Rudolf Kjellén ”Till liberalismens karaktäristik”

Rudolf Kjellén (1864–1922), professor skytteanus i vältalighet och politik, har av eftervärlden fått skiftande omdömen. Han roll som statsvetenskaplig nydanare har knappas kunnat sättas ifråga, men hans nationalistiska åsikter har varit svårare att fördra. I vår tid, när nationens betydelse för var dag blir mer uppenbar, borde ett annat perspektiv vara möjligt. Må vara att det i hans skrifter, särskilt i hans tidningspolemik, finns ett och annat överord, sådana åsikter som vi inte kan fördra. Men det finns också insikter, som vi helt enkelt inte bör avhända oss, tankar som ännu lever. Det finns också en stilkonst, som blott få kan mäta sig med.

Nedan följer den polemiska skriften ”Till liberalismens karaktäristik” ur essäsamlingen Nationell samling (1906), där hans ärende är att en gång för alla göra upp med liberalismen.

Till liberalismens karaktäristik

Det är en gammal erfarenhet» att den stora världens berömda divor pläga göra ett gästbesök i vår kulna nord när de känna ålderdomen nalkas. De tyckas därvid följa samma naturlag som idéerna, hvilka som bekant icke bruka nå våra kuster förrän de lefvat ut på andra håll.

Är det månne ett utslag af samma naturlag, som vi nu bevittna inom vårt politiska lif i och med liberalismens framträdande som riksdags- och regeringsmajoritet? Är det en åldrande diva, som ändtligen kommer för att ge oss en föreställning, innan hon för alltid tar afsked från skådebanan . . .

I alla händelser synes tillfället nu mer än vanligt lämpligt att teckna bidrag till liberalismens karaktäristik. Den håller själf genom utsända koryféer, som bäst på att utställa sitt porträtt i skilda landsorter, och den har icke färger nog att måla sin egen förträfflighet och lyckan för landet att få bänka en sådan patronus i högsätet. Det kan då icke skada, att några ord också få höras från andra sidan — från den sidan, där man hållit sig immun mot den liberala åskådningen, alldenstund fjällen för länge sedan fallit från ögonen med afseende på de illusioner, i hvilka den politiska liberalismen lefver och andas och hafver sin varelse.

I den praktiska politiken kämpas om spridda programpunkter. Dessa draga lätt uppmärksamheten frän de stora idémotsättningama; detaljerna vilja skymma det hela, konsekvenserna kunna synas emanciperade från grundförutsättningen. Men liberalismens olika reformkraf flyta gifvetvis ur en gemensam källa. Liberalismen som politisk rörelsekraft är endast praktiska tillämpningar af en särskild världsåskådning. Vill man förstå liberalismen omkring oss – hvilket är nödvändigt för att kunna rättvist bedöma den –, då måste man därför bemöda sig om att lära känna den allmänna uppfattning af människorna och världen, som satt frukt i liberalismens politiska program; äfven om detta sammanhang måhända icke alltid står klart och medvetet för de liberala politikerna själfva.

Det är ett bidrag i denna riktning, som jag här skall söka lämna. Det torde därvid komma att visa sig, att den liberala världsåskådningen, alla agitatoriska slagord till trots, varit måttgifvande här i landet långt innan liberalismens vimpel öppet hissats på statsskeppets stormast. Den, som skrifver liberalismens karaktäristik, han tecknar tillika en kärnpunkt i själfva vår tids patos.

I.
För historikern är hvarje stort faktum alltid i någon mån berättigadt. Det, som visat sig vara en bärande kraft genom ett tidehvarf, kan icke hafva varit rent af ondo. Liberalismen skulle aldrig kunnat blifva den väldiga makt, som den faktiskt varit i nittonde århundradet; om den icke lefvat på en grund af sanning eller åtminstone af djupt mänskliga behof.

Vi behöfva för öfrigt icke draga slutsatsen på så långt håll. Det är nog att observera, hurusom så många högt upplyste, ädelt tänkande och ärligt välmenande människor — människor, för hvilkas personligheter och omdömen vi i öfrigt måste hysa den största aktning — samlat sig under liberalismens banér. Vid ett sådant förhållande kan endast blind fördom och oreflekteradt hat våga rent förneka, att det måste gömma sig goda andar i vecken af detta banér.

Dessa goda andar kunna sammanfattas i ett ord: medkänslan. Det är medkänslan med de små och svaga, som utgör liberalismens bärande kraft och söta lukt: en stark känsla af mänsklighetens inre solidaritet, i praktiskt afseende yttrande sig som sympati för dem som blifvit hårdt behandlade af lifvet. Liberalismen har alltså ett visst fog att identifiera sig med den dygd, åt hvilken mänskligheten något förmätet lånat sitt eget namn — humaniteten.

I denna humana medkänsla för de lidande frågar liberalismen icke så mycket efter orsakerna till lidandet, om själfförvålladt eller ej. Det är densamma tillräckligt, att nöd råder. Vi se här från första början en tendens till ensidighet: ett kvinnligt drag. Liberalis- men är från grunden mera en bjärte- än en förnufts- sak, den har alltid låtit sig ledas af känslor och drifter mera än af kall iakttagelse och sträng rättfärdighet.

Nu är den enskilde som sådan liten och svag gent emot statsmakten; och han var det ännu mera i de mörka tider af statsförtryck, mot hvilka liberalismen aftecknar sig som historisk företeelse. Men äfven sedan den politiska frihetens idé segrat, behåller liberalismen sin instinktiva sympati för de privata intressena vid dessas kollision med det allmänna bästa. Man skall som regel finna liberalismen gifva de enskilde vitsord emot offentliga myndigheter. Däraf den liberala pressens energi att befria verkliga eller skenbara öfvergrepp från militärbefäl, polismyndigheter o. d. För disciplinens och den allmänna säkerhetens kraf har den mindre sinne; de fä komma i andra rummet. Liberalismen sätter det individuella goda framför det allmänna bästa; rättare uttryckt, den har så stark resonans för individens intressen, att den blir skumögd i fråga om de offer, som det allmänna bästa understundom med nödvändighet affordrar individen. Sålunda betraktar liberalismen alla politiska frågor nedifrån, från individens och privatintressenas synpunkt, i stället för uppifrån statens. Dess typiska perspektiv är grodperspektivet.

Det är samma företeelse på det sociala området. I sin förkärlek för de små tager liberalismen a priori gärna parti för arbetarna i konflikten med arbetsgifvama — äfven sedan rollerna ändrats och de senare blifvit de i verkligheten förtryckte. De stora allmänna intressen, som fästa sig vid kapitalet och företagsamheten, sjunka inför det liberala perspektivet i bakgrunden gent emot de många arbetande individemas kraf för sina egna personer.

Denna begränsning af perspektivet gjuter tillika ett påfallande drag af otämd subjektivitet i liberalismens omdömen och taktik. Det är en allmänt mänsklig svaghet att icke vilja mottaga en idé utan personlig borgen; hos liberalismen slår denna svaghet öfver till ett särskildt karaktäristiskt fel. Desamme, som i sina politiska reformkraf hafva så svårt att höja sig till allmänna synpunkter, kunna i sitt sätt att argumentera sällan finna någon saklig, objektiv grund; blott allt för ofta förlorar man sig i små personliga tycken och hänsyftningar. Hör en så typisk liberal som norrmännens Björnson — plockar man sönder hans stora tal och dundrande artiklar, så finner man mången gång ingen annan kärna än någon skvallerhistoria eller något enstaka yttrande af enskild person! Eller betrakta den liberala pressens stridssätt hos oss! Den typiska taktiken därvid är att falla öfver den person, som framburit motsidans skäl, och på allt sätt miss- tänkliggöra honom, medan skälen få stå kvar orörda. Att de liberale skribenterna under denna procedur också i så påfallande rikt mått offra åt det råa nöjet att smäda dem, som representera och med sakskäl styrka motsatta uppfattningar, det hör till liberalismens fulaste sidor, men torde icke sakna psykologiskt sammanhang med det bristande sinne för det objektiva och den hängifvenhet under känslostämningar, som ingår i karaktäristiken af deras politiska ideal.

Äfven en så hastig skissering, som här kunnat komma i fråga, torde alltså gifva vid handen, att liberalismen ingalunda gömmer hela sanningen och framåtskridandet. Den tror sig själf beteckna en högre ståndpunkt än konservatismen, men är i själfva verket intet annat än dess motsatta och supplerande ensidighet.

Sålunda vandrar liberalismen öfver landen med endast ena ögat öppet, det andra doldt af en tjock bindel. Däri liknar den vår gamle gud Odin. Olikheten är – såsom vi i fortsättningen torde kunna visa –, att liberalismen icke lär kunna räkna sig till godo att hafva bortförpantat sitt högeröga i vishetens brunn . . .

II.
Liberalismen är ingalunda en blott teori och ej heller en blott negativ kraft till försvar. Den är en praktisk och positiv reformrörelse. Den omsätter sin medkänsla i handling, i och med ett energiskt arbete i syfte att förbättra villkoren för de små och undertryckta i samhället.
Hvarhelst något förtryck eller någon nöd synes föreligga, där finna vi alltså liberalismen i främsta ledet för att bringa bättring. Den har dragit tyngsta lasset vid slafvens, vid arbetarens, vid kvinnans emancipation. Den sysslar — visserligen ingalunda ensam — oaflåtligen med ett socialt reformarbete för att afvända yrkesfara, förbättra hygienen, trygga de beroendes ställning i ekonomiskt afseende. Den har tagit de »mänskliga rättigheterna» på entreprenad, och räknar dit äfven rätten att genom röstsedeln vid val styra andra. Ätt lindra bördor, afvända nöd, utjämna rättigheter, detta är liberalismens vackra syfte, och det skall villigt medgifvas, att den uträttat icke så litet godt i dessa hänseenden. Det är med detta arbete den försvarat sin roll i historien, och för denna kärleksfulla afsikts skull skall mycket vara densamma förlåtet.

Vid djupare betraktande finner man, att den tillökning till människornas lyckofond, som liberalismen medfört, varit af mera yttre än inre beskaffenhet. Här nalkas vi dess afgörande svaghet. Liberalismens frälsningsarbete har stannat vid de mänskliga omständigheterna men har icke trängt in till människan själf. Dess terapi har riktat sig på att undanröja symptomer, men icke på att aflägsna sjukdomsrötter. Liberalismen har gått till sitt verk med sjuksköterskans varma hand och barmhärtighetssysterns tröstande mun; men den saknar läkarens blick, och den förstår icke att tillgripa operationsknifven vid behof.

Detta är det starkaste intrycket, då man länge observerat denna tidsriktning, att den saknar öga för väsendet. Den rör sig på fenomenernas yta och afser intet mera än att göra denna yta i möjligaste mån behaglig för människorna. Därmed tror den reformatoms verk vara fullbordadt. Befria miljön från skuggor och dissonanser, sedan faller allt det öfriga till! Förbättra människornas yttre omständigheter, och du har skänkt dem lyckan och förbättrat deras hjärtan!

Denna världsåskådning är, som man ser, byggd på tvenne obetviflade förutsättningar: den ena, att lyckan, resp. olyckan, sitter i omständigheterna allena; den andra, att lycka och lidande omedelbart förbättra och försämra människorna. I bägge dessa förutsättningar offrar den åt illusioner och far vilse från sanningen.

Det lär vara Taine, som först systematiskt och medvetet lade hufvudvikten på miljön vid uppfattningen af en personlighet. Hans berömda metod vill skåda in till människan genom omständigheternas fönster. Säg mig, med hvem du umgås, af hvem du är kommen, hvarmed du har sysslat, och jag skall säga dig, hvem du är!

I den riktiga insikten om omgifningens betydelse vid personlighetsatvecklingen lurade emellertid som vanligt faran att vilja skrifva för mycket på den nya räkningen. Hade man förut underskattat omständighetemas makt öfver hjärtat, så blef man nu benägen att öfverdrifva den intill allmakt. Väsendet framstod till sist som intet annat än en produkt af sin miljö. Tag ett polarlands kust, några simmande isberg därutanför, ett knippe norrskensstrålar däröfver, och du har en isbjörn!

Liberalismen lär icke kunna undgå beskyllningen att hysa öfverdrifna föreställningar i denna riktning. Den är allt för mycket benägen att betrakta lyckan och dygden som en produkt af gynnsamma yttre omständigheter allena; glömsk af det klappande människo-hjärtats egna kraf, som aldrig skola helt tillfredsställas af yttre lust och världsliga förmåner. Vi bo icke så mycket i våra hem som i våra hjärtan – dessa Hall Caines djupa ord hafva ingen rätt resonans i liberala sinnen.

Sålunda har också satsen »Tillfället gör tjufven» kunnat blifva Å och O i den liberala moralcodexen; och liberalismen har riktat sin enda sträfvan på att taga bort tillfällena, väntande brottets försvinnande som en nödvändig konsekvens däraf. Den har icke lika skarpt öga för den vida djupare sanningen, att det också är tjufven som skapar sitt tillfälle.

Här se vi det psykologiska bandet mellan liberalismen och nykterhetsrörelsen. Nykteristerna hafva, länge trott sitt problem uttömdt med den magra satsen, att rusdryckerna göra suparen, och för detta skal förbisett superiets rot och kärna i den syndfulla människonaturen. Endast en dylik förväxling af grund och följd kan förklara en sådan ytlighet som att söka nykterhetsfrägans definitiva lösning i ett rusdrycksförbud. Erkännas må dock, att nykterhetsrörelsen i senaste tider slagit in på andra, om större människokännedom vittnande vägar.

Ingen förnekar det för mänskligheten välgörande i borttagandet af skadliga och förökandet af nyttiga tillfällen. Men då liberalismen identifierar hela framåtskridandets taktik med denna sin metod, då röjer den åter sin bristande blick för det väsentliga. AU hafva förtunnat frågan om mänsklighetens förädling till en fråga om yttre omständigheters försköning — det är liberalismens grundfel i praktiskt afseende.
Bakom detsamma finna vi som innersta — låt vara omedvetna — förklaringsgrund den från 1700-talet nedärfda teoretiska föreställningen, att människan af naturen är god, och att det endast är yttre omständigheter som hindra henne att framstå i sitt rena hvita ljus. Ätt hafva vågat tro så godt om vårt släkte, det är liberalismens vackraste och mest tilldragande egenskap, som aldrig skall glömmas vid omdömet öfver dess bana. Den, som fatt ögon till att se och icke själf kan lefva på illusioner, ej heller tilltro mänskligheten att i längden kunna lefva på annat än sanning, han måste tillägga: detta är liberalismens lifslögn, på hvilken den skall gå under, då dimmorna en gång lättats och fjällen fallit från alla ögon . . .

III.
Vi måste gå ytterligare ett steg och säga: liberalismen har icke blott tagit miste i sin metod att befordra framåtskridandet, den blir ock i sin ensidighet en direkt fiende till framåtskridandet i anda och sanning. Detta följer af dess grundläggande postulat, att lyckan är det absolut goda, som måste med alla medel främjas, och lidandet det absolut onda, som måste till hyarje pris aflägsnas.

Vi kunna styrka detta hårda omdöme redan med ett praktiskt-pedagogiskt exempel. All verklig uppfostran hvilar på upprätthållandet af sammanhanget mellan grund och följd. Naturen är här vår stora läromästarinna. Den, som bryter mot hennes lagar, har att taga konsekvenserna. Därifrån finnes ingen undflykt, ingen benådning, ingen appell. Däraf kan man alltså lära att undfly den skadliga orsaken, så- som enda medlet att undkomma den onda verkningen.

Men hur gör liberalismen? När brottslingen kommit under rättvisans hand och straffet faller på hans hufvud, då ömma de liberale och sträfva pä allt sätt att mildra hans öde. När arbetarna genom hänsynslösa kraf bragt sig i den ställning att de hotas af sina gärningars lön, då skyndar den liberala pressen att rekommendera någon kompromissutväg, hvarigenom de kunna undkomma sina själfforvållade svårigheter. De liberale se endast det tillfölliga obe- haget och lidandet, utan att se dess sammanhang med frivillig handling, och deras känsliga hjärtan hafva då endast en önskan, nämligen att borttaga lidandet. Men genom att sålunda ständigt hafva svampen framme för att sudda ut konsekvenserna af en oförnuftig eller brottslig handling tillstoppa de den enda verkliga källan till människomas förbättring» nämligen egen svidande erfarenhet. Kampen mot lidandet som sådant blir sålunda en kamp mot människonaturens ökade erfarenhet och vändning till det bättre.

Vi igenkänna här ett typiskt utslag af det bristande sinne för det objektiva, som redan i inledningen antyddes. I själfva verket kan man vid betraktande af den liberala pressens hållning icke fritaga sig från det intrycket, att här saknas verkligt fasta punkter och räta linier. För denna riktning tyckes icke finnas någon annan sanning än genomsnittet af föreliggande påståenden, ingen bättre rätt än medeltalet af framkomna anspråk. Understundom synes det nog att vara liten, för att af liberalerna få rätt gent emot en stor vederpart. Dylik stämningspolitik befrämjar säkerligen icke mänsklighetens utveckling mot den sanna rättfärdighet, som är större än våra stora och små.

Liberalismen skall utan tvifvel peka på sitt intresse för folkupplysningen såsom bevis, att den icke försummat arbetet på människomas förbättring. Beviset gäller icke. Kunskap är makt, men icke i sig själf förädling. Allt vetande, all tillväxt i intelligensens innehåll förmår icke skänka oss en verklig garanti mot den onda viljans lockelser: den lär oss att bättre behärska naturen utanför oss, men det fordras andra slags väckelser för att emancipera oss från naturen i eget bröst. Dessa väckelser komma åtminstone icke från det slags upplysning, som liberalismen synes ägna sin förkärlek, nämligen den som icke har med pliktmoralens bud att skaffa.

Men hela den liberala åskådningen sväfvar i blindo om människans rätta natur. Lyckan, denna liberalismens idol, låter människan svälla ut med sina förutvarande förtjänster och fel, ökar väl ock hennes liberala medkänsla med sina likar, men den förmår icke – sedt i stort och i allmännelighet – sätta en tum till hennes andliga växt. Det enda, som verkligen förmår att höja genomsnittsmänniskan öfver hennes egna förutsättningar, luttra och rena hennes hjärta, adla hennes sinne till sträfvanden utanför och ofvanför naturens — det är liberalismens dödsfiende och absolut onda princip, nämligen lidandet. I lidandets tecken allena skall mänskligheten kunna segra öfver lågheten och sin onda natur. Detta är alla religioners gemensamma visshet och lära. Där ligger domen öfver liberalismen som världsåskådning.

Det var en gång i de gamla tider, då människornas Herre ännu vandrade omkring i synlig måtto bland människorna, som Han begaf sig till en vis man i hans eremithåla. Och Herren nalkades den ensamme mannen och frestade honom och sade: »Se flaskan i min hand! Den gömmer ett elixir, som kan torka alla tårar, stilla alla smärtor och jaga allt lidande bort från denna jord. Tag den, gör lyckliga och var lycklig!» Och den vise gladdes i sitt hjärta, ty han älskade människorna, och det var för att kunna behålla sin kärlek till dem som han flytt undan dem bort i den aflägsnaste öknen . . .

Men ju mera han betraktade Herrems gåfva i sitt sinne, desto mera fördystrades hans själ; och en stor sorgsenhet föll öfver honom, och han svarade: »Fader, Din gåfva är så stor, och vi människor äro så små … Vi skulle icke kunna bära denna stora lycka utan att taga skada till våra själar. Det är ett allt för stort ansvar — Fader, jag vågar icke beröfva människorna lidandet.

Rudolf Kjellén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: