Om sefyren

Sefyren, västanvinden, ibland i plural och i äldre tid ofta stavad zephir, besjöngs ofta av poeterna. Den signalerar friskhet och poetisk förnyelse, samtidigt som den står för något ständigt återkommande. Den passar således väl för den konservativa åskådningens cykliska tidsuppfattning och mindre väl för de progressivas ideologiernas utvecklingstanke. Den erbjuder också svalka i värmen; den kan alltså även betraktas som en metafor för flykten från samtiden. Vidare vill denna tidskrift blåsa in som en frisk västanfläkt i det svenska tidskriftslandskapet.

Sefyrens kändaste sångare var utan tvivel Bellman, som, i ”Fjäril vingad syns på Haga”, ”eldas vid Zephirens fläkt”, men i nyare tid har till exempel Karl Asplund låtit sig lockas av ”sefyrernas fiol”. Lars Wivallius återkom ofta, kanske för ofta, till sefyren. Erik Axel Karlfeldt, möjligen trött på alla dikter om sefyrer, skämtade till det i en vanvördig dikt om Neptunus, som vi här återger.

Om Neptune

Var det dig jag såg i gubbigt ryggsim drivande mot väster,
medan bister östan rev i tovigt brösthår, grönt som tång?
Mindes du din ungdoms gamman, forna vårdagjämningsfester?
Sökte du ditt Venusrike bortom sommarns solnedgång?

Ebb och flod ha rullat hän mångtusenårigt, o Neptune,
mången duktig sjömansrygg har stått i fuktig korderoj
se’n den dagen då du framgled som den stolte, gyllenbrune
hövitsmannen för den allraskönastes tritonkonvoj.

Hur du fjäskade kring snäckan, trampa’ vatten och stoltsera’!
Dina suckar som sefyrer fladdrade kring Hennes ben.
Hur du yvdes på den glada vårseglatsen till Cythera,
då du stod i nymfers skara som en grann, galant kapten!

Fåfängt nu i grå oktober spejar du kring svala klippor.
Ingen Venus mer begär ditt skydd i naken högtidsskrud,
ingen havets Flora kastar soligt blå och vita sippor
över mörkret där du härskar, du de dumba fiskars gud.

Du har goda visthuskamrar, fester firar du i djupet,
äter kostlig rom och tömmer mången sjunken flaska rom,
och ditt gamla skepparhuvud, rött och lurvigt och försupet,
ler av fägnad, när du tänker på all njutning du bekom.

Men bevars, man ilsknar till, man är en gud och vill regera,
och i mordiskt bakrus löser du din grova hingst Orkan,
väcker dina supkompaner, Hydrus, Physeter med flera,
och de skumpa i ditt följe, fnysa bläck och spotta tran.

Oförtänkt ur lömska bakhåll far du opp i svarta kvällar,
och din stämma, Protevs frände, härmar lejon, galt och ko,
och när seglen fly som yra ankor över svalg och hällar,
skrattar du, förnöjd och blidkad, månget kusligt ha och ho.

Ave, Rheas son, jag hör dig! Si, jag kommer från Cythera,
myrtenkransad styr jag hemåt, och ditt gny är utan gagn,
ty ett ök av eld och rök som du ej mäktar kommendera
bär mig fram och klyver trotsigt svallet från din vredes vagn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: