion t. ex. utan Gud, utan trosläror, utan kult är en oerhördt ideal religion i jämförelse med alla dessa tarfliga faktiska religioner, som laborera med allt sådant och därför på hvarje punkt lämna tillfälle till angrepp. Den absolut objektive är ju aldrig ensidig. Tänk på hvilken höjd den står, som i hjärta och själ och tanke och praxis är upphöjd öfver alla partier, öfver klasser och stånd, öfver nationalitetens och konfessionalitetens och den historiskt uppkomna moralens inskränktheter! Bäst vore det, säger kanske den objektive och ser brahmanskt och buddhistiskt djupsinnig ut, om man kunde vinna öfver alla historiska och psykologiska begränsningar och öfver motsatsen mellan natur och person, så att man kunde komma ifrån det förhållandet, att vi på grund af vår egenskap att vara tänkande varelser icke kunna riktigt objektivt veta, huru det är i den tillvaro, som icke är tänkande tillvaro. Subjektet står tyvärr i vägen för objektiviteten — subjektet är inte riktigt objektivt.

Ja, tänkandet i fråga är obeskrifligen idealt.

Men — det är just den absoluta nollpunktens absoluta idealitet. Det är väl också därför den så starkt tilltalat oss moderna svenskar.

Det objektiva i betydelsen af att icke välja mellan antiteserna är ingenting annat än indifferenspunkten, där krafterna neutralisera hvarandra. Vill man få någon erfarenhet af kraft och verklighet, så måste man flytta sig ut ifrån indifferenspunkten mot polerna. Man måste välja mellan den magnetiska sydpolen eller nordpolen i andens värld.

Den personliga världen är byggd på antiteser, på spänning mellan krafter, på konkurrens mellan täflande lifsformer. Där dessa negeras, där är bara negation. Vill man komma till religionens nollpunkt — det kräfves blott att plåna ut alla det religiösa lifvets »antingen-eller» och alla hvarandra uteslutande gestaltningar. Vill man ha fram moralens negation — det behöfves icke ens att förklara moralens grundform »godt-ondt» för illusionär; det behöfves bara att förklara alla moraler för lika bra för att ingen moral ha kvar. Det behöfves blott att på allvar förklara alla land för sitt fosterland för att bli fosterlandslös. Det behöfdes blott att höja sig till den s. k. objektivitet, där antitesen svensk-norsk förklarades oberättigad, för att förlora förmågan att vara svensk. Och det gällde icke blott teoretiskt; äfven praktiskt blefvo de, som icke ville veta af valet, förrädare af Sveriges sak — de dukade nämligen med nödvändighet under för den, som tog position: det positiva segrade öfver det, som innebar neutraliteten, nollpunkten. — Regeln gäller hvilket personligt lifsförhållande som helst. Den som icke väljer i det verkliga äktenskapets val, han ställer sig utanför det verkliga äktenskapets kärlek. Den som har hem öfverallt, han är hemlös.

Den som i det lefvande lifvets, i det personliga lifvets, värld vill hafva del och lott — han måste välja.’

Det har sina fullgoda skäl att betrakta de typer, som sagt: »vi vilja ej välja», den mest finkonservativa och den mest finliberala likaväl som den mest alldagliga trivialitetstyp, såsom lifsnegerande, degenererande. Och beviset, att de så varit, föreligger i Sveriges dekadanshistoria.

Men därför har också med de »väljande» typernas framträdande en ny tid börjat. Och vi stå nu kanske inför denna tids mest afgörande skede: antitesens framträdande.

Jag behöfver ej närmare specificera min uppfattning af de typer, som jag kallat verdandist-typen och dess andliga bror eller brorson eller kusin socialdemokratismen. Det är klart att de, enligt min uppfattning, hvad än i detalj kan sägas vara af värde i den enes och den andres program, i stort sedt valt det, som står diametralt mot hvad Sverige för sitt lif behöfde välja. Jag finner detta så pass genomgående, att man nästan skulle kunna konstruera fram det positiva programmet ur 1880-talets verdandism och 1900-talets socialdemokratism, bara genom att taga fatt på de konkreta motsatserna. Och det skall, hoppas jag, i motsats mot hvad den beskedliga borgartypen och den somnade gamle idealisten och den gladgodt liberale och den kallklokt objektive intalat oss — det skall gå mot bestämda, klara positioner i den vägen.

Det går hän mot ett nytt Sverige i konkret gestalt. Det går mot en förnyelse af det gamla i historien lefvande Sverige, som får lifsinnehåll på nytt. Det tecknar sig till en förnyelse af Sveriges kyrka, i dess historiska positivitet, men i former som lämpa sig för tidsuppgifterna. Det går till ny kamp för kristen tro och kristen sedlighet — en kamp, där som vi hoppas äfven allt estetikens sudd och alla vetenskapens döda ord om objektivitet vika för nyvaknande öfvertygelser och nyvaknad lefvande kraft.

Man måste välja. Den tanken läser jag fram ur själfva den ton, som börjar råda bland en stor del af vår bildade ungdom. Den blaseradt likgiltige och öfverlägsne, som varit en så förnäm typ t. ex. i Uppsala studentkår, tycks redan hafva fått öfver sig en prägel af den utlefvades hela ynkedom. Man ringaktar instinktmässigt den allkritiske öfversittare såsom en mindrevärdig företeelse. Man förnimmer omedelbart tarfligheten i att se på flydda tiders lifskamp med den utanförståendes tomma ironi — man kan ju också lätt genom själfva studiet få bekräftadt, att hela det sättet, det må nu hafva anor ända från Voltaire och än längre tillbaka, är bara ytlighet.

Det är förunderligt så fort de ändå torkat in och petrificerats, de goda herrar, som för tjugo år sedan gjorde anspråk på att vara både framtidens unga Sverige och representanter för framtidens kultiverade mänsklighet.

Ännu äro i press, i litteratur, i allmän opinion, i politik vederbörande i besittning af de positioner de under våra slapphetstider vunnit. Det märkes emellertid, att tron på framtiden börjar vackla; åtminstone öfvergår den alltfort från den mer liberala typen till den mera socialistiska. När vi förliden vinter hörde de välbekanta rösterna bli så vredsinta i Sveriges riksdag, så var det nog mer än en, som tänkte i sitt stilla sinne: det är som visste man, att tiden vore kort. Och det är väl ändå svårt för dem, som trodde, att de buro framtidens fana i egna, starka händer — det är förvisso svårt, om det visar sig, att framtiden blir en helt annan, än de drömt om i sin ungdoms dröm och verkat för i sin mannaålders verk.

Huru det skall gå i Sveriges framtid, det beror väsentligen på de ungas val.

I unge svenske män! Ser det ändå icke ut, som vore vi på väg att göra på nytt ett val — ett val, som skall bli af betydelse i det kommande Sveriges lif? Det jag nu sagt har blott velat vara ett väckelseord till dem, som ännu tro på det där idealet utan val, och till de tvehågsne: Man måste välja!

Många ord behöfva icke sägas därom, att alla lifskraftiga företeelser i andens och personlifvets värld proklamerat valet såsom det lifsviktiga. Så har det varit alltifrån stiftelsetiden för den lag, som ställde Israel i val mellan vrede och nåd, till den som formulerat sitt afgörande ord till ett antingen-eller vid en yttersta dom.

Och i grund och botten är det dock skönt att lefva i tider och lefva i lifssferer, där det är fråga om att på nytt göra de stora, de personligt afgörande och de för hela folklifvet afgörande valen. Det bör jubla i den unges själ, när han väljer i visshet att välja rätt. Det bör jubla därinne, som när han väljer sitt kall och sin brud. Det bör kännas fröjd, när han väljer i sanningens val och rättfärdighetens.

Det bör flamma af manligt mod i den svenske ynglingens själ, när han väljer gamla Sverige på nytt — det kristnade Sverige.

Ty allra djupast går dock den fröjd, som vaknar, när man valt mellan döden och lifvet, mellan vreden och nåden, mellan världen och Gud och är viss därom: Nu valde jag rätt.

J. A. Eklund

Efter ett föredrag i Fosterländska studentförbundet i Upsala, nov. 1909.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: