Hans Järta ”Ett vördsamt memorial”

Många konservativa drömmar sig tillbaka till 1809 års regeringsform. Den är ovanlig i det att den, till skillnad från många europeiska konstitutioner, inte bygger på franska revolutionens principer utan unikt svenska traditioner. Huvudförfattare till RF 1809 var, enligt en seglivad men icke oomtvistad tradition, Hans Järta (1774–1847), jurist, politiker, ämbetsman och skriftställare. Han försvarade sitt verk i följande, ännu läsvärda, memorial.

VÖRDSAMT MEMORIAL

Det utskott, som riksens höglofl. ständer förordnat att utarbeta förslag till en ny grundlag för Svea rikes styrelse, far nu ett sådant till riksens ständers pröfning öfverlemna.

Utskottet hade önskat att på ett arbete af så stor vigt, så vidsträckt omfattning och så ytterlig grannlagenhet som detta hafva haft att använda en för fullkomnandet deraf erforderlig tid. Det hade önskat att till någon fullständighet hafva kunnat samla upplysta medborgares tankar om grunderna för Sveriges tillkommande statsförfattning, innan det bort derom stadga sina egna. Men fäderneslandets vådor hafva ej medgifvit denna ordning. Utskottet har lifligt känt och klart insett, att en lagligen bestämd och derigenom befästad styrelsemakt utgjorde nu vårt samhälles vigtigaste angelägenhet, och att endast ett snart och enigt fastställande af denna makt kunde bevara rikets sjelfständighet och inre lugn, begge hotade af en fiende, hvilken icke alltid emot svenska folket vände krigets vapen allena. Utskottet har derför hastat till sitt mål. Dess förslag till en ny regeringsform har inom tvenne veckors förlopp blifvit uppgjordt och utarbetadt. Om likväl, efter utskottets förhoppning, riksens höglofl. ständer finna detta förslag vara grundadt på en lugn och noggrann beräkning af de särskilda statskrafternas naturliga verksamhet och riktning; om de finna deruti bestämd en sådan dessa krafters inbördes inskränkning, som hindrar någondera att öfvergå ifrån kraft till våld, stadgade sådana värn för folkets samfälda och hvarje enskild medborgares rättigheter, som listen icke må finna sig lockad att undergräfva eller makten retad att störta; om de finna denna statsförfattning ömsesidigt förutsätta och bereda styrkan af ett allmänt tankesätt, bilda och stöda detta tankesätt, för att sjelf deraf utbildas och stödas; om de finna den samma ytterst syfta till en sådan nationens allmänna medborgerliga daning, som skall instämma i det urgamla, aldrig utplånade och outplånliga svenska individuella lynnet af manlig stolthet utan öfvermod, af frihetskänsla utan yra, af sanningsnit utan svärmeri, af redbar verksamhet utan skryt och ifver; om riksens ständer derjemte finna, att utskottet icke uppoffrat kommande slägters frihet, säkerhet och odling åt samhällets närvarande behof af en kraftfull styrande makt, eller åt den allmänna och enskilda öfvertygelsen om den furstes dygder, som först skall denna makt af ett tacksamt folk emottaga; så skola utskottets ledamöter, erkännande villigt den ofullkomlighet, som må upptäckas i deras så skyndsamt fullbordade arbete, likväl anse det hela deraf ega något värde och sig hafva uppfylt, hvad riksens ständer med skäl kunnat af dem vänta.
Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark till motstånd; en domaremakt, sjelfständig under lagarna, men ej
sjelf-herskande öfver dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande något af den återhållnas verkningsförmåga. På dessa hufvudgrunder af statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvigt skall den statsförfattning hvila, som utskottet föreslagit. Men det är icke blott af formers noggrant beräknade sammansättning, icke blott af konstitutionella makters sorgfälligt vägda förhållanden, som en statsförfattnings värde
och i följd deraf dess framtida bestånd bero. Om i dessa särskilda former icke verkar en allmän kraft, äro de och förblifva intet mera än tomma former, som ett yttre våld förr eller senare skall bryta. Om dessa emot hvarannan stälda konstitutionella makter icke
sammanhållas, icke hvar för sig ledas och då styrkas af ett allmänt tankesätt, så skall, under deras strider, statsförfattningen förr eller senare upplösas. Sveriges forna lagstiftare synas icke hafva nog beräknat verksamheten af detta allmänna tankesätt. I stället att till skydd emot en blind och orättvis styrelse bereda den mäktigt återhållande kraften af en yttrad nationalvilja, hafva de i förväg lagt förhatliga fjättrar på all styrelse, äfven den rättvisa och upplysta. Dessa fjättrar, hindrande den jemna verksamheten af en makt, som ovilkorligen måste verka, hafva nödvändigt blifvit brutna. Styrelsen, derefter icke länge bunden af lagar, som ingen medborgerlig anda lifvade och stärkte, har, under några ögonblick af en uppväckt folk-ifver, ryckt till sig enväldet och sist, under en allmän nationens dvala, fört detta välde till ytterligheten af egensinniga beslut och af nyckfulla maktspråk. Då höjde sig till fäderneslandets räddning den hvilande svenska individuella kraften; men förr kunde den icke höja sig, än sedan en allmän nöd och allmänt insedda faror skapat ett allmänt tankesätt, som nu yrkade högt och samfält en länge förut hemligen och enskildt önskad styrelseförändring. Det är sålunda åt styrkan af detta vårt tillfälliga tankesätt, som våra efterkommande blifva skyldiga den friare statsförfattning riksens ständer nu skola fastställa; det är åt den jemna visheten, den stadgade kraften af deras tankesätt, danadt och förvaradt af denna statsförfattning, som utskottet funnit att vården och fullkomnandet af den samma förnämligast borde öfverlemnas. Denna tanke ligger till grund för utskottets hela arbete. Utskottet föreslår ej stora och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga grundformer. Det har trott, att sådana former icke böra lättsinnigt omskapas, allraminst i de första stunderna af en återvunnen frihet, under en då oundviklig söndring af tankesätt. Det har trott, hvad exemplet af Europas friaste stat äfven bevisar, att för en nations allmänna rätt och medborgares personliga frihet och säkerhet finnes intet stadigare värn än dessa former, omgifna
af seklers helgd och befästade af en allmän nationalkraft, som i dem verkar. Denna kraft uppkommer af friheten att tänka och yttra sig öfver nationens stora angelägenheter, att se dessa framstälda till hvarje medborgares kännedom och omdöme, att veta lagarna vara hållna i aktning och att med visshet kunna vänta nationalrepresentationens återkommande verksamhet. Utskottet är ock derom öfvertygadt, att en sann medborgerlig anda icke länge skall saknas hos ett utsprungligen fritt och manligt folk, som njuter en under grundlagens helgd skyddad tryckfrihet, hvars regeringsärenden offentligen behandlas och granskas, hvars allmänna och individuella rättigheter iakttagas af en utaf nationalrepresentationen förordnad väktare öfver lagarnas efterlefnad af domare och embetsmän, och hvars fullmäktige, rikets ständer, äro i sjelfva grundlagen kallade att å bestämda tider ovilkorligen sammankomna. För att likväl ännu säkrare stadga ett allmänt upplyst tankesätt, verkande omedelbarligen till moget öfverlagda förbättringar af våra lagar och hushållningsanstalter, hafva några af utskottets ledamöter tillstyrkt en riksens ständers lag- och hushållsberedning, hvars tillärnade inrättning och ändamål de handlingar fullständigt utreda, som åtfölja utskottets protokoll. Utskottets flesta ledamöter hafva deremot’ yttrat betänkligheter att i förslaget till regeringsformen intaga denna beredning, men beslutit att öfverlemna frågan derom till riksens ständers eget afgörande.

Makten att styra tillkommer, efter utskottets förslag, odelad konungen, men hans beslut kunna icke förhastadt fattas, icke bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd af dolda personer utan ansvarighet. Han måste i alla mål låta sig upplysas af ett offentligt statsråd, hvars
ledamöter, stälda under ansvarighet icke blott för deras yttrade rådslag utan äfven för deras tystnad, då de bort råda, måste sjelfva sorgfälligt söka upplysningar för att bevara sitt lif, sin välfärd och sin heder. På detta sätt och genom de öfriga medel, som äro föreskrifna i afseende
pä ärendenas beredande, bör konungen icke i något fall kunna missledas, bör allmänna rösten icke kunna hindras att genom någon organ tränga fram till honom. Den oafbrutna vanan att höra råd, allvarligen och högtidligt gifna, skall i en ung monarks sinne dana och i en mogen
konungs stadga aktning för sanning och rätt. Och skulle ännu en gång ett oblidt öde uppsätta på Sveriges tron en egenmäktig konung, skall dock den förenade kraften af hans rådgifvares föreställningar, af nationens fritt yttrade tankesätt och af vissheten om kommande ständers ovilja tidigt bryta hans våldsamma lynne. Han skall åtminstone icke genom konstitutionsvidriga beslut blottställa sin makt för en föredragande embetsmäns vägran af den kontra-signation, hvarförutan hans befallningar icke blifva gällande.

Konungens statsråd utgör icke en i hans styrelse deltagande corps, tillsatt af rikets ständer. Utskottet har trott, att den styrande makten kunde säkrare bevakas genom andra medel än detta, som söndrade enheten och kraften af dess verksamhet, och som hvarje stark regent derför skulle vara frestad att undanrödja. Statsrådet är sammansatt af embetsmän, som konungen tillkallar, och hvilkas råd han hör icke blott af pligt utan äfven af förtroende. Dessa embetsmän äro dels sådana, som under konungen närmast lägga hand vid regeringsärendena och följaktligen dela med honom hedern för det nyttiga som sker, nesan och hatet för det skadliga; dels ock sådana, som, utan detta lifligare intresse i styrelsens anseende, bedöma kallt dess företag. Konungen blifver således på en gång upplyst af och upplyst om sina ministrar.
Utskottet har, efter en mogen öfverläggning, funnit, att konungen borde ega makt att allena göra förbund med främmande makter, börja krig och sluta fred. Sådan är vårt fäderneslands närvarande ställning, att det icke, med egna krafter allena, synes kunna upprätthålla sin sjelfständighet. Denna beror då af de förbund med andra makter, som en klok styrelse kan vinna, men hvilka aldrig i den stund de slutas kunna underkastas den offentliga pröfningen och de långa betänkligheterna af en lagstiftande eller också blott af en talrik rådgifvande corps. Att konungen ju må emot en fiendes anfall freda och frälsa riket derom kan ej något tvifvel uppstå. Skulle då hans rättighet att göra krig inskränkas, så blefve denna inskränkning gällande blott för anfallskrig. Men detta förutsätter möjligheten att bestämma skilnaden emellan ett sådant krig och det nödtvungna försvarets. Hvari må då denna skilnad sökas? Icke i det första krigiska steget, ty en regent som ser sitt land hotadt med anfall från en angränsande makt, och som genom hastiga rustningar och ett dristigt slag kan förekomma fienden, bör väl icke derför anses hafva fört sitt land i ett krig, hvars våda han endast afböjt. Deremot gifvas visserligen flera anfallssätt än det enda att med väpnad styrka intränga på en annan stats område. De flesta krig äro började i kabinetten, innan de utbryta på fälten, och hvilken kan då afgöra, om den regent som först, eller den som sist låter sina trupper marschera, är den angripande, eller såsom begge i sina manifester bevisa, den sig försvarande? Hvilken kan afgöra, om den regent, som personligen förolämpar den andre, eller denne, som med vapen hämnar sig, är den verklige fredsförstöraren? Och om grundlagarna förbjuda en konung att göra krig, hvad hindrar den krigslystne monarken att förmå sina grannar till ett fredsbrott? Genom öfningsläger, anstälda nära deras gränser, genom tvetydiga underhandlingar, öppnade i samma stund med deras fiender, genom misshandlande af deras sändebud, genom ohöfvisk brefvexling, genom återsända ordnar, med få ord, genom oräkneliga sätt att väcka misstankar och missnöjen, skall han omsider vinna sitt ändamål. Sveriges senaste häfder lemna här-uppå de mest talande vedermälen. Det ännu fortfarande olyckliga krig, hvari vår forne konungs sjelfrådiga personlighet störtat oss, var efter de yttre formerna för honom ett försvarskrig. Men om också i någon händelse skilnaden emellan anfalls- och försvarskrig säkert kunde bestämmas, och om det förra vore en konung förbjudet, hvilken samhällsmakt kunde derifrån återhålla honom och skydda statsförfattningen? Ingen annan än armén, som på gränsen under flygande fana och kan hända i fiendens asyn, skulle välja emellan brott emot rikets grundlagar och brott emot den militäriska lydnaden, skulle, för att göra valet, alltid under vapen pröfva krigets laglighet. Man må äfven betänka, att Sverige är omgifvet, icke af små fredliga republiker, som, aldrig sjelfva angripande, hade endast i högsta nödfall att uppställa ett nationelt motvärn, utan af tvenne stater under oinskränkta envålds-styrelser, samt i följd deraf med hastigt rörliga arméer. I denna belägenhet är det nödigt för Sveriges sjelfbestånd, att dess konung må kunna med rustningar möta fiendens, och, om nöden det fordrar, hellre angripa med fördel än afvakta ett krossande anfall. Vådligheten af denna makt försvinner, då de svårigheter beräknas, hvarmed utöfningen deraf alltid är förbunden. Konungen skall genast öfver krigsanledningarna höra hela statsrådet och sedan kalla riksens ständer, innan han lyfter de penningar, hvarmed kriget till en början kan utföras. Möter hans företag motstånd i statsrådet eller i allmänhetens tankesätt, så är det sannolikt, att han väl betänker anledningarna dertill, innan han ådrager sig ännu ett motstånd, och ett vådligare, af rikets allena beskattande ständer. Af konungens makt att börja krig är den att göra fred en följd. Angelägenheten deraf är merendels så tryckande, att den bör ankomma på den styrande maktens enhet och verksamhet. Ibland de första vilkoren för en styrelses förmåga att verka kraftfullt och likstämmigt till sammanbundna ändamål är makten att kunna tillsätta och afsätta de embetsmän, som i styrelsens verksamhet förnämligast böra deltaga. Inom utskottet har den frågan uppstått, huruvida landshöfdingar borde ibland sådana embetsmän räknas. Under sina öfverläggningar härom har utskottet icke kunnat godkänna någon eganderätt till sysslor, hvilka redan för tjugu år sedan förklarades bero af konungens förtroende och följaktligen under intet annat vilkor nu innehafvas. Utskottet har endast beräknat statens rätt och de mångfaldiga medborgares, på hvilkas trygghet och välstånd en landshöfdings förhållande kan verka. Vore depne embetsmän icke mera än en verkställare af lagarna och af konungens uttryckliga befallningar, så skulle utskottet gerna hafva instämt i de aktningsvärda mäns tankar, som ansett landshöfdingar böra bibehållas vid sina embeten, intill dess de, för bevisliga lagbrott eller för bevislig försumlighet att fullgöra konungens bud, kunde derifrån lagligen dömas eller med skäl suspenderas. Men en landshöfding verkställer icke blott; han bör bereda konungens befallningar genom noggranna underrättelser om tillståndet i hans län, genom nitiskt meddelade upplysningar om medlen att det förbättra. Till denna frivilliga verksamhet fordras skicklighet, kunskaper, välvilja och en sann medborgerlig anda. En landshöfding, som ej egde dessa egenskaper, kunde ej medverka till en välvillig och upplyst regerings afsigter, och länet skulle sakna välgerningarna af en sådan regering, intill dess döden omsider undanröjde hindret derför, regeringens eget verktyg. Utskottets pluralitet, som funnit landets väl oundgängligen fordra, att konungen måtte kunna afsätta ifrån landshöfdingesysslor, har ej befarat sådana missbruk af denna makt, som i någon mån kunde jemföras med den möjliga och sannolika nyttan deraf. En landshöfding, som förvärfvat sig länets tillgifvenhet och aktning, skiljes icke ifrån sitt embete, utan att regeringen derigenom äfventyrar vida mer än han förlorar; och en konung, som i detta fall, likasom i alla andra, måste höra sitt statsråd, skulle säkerligen vid ett sådant steg få emottaga föreställningar, som borde leda honom att eftersinna, hvad hans egen ära och hans regerings anseende fordrade.

Makten att stifta, ändra, upphäfva och förklara lagar i deras egentliga bemärkelse tillhör, efter utskottets förslag, likasom tillförene, riksens ständer gemensamt med konungen. Utskottet, som föreser, att den grundlag riksens ständer nu komma att fastställa icke kan blifva fullkomlig, har velat öppna en möjlighet att förbättra den, när ett mer än tillfälligt allmänt tankesätt derom hunnit stadgas. Denna möjlighet borde likväl vara omgifven af försvårande formaliteter, nödvändiga för att afhålla icke nog betänkta försök och att förekomma förhastade beslut. Utskottet har derför funnit, att inga individuella meningar i ämnen af denna vigt borde hos riksens ständers plena väckas, utan endast kunna der framställas, godkända och utvecklade af det utskott, som riksens ständer vid hvarje riksdag skulle förordna att granska grundlagarna och anmärka statsförfattningens brister. Och på det icke under något tillstånd af våld eller folkyrsla en statsförändring må kunna med sken af laglighet genomdrifvas, har utskottet faststält den grundsats, att hvarje sådan föreslagen förändring icke förr än å den nästföljande riksdagen skall kunna antagas.

Rikets civil- och kriminallagar samt det gällande rättegångssättet torde i flera mål böra ändras; men frågorna derom, äfvensom den angående förlikningsdomstolar, hvilken af en höglofl. ridderskapets och adelns ledamot blifvit i dess plenum framstäld, synas höra till ett lagutskotts beredning. Den ekonomiska lagstiftningen är förbehållen den styrande makten, hvars enhet och hvars upphöjning öfver små intressen äro nödiga för att bringa hvarje särskild del af ett sammansatt statshushållningssystem till öfverensstämmelse med de öfriga delarna och med det hela. Likväl är det riksens ständer förbehållet att yttra anmärkningar mot allmänna ekonomiska anstalter samt önskningar om förändringar deruti, på hvilka, då de äro väl grundade och af allmänna tankesättet understödda, en regering icke lärer kunna länge uppskjuta att göra afseende. Härvid har dock utskottet noga sökt att förekomma den lagstiftande maktens insteg i den styrandes verkställighetsåtgärder.

Till utskottet hafva blifvit remitterade flera memorial, som i allmänhet handla om grunderna för vår statsförfattning, och vissa deribland om förändringar i nationalrepresentationen. Den af åtskilliga ofrälse jordegare och bruksidkare väckta frågan om delaktighet i denna representation har utskottet funnit vara till grunden rättvis och billig; men då något sätt till verkställigheten deraf ännu icke blifvit med fullkomlig noggrannhet uppgjordt, och utskottet, i saknad af nödiga upplysningar i detta ämne, icke kunnat något sådant i en hast uppgöra, så har utskottet trott sig endast böra anmäla hufvudfrågan till riksens höglofl. ständers bifall; åberopande sig hvad en ledamot af utskottet i denna del omständligen till ett nu medföljande protokoll anfört. Något vidare yttrande öfver ofvannämnda memorial lärer utskottet nu icke hafva nödigt att afgifva.

Svenska folkets rättighet att genom rikets ständer sig sjelft beskatta har af utskottet blifvit sorgfälligt iakttagen. Det är denna sjelfbeskattningsmakt, som upprätthåller och befäster nationalrepresentationen. Dess vårdande är följaktligen icke blott för nationens välstånd utan äfven för dess frihet af den yttersta vigt.

Utskottet har funnit, att konungens domsrätt borde utöfvas af en konungens högsta domstol, hvaruti ledamöterna skulle blifva ständiga embetsmän och, för att vara sjelfständiga, icke kunna af konungen afsättas. Denna högsta domaremakt borde dock icke uppresas såsom en
oombytlig korporation till en stat inom staten. Det har således funnits nödigt, icke allenast att de ledamöter deraf, som för bevisliga fel kunde tilltalas, skulle efter lag dömas, utan äfven att riksens ständer skulle kunna ifrån deras embeten till ett visst antal vid hvarje riksdag skilja dem, som genom ålder, sjuklighet eller andra sådana orsaker blefve oförmögna att sitt höga kall värdigt uppfylla eller icke längre bibehölle det allmänna förtroendet. De formaliteter härvid, som utskottet tillstyrkt, synas böra utesluta all verkan af enskild stämpling och agg och tillika forekomma riksens ständers pröfning af särskilda rättegångsärenden. Man må emellertid ihågkomma, att de högsta domstolens ledamöter, som på detta sätt igenom ett icke motiveradt och på inga lagliga bevis grundadt omdöme af en riksens ständers nämnd, mista sina embeten, böra njuta någon pension, tillräcklig att gifva dem en anständig utkomst. I annat fall skulle kan hända ingen skicklig embetsmän vilja öfvergifva en säker syssla för att emottaga en osäker plats i högsta domstolen, och denna for hvarje medborgare så vigtiga rätt följaktligen blifva sammansatt antingen af oskickliga personer eller af sådana, som förstode att, utan laggrannhet i valen af medel, bereda sin framtida sjelfständighet emot väntade missöden.

En af utskottets ledamöter, öfversten friherre von Platen, har väckt fråga om en allmän nationalarmering, hvilken, i anseende till det kraftiga försvar riket i krigstider i allmänhet, samt i synnerhet under dess nuvarande högst betänkliga belägenhet, deraf ofelbart har att vänta, synes så mycket mera förtjena riksens höglofl. ständers synnerliga uppmärksamhet, som förslagets antagande i fredlig tid torde möta de större svårigheter, hvilka leda sitt ursprung från grannars misstänksamma politiska system.

Utskottet far slutligen i ödmjukhet anmäla, att enligt 85 § i projektet till regeringsformen återstå ännu att utarbetas, utom den tillkommande successionsordningen, en riksdagsordning och en förordning om en allmän tryckfrihet. Den förra, eller riksdagsordningen, torde utskottet i sammanhang med regeringsformen få föreslå. Den senare, hvartill ett förslag, på H. K. H. hertigens af Södermanland befallning utarbetadt, lärer vara att förvänta, torde tillutskottets granskning blifva öfverlemnadt. Äfvenledes bör en lag, som bestämmer ledamöternas af statsrådet ansvarighet, nu stadgas.
Stockholm den 2 Juni 1809.
L. A. Mannerheim.
A. G. Silverstolpe.
S. v. Stockenström.

C. v. Rosenstein.
Svijn Wijkman C:son.
Daniel Eberstein.
Mats Pehrsson.

B. v. Platen.
G. Adlerbeth.
A. F. Skjöldebrand.
Carl G. Nordin.
J. Reinh. Blom.
J. G. Gahn.
And. Jansson Hyckert.

Jon Jonsson.

Hans Järta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: