Ekonomiskribent angriper Wall Streets destruktiva agerande

I dag är diskussionen om ekonomiska frågor laddad och ger svängrum för stora affekter. En historiskt sett unikt utvecklad, rörligt innovativ och mångsidig ekonomi, buren av unika återkopplingar till växande kundgruppers önskemål, väcker till mångas förvåning ökad vrede och utbredd misstro. Tålamodet minskar med stater som arbetar för globalismens mål och samtidigt hindrar eller försummar omsorgen om de egna nationerna.

De utbildade och branschkunniga talar nedlåtande eller oförstående om ”populism” och jämför dagsläget med 1900-talets auktoritära våldsrörelser. I USA tas den stora populistiska strömningen från 1800-talet fram i försök att påvisa hur avskyn mot den fria ekonomin och de stora bankerna nu som då är en återvändsgränd, beträdd av de okunniga och oinsatta som bäst, men en väg till improduktiva väljarrevolter och ren fascism som värst.

Många påminns om starkt polariserade skeden i Europa, då stora socialgruppers vrede svallade mot en ekonomisk överhet vars rikedom och makt tycktes lika orättfärdig som outhärdlig. Radikala personer som Karl Marx skapade på sin tid underlag för en revolutionär och ”vetenskapligt” legitimerad massrörelse, som slog igenom i den ryska revolutionen men också i många andra omstörtningar.

Också i dag hävdar många att debatten och de politiska konflikterna är extremt polariserade. Den dåliga erfarenheten av de socialistiska och kommunistiska regimer som upprättades på tidigt 1900-tal tas till intäkt för att dagens upprörda väljare borde ta sig i akt. Låt finansvärlden sköta sina affärer, hävdar man – dessa kommer på sikt alla till godo. Ingen kan ändå vrida klockan tillbaka. Vi sitter alla i samma båt, och de som styr den vet mycket väl vad de gör.

En som inte håller med om sådana argument är ekonomijournalisten Rana Foroohar, verksam bland annat vid CNN och Financial Times.
I sin bok Makers and takers: How Wall Street destroyed Main Street (Crown 2017, 388 s) skräder hon inte orden då hon söker visa hur okunnigt och oansvarigt de stora förmögenhetsförvaltarna och bankerna har agerat – såväl före som efter 2008 års djupa finanskris.
Foroohar talar i sin bok väl om Massachusetts-senatorn Elizabeth Warren som nu säger sig vilja utmana Trump om makten i Vita huset. Hon menar att Warren mer är flertalet ledande politiker har insett hur onödig och självförvållad 2008 års kris var från Wall Streets horisont, liksom hur bräcklig den ”återhämtning” och de påstått ”krisförebyggande” reformer är som anses ha bedrivits sedan 2009.

Fast Faroohar finner Donald Trump föga tillförlitlig i mycket, menar hon att hans tolkning av det som skett inom ekonomin dessa tio år i huvudsak får anses riktig. Hit hör hans misstro mot den finansiella återhämtningen sedan 2008, där goda uppslag har förfuskats då de strider mot Wall Streets egenintresse. Riktig är likaså hans synpunkt att ”billiga pengar” har skapat en stor marknadsbubbla som riskerar att brista med ekonomisk nedgång och nya plågor för hushållen som följd. Företagens skuldsättning och deras samhällsinflytande har ju bevisligen nått nya rekordnivåer. Wall Streets aktiekurser är mycket höga, samtidigt som lönerna bara sakta går uppåt. Tekniskt har USA återhämtat sig sedan 2009, men mycket litet av detta har kommit Medelamerika till del. Ojämlikheten har ökat drastiskt de senaste 40 åren, men av den ökade realinkomsten har den rikaste procenten av befolkningen tagit hela 52 procent.

Detta förklarar givetvis ett fenomen som presidentkandidaten Bernie Sanders, men också Donald Trump och hans seger i senaste presidentvalet. Klyftan mellan Wall Street och Main Street har sällan varit större än nu. Och att de finansiella intressena utövar ett fortsatt starkt, ja direkt oproportionerligt inflytande såväl på debatten som på politiken tar Foroohar för givet. Vilken lagändring som än övervägs så tillfrågas ledarna på Wall Street, och skulle ett lagförslag mot förmodan ogillas av dess stora aktörer så utlöser det oftast en lobbyinsats som ser till att Vita huset styr in på ”rätt” spår igen.

I sin bok belyser Foroohar hur dagens amerikanska finansintressen arbetar och hur de i normala lägen döljer sig bakom en slöja av torrt och högdraget fikonspråk, för att temporärt träda fram med upprörda klagomål så snart lagstiftarna upplevs hota dem med någon för dem oönskad åtgärd. I normala lägen anser sig Wall Street ha självskriven tillgång till Kongressen och andra politiska fora liksom till personer vars beslut påverkar dess verksamhet. President Trump kritiserade i sin valkampanj fenomenet Wall Street som en kraft, likgiltig eller fientlig mot de medelamerikaner som bebor Main Street. Väl vid makten har han dessvärre knutit ett antal prominenta New York-bor, med finansministern Steve Mnuchin i spetsen, till sin regering. Läsaren frågar sig nog, om trycket från den ”djupa staten” till och med har blivit en stark och självständig person som Trump övermäktigt.

Foroohar ser likväl hur Wall Street missgynnar vanliga arbetande amerikaner, genom att sälja på dem lån som de inte klarar, och genom att råda dem att låta sina pengar skötas i ”aktiv förvaltning,” detta fast indexfonder eller rent sparande oftast visar sig mer tryggt. Foroohar ser de amerikanska affärsintressena som en relativt improduktiv kraft i samhället, Skälet är att dessa intressen sätter de finansiella operationerna före det produktiva arbetet. Genom att söka högsta möjliga avkastning av sina företag premierar storföretagen fusioner och spliter som företas med syfte att få ut mesta möjliga av befintliga företag, medan långsiktigt arbetande respektive innovationsföretag ratas därför att lönsamheten i dessa kan låta vänta på sig. På detta sätt hålls börskurserna uppe, samtidigt som relativt färre nya arbetstillfällen skapas.
Att finanselitens prioriteringar styr i USA är på sikt förödande, menar Foroohar. Därmed ställs snabba vinster som första mål medan den nödvändiga, långsiktiga förnyelsen åsidosätts.

Den reala ekonomin ses som ointressant, samtidigt som det är i den som större chans ges att hitta nya produkter och att erbjuda flera jobb. Det är ironiskt, att den president som vädjade till de sämre ställdas röster – Bill Clinton – också var den som rev ned gränsen mellan riskfylld spekulation och kommersiell utlåning på Wall Street. Han slöt även handelsavtal som gynnade storföretagen men bidrog till att underminera USA:s ”rostbälte” där den tillverkande industrin fanns. Den obalans som följde av Clintons reformer har tyvärr inte rättats till efter tio år, menar Foroohar. Värdet hos USA:s politiskt gynnade finanssektor var 2015 större än det sammanlagda värdet hos Kinas, Japans och Storbritanniens finanssektorer.

De företag som rider på den finansiella vågen agerar betänkligt på flera sätt. De förlitar sig inte mera på sparande och återinvesteringar av vinsten, utan de lånar tvärtom i första hand upp det kapital som de behöver. De strävar att undvika skatter genom att låta viktiga transaktioner ske i utländska dotterbolag liksom att skatta i dessas länder, där skattenivån är lägre, något som förstås berövar den federala makten i USA stora intäkter. I stället för att sätta in sina vinster i reella investeringar använder många företag vinster för att köpa och spekulera med aktier i andra företag. Allt medan finansiella transaktioner som dessa upptar de större företagen, erfar de små företagen att bankernas intresse för att låna ut till dem är lågt. Ändå är det i småföretagen som den verkliga förnyelsen och experimentandan återfinns.
Tyvärr är det svårt att föra en saklig debatt om dessa missförhållanden menar Foroohar. De stora jättarna söker med all kraft hindra att så sker. Närstående intressen styr medierna och den journalist som råkar väcka en misshaglig fråga vid viktiga presskonferenser bemöts med arrogans eller tystnad.

Att läsa Rana Foroohar ger många tankeställare. Inte bara hennes vrede är praktfull, hon har därtill sökt underbygga sina teser såväl med egna efterforskningar som med inläsning av flera högintressanta och relevanta studier i ekonomi.

 

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: