Oprövad kombination kördes i långbänk

Det nya året gav oss en regering som har överraskat många. Har S-ledningen efter de hemliga samtalen med sina mittenbröder fått nyliberal yrsel, så pass att den har kört över LO? Ja i viss mån rundat hela sin rörelse, kan man säga. Tänker de att ”en liten revolution då och då inte skadar”?

Till och med Stefan Löfvens företrädare Göran Persson undrar i en TV4-intervju oroat om socialdemokratin efter detta skall lyckas hålla ihop på sikt. Jan Björklund har för sin del haft svårt att få stöd i sitt krympande parti. Och Centerns Annie Lööf ses av vissa närmast som landsförrädisk. Men enligt DN, som ju står nära Liberalerna, var ”Annie Lööfs vägval… det enda möjliga”, det som tidningen nu uppger sig ha önskat hela tiden – fast DN väl tidigare har stöttat Alliansen, den gruppering som nu alltså sprack. Om inte annat tycks vi vara tillbaka i den tid då borgerligheten till vänsterns förtjusning förödde sin energi på inbördes gräl eller isolering.

Det ligger något i den synpunkten. För samtidigt som Alliansen utgjorde ett, låt vara vällovligt, försök att samla ett antal politiska krafter med gemensamma intressen, hörde partierna inte ens då de satt i Maud Olofssons badtunna självklart ihop. De gjorde det knappast, av det skälet att de bygger på olika principiella krav. Var och en har sin idé om politik. Att Annie Lööf inte har ärvt Torbjörn Fälldins lätthet att bli sams med ”högern” (den gången Gösta Bohman) har vi dessutom anat. Ett skäl kan vara hennes personlighet, ett annat att hennes rådgivare bär en annan kostym än Gunnar Hedlunds Bondeförbund.

Förr kunde man dessutom självklart anta att det som hette Folkpartiet var en förening av klassiska respektive social- eller vänsterliberaler, samt för att komplicera det hela, en minskande andel så kallade ”landsbygdsfrisinnade”. Så är det inte mera.

Skillnaden är att temat globaliseringen har tagit över helt, och därmed strävan att utesluta dess fiende nummer ett, alltså SD. Liberalernas ledning resonerar i detta så helt svartvitt, att man måste undra vart dess pragmatiska och rationella sida har tagit vägen.

Förre partisekreteraren i Fp Carl Tham – som själv senare bytte fot och blev socialdemokrat – brukade hävda att vågmästarrollen, beredskapen att byta fot och stödja den kraft som för tillfället gynnade Fp, var detta lilla partis nödvändiga affärsidé. Utan sådan trolöshet var man uträknad.

Att L:s parhäst Centern i vinter, från att en gång ha samverkat väl med Moderaterna, nu har beslutat stödja vänstern påminner om Carl Thams idé, då C som småparti uppgraderar det taktiska agerandet på bekostnad av tidigare värden och lojaliteter. C blir därmed inte bara mera oförutsägbart – man väcker också vrede hos dem som röstat på C och trott att partiet tänkte verka för en borgerlig regering. Dåvarande C-ledaren Olof Johanssons gamla samverkan med S är nog glömd och begraven då den hade andra förutsättningar.
Ett slags generationsskifte slår vidare igenom i år.

De trolösa partierna ersätter de trofasta, nu även på ledningsnivå. Jämför det engelska uttrycket ”Toryism is loyalty to persons”. Ett borgerligt parti är enligt denna trossats lojalt mot dem som tjänar eller samverkar med partiet. C och L har däremot nu, genom vad som tycks som ett klart fotbyte åt vänster, i strid med den brittiska maximen bytt till sig en andel i makten. (Fast Centern i valet vann väljare som trodde att de lade sin röst på Alliansen).

Att de båda mittenpartierna nu klagar över det ”hat” som drabbat dem för detta fotbyte är litet pikant. De har ju själva deltagit i ett urskillningslöst fördömande av Sverigedemokraterna – en ”rituell stenkastning” om man får tro förre L-riksdagsmannen Carl Hamilton.

Den som jämför det svenska förhandlingsspelet i vinter med den internationella politiken kan tycka, att spelet påminner om vissa historiska perioder då staterna fria från avtal och fasta samarbeten fritt sökte samverkan med andra stater som delade deras intressen. Ett sådant samarbete band som bekant ihop 1600-talets evangeliska Sverige i en taktisk koalition med det katolska Frankrike – och mot det katolska Habsburg. Härmed uppstod en ny maktbalans där ingen part blev för stark.

I modern tid är vi i stället, om inte annat psykologiskt, bundna vid tanken att samarbete skall fastslås i formella avtal. Kollektiv säkerhet kallas detta. Här finner man FN, EU och Nato som vi hoppades skulle ge oss en trygghet som vi inte kan nå på egen hand. Ganska länge har detta fungerat, men eftersom det i all mänsklig samverkan finns tvisteämnen (centrifugala drag, om man så vill) så spricker sådana koalitioner en dag. De gör det för att parterna vill omorientera sig på sätt som svarar mot nya behov. Kanske har svensk politik i år nått ett sådant vägskäl? I varje fall har vissa av partierna ansett det.

Moderatledaren Ulf Kristersson skulle däremot inte ha insett detta. Hans ord att den nya regeringen är en kohandel respektive bygger på ”de ovilligas koalition” blir då snarare tecken på att han är personligt sårad, än på att C och L har tvingat sig till något de helst inte ville. Kristersson tycks anse att avskyn mot SD från mittenpartierna går för långt, men även Kristersson har ju gjort sitt bästa för att döma ut Sverigedemokraterna. (Läser man för övrigt Torbjörn Nilssons intressanta reportage från regeringsförhandlingarna i Expressen den 25 januari i år, så framstår ”januaribeslutet” nog varken som särskilt ”ovilligt” eller som de bägge partiledningarnas diktat till partierna).

Att den politiska mitten nu har fått kortsiktig framgång i sitt försök att spela ut de två största partierna mot varandra betyder inte att denna framgång kan anses hållbar. Även om inte samarbetet känns påtvingat nu, kan det komma att bli det längre fram. Socialdemokraternas grepp över departement och statsrådsberedning, liksom den symboliska fördelen av att inneha regeringsmakten, kan mycket väl väcka stigande irritation hos mitten. Vad hjälper det då att vara ”stentuff,” som Centern har manat sin partiledare till?

Men inte heller Moderaterna kan vara stolta. Det nämnda reportaget av Torbjörn Nilsson tyder på att Ulf Kristersson misslyckades med sin roll som medlare och arkitekt för en borgerlig regering. Det må vara, att han förklarade sig helst vilja se en Alliansregering och även sade sig vilja vara en lyssnande regeringsbildare, därmed inte sagt att hans motparter såg saken så. Något i attityden, kanske en sorts brist på takt eller inlevelse som Moderatledaren visade i detta nya läge, tycks ha stött bort L och C. Det handlade alltså inte bara om de faktiska M-kraven.

Som Tove Lifvendahl har påpekat ligger skulden för detta misslyckande för M också hos Kristerssons företrädare. Det är inte bara partiets brist på ”idédebatt”, det förklaras också av att partiets ledning under flera år har visat svag vilja att lyssna in partiet. Ett parti som rör sig kring 20 procent kan som ibland påpekas inte ledas lika uniformt som ett 10-procentsparti. Viss latitud måste få finnas, man måste respektera att partiet har en gammalliberal och en konservativ flygel, och förstå att respektera dessa. Med en mindre ensidig ideologisk profil skapas inte bara högre i tak i det egna partiet. Det uppstår också flera kontaktytor till andra partier, och därmed blir det lättare att samarbeta med dem, något vi lätt glömmer bort.

Frågan är om det magra resultatet motiverar den långa tid som gick åt för att uppnå det? Denna mischmaschregering hade nog kunnat hastas frampå en natt eller två.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: