Russell Kirk eller den naturliga nåden att leva

Russell Kirk föddes för hundra år sedan, den 19:e oktober 1918, i Plymouth Michigan. I egenskap av rådgivare till Goldwater, Nixon, Ford och Reagan sökte han aldrig rampljuset, trots att han var den samtida konservatismens sanne fader. Hans filosofi är ”The unbought grace of life”, eller den naturliga, oköpta nåden att leva.

Russell Kirk, fadern till den amerikanska konservatismens pånyttfödelse under andra halvan av 1900-talet, föddes för hundra år sedan, den 19:e oktober 1918, i Plymouth, en förort till Detroit.

Det amerikanska Plymouth är en karbonkopia av det engelska Plymouth och dess namn återkallar historien om Förenta Staternas själva ursprung, eller snarare, den anglosaxiska komponenten hos landets ursprung, vilket visst inte är den enda, som – om jag skulle föreslå några märkesnamn – har framhävts av högt värderade historiker, såsom italienaren Raimondo Luraghi (1921–2012), fransmannen Bernard Lugan och spanjoren David Arias Pérez, medlem av Augustinerorden, som var assisterande biskop i Newark, i New Jersey, vid tiden för pensioneringen. Detta är märkvärdigt nog, eller snarare symboliskt, betänkande att en stor del av Kirks verk sysselsätter sig med att återupptäcka Förenta Staternas sanna ursprung, djupgående frågande sig vad det var och hur en unik kulturell åskådning uppstod.

Likväl är Kirks Plymouth endast en plats av värdig beskedlighet, detta också om den är helt öde. Hans födelsehus har blivit en affär för blommor och växter (vilken jag besökte för ett antal år sedan), men har alltid också som sådan återspeglat att dess illustre före detta hyresgäst tillbringat barndomen och ungdomen där. Enkel, men utan spartanska drag; basal hellre än torftig; återhållsam utan att kokettera med det. Sådan var förvisso hans barndom och ungdom, men också hans mogna år och hans ålderdom. Kirk var utan tvekan en verklig tänkare, men han drogs varken till löpsedlarna eller rampljuset, även om han hade möjlighet att påverka politikerna på den högsta nivån i sitt land, såsom rådgivare till Barry M. Goldwater (1909–1998), Richard M. Nixon (1913–1994), Gerald Ford (1916–2003) och Ronald Reagan (1911–2004). I många avseenden syntes han ha levt ett liv i avskildhet, mellan träden som han själv planterade omkring det urgamla huset, i ett ensligt litet område i centrala Michigan, Mecosta (fram till dess att huset brann ned och han därefter rekonstruerade den i en ”italiensk” stil som på vissa sätt erinrar om Fantasy), och de hundratals böcker för vilka han funnit plats i den gamla träleksaksfabriken som han ärvt från sina farföräldrar och som han hade återställt i sitt forna skick.

På detta sätt njöt han ett privilegium, i dag alltmer sällsynt. Han kunde betrakta världen, med dess varierade och ibland bräckliga mänsklighet, på distans. En distans som alltså aldrig var ett främlingskap. Mer än något annat hade det att göra med eftertänksamhet. En förkämpe för konservatismen kunde han på detta sätt också bliva.

En sats uttrycker väl kärnan i hans konservatism. ”The unbought grace of life.” Den kommer av hans mästare, tänkaren och politikern Edmund Burke (1729–1797), vars verk han blev en av de främsta uttolkarna av, och står skriven i Reflektioner om den franska revolutionen (1790). Det är mycket svårt att översätta denna sats till god svenska. Något som skulle närma sig den vore: ”den naturliga nåden att leva”, men engelskans ”unbought” bär en ensartad kärna i sig: tacksamheten. Föreställningen, snarare än idén, som bor i denna Kirkianska-Burkeanska sats är att livet ses som ett historiskt tillfälle att uppleva en oförutsedd och överflödande rik nåd att fylla sig med och skänka det någon mening eller om inte annat vara öppen för möjligheten, om inte säkerheten medges på grund av människans begränsade förståelse, att något sådant som mening existerar. Existensen skall, sammantaget, ses som en möjlighet, inte ett krav eller ”mirakel”, som kan tillskrivas lyckan. Livet är självklart en lycka som skall tas seriöst, och man bör ta sig i kragen och göra något stort, eller i alla fall något litet. Alla långrandiga akademiker och perukstockar lyckas inte förstå den nödvändiga föreningen mellan frihet och ansvar, med mindre än att gå illa åt det gebit vi finner inbäddat i den fria nåden av ett liv som inte valts åt oss, och som vi bär som en rustning, för att en gång kunna svära eller i alla fall säga, stolta, med glänsande ögon och fast blick, adsum.

Kirks konservatism har varit just detta. Inte en filosofi, inte ett tänkande, inte ett system, men snarare en inställning till livet, en attityd, ett sätt att vara, ett bejakande av det varaktiga. Hans största verk, The Conservative Mind, första gången publicerad 1953 och sedan dess en klassiker för alla konservativa att referera till, detta innesluter de vilka inte läst den men som inte känner att de vill bekänna det, eller de som vill referera till det som sägs skarpsinnigt och pregnant redan i titeln. Den skall inte översättas med ”det konservativa tänkandet”. För att översätta det engelska mind behövs i själva verket latinet: ”det konservativa forma mentis”, där ”forma” är fantasin som har ett innehåll och där intellektet, hjärtan, själen samlar sig, genom att de fogas samman och de koncentriska cirklarna bryts.

Även om han uppenbarligen till del också gjort detta, i de trettiotals böcker som han vid sidan av de hundratals och åter hundratals artiklar och uppsatser lämnat efter sig, har han inte endast framställt idéer eller personer. Han har fastmer erbjudit ett ethos. Den Kirkianska idén är grund och botten klar, även om Kirk inte lade ut den svart på vitt. Det vi kallar att ”vara konservativ” är inte en kraft utanför oss själva, det är inte något som vidhäftar oss, ideologiskt, formellt eller av eget val, såsom en andra litet främmande natur, utan det är att omfamna det man måste och att bli det man kan bli efter hur man är skapad, just genom den fria nåden. Till sin rot har denna idé åter en Burkeansk vändning. Det är inte för inte som Burke är fader till det som man i dag, i två sekler senare, förstår som ”konservatism”. Det är begripligt också för de få som i dag förstår Burke och konservatismen.

Att vara konservativ är först att lära känna och respektera och sedan (åter)upptäcka den mänskliga naturen hos det verkliga ”jaget”, genom att känna den, men också att försvara, gå i god för och att växa i den. Konservatismens politiserande, som är en ädel sak hur än den politiska scenen ser ut här och nu, innebär att ta detta incipit på allvar, genom att förfara såsom de antika grekiska filosoferna ihågkommes ha sagt, att polis inte är något annat än anthropos i större format.

Dagens konservatism saknar Kirk och personer som Kirk. Kanske skulle Kirk inte igenkänna några konservativa bland de som dagens värld betraktar som konservativa, och som uppfattar sig och presenterar sig som sådana. Kanske är dem det på allvar, oavsett vad Kirk skulle säga om detta, så länge de inte återupptäcker the unbought grace of life kommer de ha en ostadig grund för allt det vackra de kan säga och göra. Valen kan vinnas eller förloras, makten kan komma och gå, fienderna kan besegras eller stå kvar, men det som räknas, eftersom det förblir, är själen. Om Kirk har lärt oss en sak är det detta: vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? Att vara konservativ vill säga, att aldrig förlora själen ur sikte, utan tvärtom ständigt återupprätta den och i varje situation vårda den.

Kirk blev katolik 1964, i synnerhet tack vare sin fantastiska kvinna, cradle-catholic, Annette. I många avseenden hade han redan varit katolik in pectore. Han reflekterade över katolicismen, skrev om katolicismen, fascinerades av katolicismen. Man kan inte säga att det fanns något system i det hela, men eftersom Kirk aldrig konverterat till katolicismen, om inte hans själ varit predestinerad till den sanningens fullhet som han uppnådde, den dag han korsade gränsen. Det skulle kunna sägas att bli katolik är ett nödvändigt steg för den konservativ som tar sin konservatism på allvar. År 1964 blev Kirk katolik och han fortsatte att vara det tills den dag han föddes på nytt i himlen, 29 april 1994, sjuk, trött och prövad och mottog den sista smörjelsen av påve Johannes Paulus II (1920–2005). Den andra stora händelsen i hans utomordentliga mänskliga äventyr var att han fann sin vackra, eftersökta, kultiverade, följsamma hustru. Vårt hjärta är oroligt, tills det finner vila i Dig, Herre, sade Sankt Augustinus (354—430), och detta mål, hade Kirk möjlighet att uppleva, är något sublimt att bäva inför och att omfamna i första hand såsom pulchrum snarare än som rationellt tänkande. Om inte annat har Kirk en överraskande aktualitet genom detta. Må det vara början till en ny round. Russell Kirk skulle i dag ha fyllt hundra, men han har i själva verket aldrig varit död. Ad multos annos.

Marco Respinti

Översatt av Simon O. Pettersson.

En reaktion till “Russell Kirk eller den naturliga nåden att leva

  • 3 november, 2018 kl. 17:28
    Permalink

    Så bra och intressant!

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: