#MeToo och den sekulära normlösheten

Under slutet av 2017 fick #MeToo-kampanjen stort genomslag. Otaliga kvinnor berättade om sina erfarenheter av sexuella ofredanden, något som inte varit lika lätt tidigare då det funnits ett tabu kring dessa personliga saker. Kampanjen visade att problemet är större än de flesta insett, men också att man inte behöver acceptera det.

Samtidigt har kampanjen visat att man inte riktigt förmår gå till botten med problemet. Den fria sexualiteten har blivit så stadigt förankrad att det uppstått ett nytt tabu. Mycket tyder på att kvinnor har svårt att ge uttryck för sin smärta just för att nästan allt är tillåtet.

Ett talande exempel är ”Grace”, en anonym ung kvinna som berättade om en träff med komikern Aziz Ansari, vilket publicerades på den feministiska webbsidan Babe. Hon hade sett fram emot en romantisk kväll, men det visade sig att han bara ville ha sex. De hånglade, hon lät honom klä av henne och de sysslade med oralsex. När han ville gå vidare gjorde hon antydningar med kroppsspråk och ord, men det gick inte hem. Om han inte förstod eller ignorerade det kunde hon inte säga. När hon till slut förklarade att hon inte trodde att hon ville ligga med honom redan vid första träffen backade han, bara för att efter en stund återuppta hånglandet och tjata om samlag. Hon gav honom mera oralsex innan hon åter uttryckte sin tvekan och senare frustrerat utbrast att alla män är likadana. Han fortsatte att kyssa henne tills hon steg upp och valde att avlägsna sig.

Ansaris version är annorlunda. Enligt honom verkade allt ok för hans del och allt tydde på att hon var med på noterna. Tydligen hade han missförstått henne, säger han, varför han bad om ursäkt.

Reportaget har fått mycket kritik. Det går inte att verifiera vad som hände och ingen kan veta om Grace hade något otalt med Ansari eller hur hennes trovärdighet skall bedömas. Vem som helst kan säga vad som helst anonymt om vem som helst. Men hennes väninnor bekräftade i alla fall att hon var skärrad efter träffen.

Men låt oss lämna åsido frågan om det är försvarbart att publicera sådana reportage. En intressant sak i hennes reaktion är att hon efteråt framställer det som om hon utsatts för ett brott. ”Det räckte verkligt länge för mig att godkänna detta som ett sexuellt övergrepp. Jag funderade över om detta var en obehaglig sexuell erfarenhet eller ett sexuellt övergrepp. Och det är därför jag vände mig till så många av mina vänner och lyssnade till vad de hade att säga, för jag ville ha bekräftelse på att det faktiskt var en oförrätt.”

Det är uppenbart att Ansari inte gjort något olagligt. Han betedde sig svinaktigt. Hennes eget beteende var inte heller dygdigt. Hon spelade med, om än motvilligt. Det tolkade han som att hon var villig, fast hon spelade svårfångad. Hennes agerande är ingen ursäkt för hans påflugenhet. Men vidrigt beteende är inte det samma som övergrepp.

Problemet är att sexuell omoral i vår kultur hyllas som ett oantastligt värde. Därför kan kvinnor inte protestera när de blir behandlade värre än djur. De är uppvuxna med attityden att sex inte är något högtidligt, och att ”hålla på sig” är gammalmodigt, och därför har många aldrig lärt sig att sätta gränser. Grace gav mannen skulden för att han inte avläste hennes kroppsspråk och förstod antydningarna. Ändå hade hon låtit honom klä av sig och utfört oralsex. Det är tydliga antydningar genom kroppsspråk. Det är inte så alldeles konstigt om han tolkade henne helt fel. Men det gör inte hennes smärta mindre eller hans beteende godtagbart. I en kultur präglad av den sexuella revolutionen kommer otaliga kvinnor att gå igenom samma erfarenhet och ha svårt att uttrycka sina kval så att det får tillbörlig tyngd. När de känner sig sårade, skändade, pressade har de inget annat vapen än att påstå att de utsatts för ett övergrepp.

Samma desperation visar sig i de olika försöken att omdefiniera våldtäkt som förekommer i den offentliga diskussionen. Många debattörer hävdar att problemet är att kvinnor inte förstår att de blivit våldtagna. Kan man ta till den stämpeln blir problemet lättare att hantera. Och lagstiftningen anpassas för detta tänkesätt. Enligt svensk lag räcker det med att man befunnit sig i en utsatt situation för att det skall klassificeras som våldtäkt, och ett lagförslag som träder i kraft i sommar skärper situationen ytterligare så att sex fordrar uttryckligt samtycke – vilket tolkas som att det skall visas vid varje nytt moment i sexakten – i annat fall är det våldtäkt. Och den som inte haft uppsåt kan dömas till oaktsam våldtäkt eller oaktsamt sexuellt övergrepp. Det är ju bra att regeringen sänder signaler att taktlöshet inte är ok, men det är sorgligt att man inte finner några andra sätt att göra det än krystade påståenden om våldtäkt – något som riskerar att trivialisera våldtäktsbegreppet, förutom att män blir orättvist dömda.

Ytterligare exempel på att man har svårt att protestera mot omoral fick vi i förra sommaren när den kontroversielle verksamhetsledaren för finska Centerns svenskspråkiga distrikt, Peter Albäck, försatte sig i blåsväder genom skriverier på Facebook. En diskussion om en politisk fråga urartade och han använde ett könsord om en kvinnlig debattör. Grovt språkbruk är numera så vanligt att det är svårt att protestera, fastän alla upplever det obehagligt att utsättas för sådant. Lösningen blev att beskylla Albäck för att förnedra kvinnor, fast han aldrig sagt något generellt om kvinnor. Men diskriminering mot kvinnor är ett godkänt tema och kunde kanalisera känslan av skymf.

Fixeringen vid tvång kontra frivillighet döljer en degradering av sexualiteten som blivit norm i samhället. Hur man under frivillighetens täckmantel förnedrar sig och skapar obehag framgick av RFSU:s reaktion på inslag i #MeToo-kampanjen. När det framkom klagomål på män som skickar bilder av sitt könsorgan valde man inte att avråda från allt sådant utan att publicera råd hur man går till väga för att skicka sådana bilder utan att trakassera. En del förväntas nämligen bli glada av sådant. Vett och etikett hade man mage att kalla det.

Nyckeln är att försäkra sig om att bilden är välkommen. Bildens estetiska kvalitet lär också vara relevant. Men har alla viljestyrka och kurage att säga nej? Unga flickor som är osäkra och söker bekräftelse kan ha en hög tröskel innan de protesterar. Fallet Grace visar att också vuxna kvinnor inlåter sig på sådant som äcklar dem, för att de har svårt att säga nej och för att de hoppas på ömhet och kärlek. När oanständigheter får hallstämpel av uppburna trendsättare, som snuskpellarna i RFSU är, blir folk avtrubbade och förvirrade och har svårt att medge och sätta ord på sin vämjelse.

Man kan inte förvänta sig lyckliga förhållanden mellan män och kvinnor om den enda vägledningen är den krassa regeln att man inte får använda tvång och maktmedel. Traditionell etik, som vuxit fram under Europas kristna historia, innefattar en mängd normer för hur man beter sig och vilka känslor man skall uppodla. De hånas idag under ledstjärnan normkritik. Då är det inte förvånande om man frambringar ett råbarkat släkte som när de följer sina lustar glömmer hänsyn, respekt, ömhet och inlevelse. Eller som är konsekventa och visar förakt mot den enda återstående normen genom sexuella övergrepp.

Bibelns vision är något helt annat. ”Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse.” (1 Tess 4:7) Renhet – detta ord som lyser med sin frånvaro i sekulära utläggningar – är så långt från allt utnyttjande och hänsynslöshet. Den bibliska etiken skyddar kvinnor från okänsliga män och män från att falla offer för förnedrande lustar. Att bejaka dess normer är att ta parti för de utsatta.

Joakim Förars

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: