De glömda gesternas historia

Vad betyder det att ingen kvinna längre kysses på hand, eller att man aldrig behöver fundera på om det är korrekt att ta av sig hatten innan eller efter man klivit in i droskan? Många seder som tidigare varit en självklar del av tillvaron hör i dag till historien och inbillningens värld. Ibland har förändringen skett på grund av teknologiska eller samhälleliga skiften, men ibland är orsaken långt mer undanglidande.
Den tyska författaren och översättaren Alexander Pschera har i Vergessene Gesten: 125 Volten gegen den Zeitgeist (”Glömda gester: 125 manövrar mot tidsandan”) försökt att närma sig detta vida fält. Gest skall i detta sammanhang inte uppfattas i den trängre betydelse av handrörelse, även om Martin Mosebach som skrivit förordet tycks använda denna definition, då han beskriver hyr det sydländska gestikulerandet uppstod ur den antika retoriken och bäst kommer till uttryck i 1700-talets maskspel.

Gest används i denna bok om alla möjliga slags handlingar och konventioner, som säger något om vem man är och vilken ställning man har i världen. Författaren intresserar sig heller inte primärt för det sedan länge inaktuella, för zeppelinare eller för hur ofrälse damer skall tituleras, utan Pschera, född 1964, funderar lika mycket på förändringar som skett under hans livstid. Han drömmer sig till exempel tillbaka till en tid, då intressanta tidningsartiklar klipptes ut och sparades.

Flera ”gester” som han tar upp har jag inte ens hunnit märka att de blivit bortglömda, däribland märks att äta i stationsrestaurangen eller att skänka bort praliner. Andra saker är typiska för just det tidsskede han växte upp i och kan jag inte direkt sörja undergången av, exempelvis Toast Hawaii, ett rostbröd med ananas som lanserades 1955 och var omåttligt populärt i Västtyskland. Ibland ställer sig också Pschera något frågande till gestens berättigande – såsom den proletära gesten att spotta.

Bokens huvudtematik får dock sägas vara det nyligen bortglömda eller det som hotas att bortglömmas, såsom att lyfta på hatten eller att vara punktlig. På så vis blir den också till en samtidskritik, en kritik mot en tid, där viktiga nyanser i umgänget med sig själv och andra människor håller på att försvinna.

Pschera går längre än att bara lista de olika fenomenen. Han reflekterar över dem, försöker förstå vad de betyder i en mera existentiell mening. Det vore mig alltså främmande att avfärda boken som ett slags kuriosakabinett. Avsikten är att mejsla fram en livshållning. Därför finns också mer abstrakta färdigheter med, såsom att förbereda sig inför döden eller klara av att uthärda smärta.

Vad är då kontentan av allt detta? Jag tolkar arbetet som ett försök, att i en värld av rationalism och materialism, försvara det som inte kan vägas och mätas. Det kan ytterst förstås som ett försvar för människans värdighet i en tid av förnedring.

Pscheras tankeväckande och underhållande bok är också en maning, att fundera på de små sakerna i livet. Bakom de stora samhälleliga och ideologiska förändringarna döljer sig mindre förändringar i människornas beteende som kan vara nog så viktiga. Pschera studie skärper ögat.

Simon O. Pettersson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: