Ett eget bildningsväsende kan vara bra att ha

När detta skrivs är det Finlands nationaldag.

I Finland, som vid flera tillfällen på 1900-talet har känt sig hotat som nation, är självständighetsdagen som bekant en stor högtid, ja säkert den viktigaste under året.

Den firas med stor respekt av de allra flesta finländare, en respekt som utom tacksamhet för att landet i dag är en självständig stat också innefattar saknad av de många människor, som då kris rådde fick sätta livet till. I strider under inbördeskriget, i vinter- och fortsättningskriget krävdes många liv, militära som civila. Den som på julkvällen besöker en finländsk kyrkogård möter många av de anhöriga till stupade och dödade som sätter ljus på dessas gravar. På själva kyrkogården i Tammerfors, där man stred med vapen i hand och många föll under inbördeskriget 1918, lyser de många ljusen som en extra stjärnhimmel och bara kring författaren Väinö Linnas – han som skrev det stora eposet om vinterkriget, Okänd soldat – stora gravsten kan de räknas i hundratal..

I Kalevalas och Fänrik Ståls land speglas inte landets öde bara i historiska fakta, i datum för krig, fältslag och segrar.

Allt vad poesin, musiken och konsten förmedlar räknas där lika högt.

En sida av det finländska samhället som är alltför litet känd i Sverige är den flitiga föreningsverksamhet som utvecklas. Många finländare, och inte minst många finlandssvenskar – alltså svensktalande finländare – är med i något nätverk. Med goda skäl talar man utöver om ”sisu”, alltså den energi och uthållighet som anses typisk för vårt broderfolk i öster, också om ”talko” eller ”talkoandan” som något betecknande. ”Talko” är den vilja och lust att samarbeta och organisera sig, som inte minst har utmärkt finlandssvenskarna.

I de många föreningarna, i gillen, loger och andra fora, träffas man året runt och bedriver allt från social, samhällsnyttig verksamhet till konsthantverk, studiecirklar och allt som ger utlopp åt lokala eller personliga intressen. Det har beräknats att detta inte bara är en fin fritidsverksamhet utan att den också ger utövarna en mätbart större livslängd.

Som stöd för den verksamheten finns ett brett nätverk av fonder och stiftelser, som gör att allt inte behöver vila på att man har råd eller lust att betala för sig. Inte minst finlandssvenskarna har länge samlat ihop pengar, donerat och testamenterat av vad de tjänat in. De som lyckats i affärer har ofta satt upp stiftelser för att bidra till något som intresserat dem och så att deras verk kan leva vidare. Flera teatrar, dagstidningar och förlag kan på så sätt drivas som inte annars vore möjliga. Det sägs att själva den svenska Nobelstiftelsen framstår som blek i jämförelse med de hundratals miljoner som finns samlade i de finlandssvenska fonderna. Att företaget Nokias aktier steg som en raket på 1980-talet lär för övrigt ha ökat tillgångarna avsevärt.

En av de mer framträdande fonderna är Svenska Folkskolans Vänner (SFV).

Den tillkom som ett svar på finskhetssträvandena i Finland kort efter 1800-talets mitt. Många ansåg då att inte bara finskhetsivrarna, ”fennomanerna”, borde samla krafterna utan att det även gällde dem som själva talade och hade skäl att värna om det svenska språket. Uppgiften att slå vakt om detta svenska språk har inte blivit inaktuell, och följaktligen blomstrar Svenska Folkskolans Vänner ännu i dag. Trots namnet stödjer man långt flera aktiviteter än bara grundutbildning. Man vidtar stödjande insatser för alla som vill lära sig mer om den finlandssvenska kulturen i Finland men har också en rad stipendier och pristävlingar i beredskap för dem som har särskilda litterära eller andra talanger.

För den som vill hålla ett öga på det som sker i Finland och särskilt SFV finns tidskriften SFV-magasinet som ges ut fyra gånger om året. Den som blir prenumerant får en mycket fin inblick i verksamheten och märker inte minst hur stiftelsen hela tiden söker tillämpa nya insikter om hur dess aktiviteter kan skötas modernt och professionellt.

Fast språkfrågan i Finland ofta har varit laddad, politiskt liksom på andra sätt, så bidrar en inrättning som SFV till att stärka det svenska språket på ett konstruktivt uppbyggande sätt, och inte polemiskt eller fientligt. Dess värde ligger inte bara i de pengar som stödjer bildningsaktiviteterna, utan i den anda av öppen och sansad fosterlandskänsla som varje land behöver. De som tillhör SFV behöver inte ”klaga” då man i stället kan ge sina intressen för det egna landet och språket utlopp via olika slags verksamhet.

Det är inte utan att man som rikssvensk kan avundas våra svensktalande bröder och systrar i Finland.

 

Carl Johan Ljungberg

Fotnot: sök gärna vidare på SFV:s hemsida: www.sfv.fi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: