Återinför fideikommissinstitutet

Hittills har diskussionen om fideikommisset bara handlat om, hur man bör förhålla sig till de fideikommiss som ännu finns kvar. Jag föreslår i denna artikel något mer radikalt: återinför fideikommissinstitutet och möjliggör för nya fideikommiss. Det är den bästa metoden som står till buds, för att bevara levande kulturmiljöer.

Den vänsterorienterade journalisten Björn af Kleen lyckades 2009 med en något osannolik journalistisk bragd. Genom utgivandet av boken Jorden de ärvde skapade han omfattande debatt kring ett egentligen tämligen begränsat fenomen. Han lyckades här med en suggestiv stilkonst framställa en spillra av det förflutna som ett skriande rättviseproblem, som måste göras något åt.

Fideikommissinstitutet för i själva verket en tämligen tynande tillvaro. Det finns kring 25 stycken och många hotas av avveckling. Själva ordet kommer från latinets fidei commissum, som betyder ungefär ”anförtrott på heder och samvete”. En sådan egendom kallas så för att den inte kan säljas, utan går i arv till den äldste sonen, som skall sörja för att den sköts enligt de ofta stränga fideikommiss-urkunder som finns. Det gör att ägaren inte kan ändra efter eget skön, utan tvingas bevara kulturmiljön i det skick som den tidigare varit.

Det som väckte af Kleens vrede var det ojämlika i att just den äldste sonen skulle ärva. Det är lustigt att tänka sig, att vänstern i detta fall upprör sig å besuttna adelsflickors vägnar, men upprördheten har inget större berättigande. Av fideikommisstadgarna brukar framgå, att fideikommissarien skall sörja för resten av familjen, och syskonen ersätts i allmänhet på andra sätt (det rör sig ju inte om fattiga familjer). Dessutom bör sägas att den äldste sonen inte bara får något till skänks, utan åläggs dessutom en plikt. Han är hela livet bunden till att upprätthålla fideikommisset. Regeln är dessutom helt nödvändig, för att fideikommisset inte skall splittras och inte övergå till någon annan familj.

Mot denna möjliga orättvisa får man också mycket tillbaka. Fideikommisset gör att kulturmiljöer bevaras, och detta i sin helhet – konstsamlingar hålls samman, gods och ägor separeras inte. Vidare finns det självklart en viktig kulturhistorisk poäng att samma familj över generationerna upprätthåller samma gods.

Trots alla dessa fördelar har det länge funnits kritiska röster, kanske framförallt från syskon till fideikommissarier som känt sig förfördelade. Redan 1810, när ännu revolutionens skugga föll över Europa, förbjöds instiftande av nya fideikommiss. Det var dock inte tal om att röra de gamla, som blev orörda fram till det radikala 60-talet.

År 1964 trädde en avvecklingslag i kraft. Det föreföll nu som fideikommissinstitutet skulle gå i graven, så snart den dåvarande generationen gick hädan. En möjlighet bestod ännu till förlängning, för de som hade särskild kulturhistorisk betydelse, men få trodde att denna undantagsklausul skulle användas i någon högre utsträckning.

På 90-talet började dock något andra vindar låsa. Socialdemokratin hade blivit mindre dogmatiskt radikal och förlängde faktiskt ett antal fideikommiss. Det försvarades med dess avgörande kulturhistoriska betydelse – ett argument som den senare godsägaren Göran Persson måste ha haft särskild förståelse för.

Förlängningen skedde dock bara med en generation i taget, vilket är en sällsynt dålig lösning. Det innebär att det inte finns någon trygghet på längre sikt, vilket gör att en stor del av poängen med fideikommissinstitutet försvinner. Osäkerhetsmomentet riskerar också att skapa onödiga arvsstrider och familjekonflikter. Det är lättare att laga efter läget, när läget är klart definierat.

Därför föreslår jag: förläng befintliga fideikommiss på obestämd framtid. Men inför också möjligheten till att skapa nya fideikommiss. Så kan man rädda ovärderliga kulturmiljöer för framtida generationer.

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: