Liberalismen och likhetens problem

I oktober förra året diskuterades kön och könskillnader i ett avsnitt av norsk-svenska pratshowen Skavlan. Deltagare var den numera världsberömde kanadensiske psykologen Jordan Peterson och centerpartiets ledare Annie Lööf. Samtalet som väckte mycket debatt, visade med all tydlighet på den moderna liberalismens oförmåga att hantera människors likhet.

Peterson påpekade att könsskillnader, rent statistiskt, även gäller män och kvinnors preferenser. Detta skulle kunna vara en av anledningarna till att yrkesvalen också ser så olika ut. Annie Lööf instämde i att människor överlag har olika preferenser, men kunde inte se att detta skulle bero på biologi. Hon menade i stället att detta måste bero på uppfostran, förväntningar eller normer.

Hon fick, rätteligen, efteråt mycket kritik för att hon inte kunde formulera ett enda argument för denna tes. Det verkade på henne som att icke-existensen av könsskillnader i preferenser skulle vara så självklar att detta inte behövde diskuteras.

Hennes svar kan givetvis analyseras utifrån hegemoni, överideologi och åsiktskorridor. Den dominerande åsikten är att det förhåller sig på detta sätt. Det är den motsatta åsikten som måste förklaras. Det andra är redan ett offentligt försanthållande.

En kanske mer fruktbar infallsvinkel är dock att se uppfattningen som en central komponent i den moderna liberalismen. En komponent som kanske mer än något annat utgör den moderna liberalismens akilleshäl.

En väsentlig del av 80- och 90-talets borgerliga kamp gick ut på att definiera sig mot, och bekämpa socialismen. Den mest centrala tanken var här att bryta med likhetsidén. Alla människor är inte lika. Olika lösningar fungerar för olika människor. Varje individ är unik. Segern för dessa idéer blev närmast total.

Att bryta upp från det svenska 50- och 60-talets extrema likhetssamhälle var något i stora delar positivt. Att kunna välja sin skola, sin sjukvård och sin telefon själv är i dag självklarheter. Samtidigt sådde dessa strömningar fröet till ett nytt problem. Vi kan kalla det olikhetsidén.
Varje människa är totalt unik. Inga likheter existerar naturligt mellan människor, och därav kan inga kollektiva slutsatser dras om människor. Som en rent akademisk teori går det kanske att leva med, speciellt om denna förhåller sig passiv inför politiska ingrepp. Desto jobbigare blir det om detta förenas med en politisk reformagenda.

På samma sätt som socialisterna inte kunde acceptera människors olikhet, kan denna moderna liberalism inte acceptera människor likhet. Det kan inte vara så att män överlag är mer intresserade av bilar och sport. Det kan inte vara så att gemene kvinna är mer intresserad av omvårdnad och heminredning.

På samma sätt som socialismen ansåg att människors olikhet måste uppstå genom någon form av förtryck, måste människors likhet ha uppstått genom att deras autentiska viljor pressats ner av normer och grupptryck.

Så kan det kanske vara, men några belägg för tesen finns det inte. Lättast är nog att se det som en rent ideologisk åsikt. Bara att den råkar vara den offentligt vedertagna för tillfället.

Hugo Fiévet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: