Jantelagen är väl inte så dålig?

En flykting korsar sitt spår – Aksel Sandemose

Den första sidan i den norske författaren Aksel Sandemoses En flykting korsar sitt spår sammanfattar Jantelagen. Denna lag, som Sandemose också själv skriver i inledningen, är påtagligt mera känd än själva boken. Enligt författaren beror detta på att människor i regel inte tar sig tid att läsa ordentligt. Detta påpekande är antagligen korrekt. Efter att ha läst boken är jag dock beredd att försvara de eventuella läsare som inte orkat igenom hela boken. Boken En flykting korsar sitt spår är nämligen riktigt dålig.

Verket kan enkelt uppdelas i tre delar. Den första sidan rymmer en beskrivning av Jantelagen. Efter detta följer bokens första kapitel, vilket upptar blott en sida, och beskriver hur huvudpersonen Esper Arnakke mördar en man. De resterande fyrahundra sidorna vigs sedan åt allmänt gnäll med syfte att förklara varför denna tragiska handling är alla andra än Esper Arnakkes fel.

Vi börjar med bokens mest famösa del – Jantelagen.

1.       Du ska inte tro att du är något

2.       Du ska inte tro att du är lika god som vi

3.       Du ska inte tro att du är klokare än vi

4.       Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi

5.       Du ska inte tro att du vet mer än vi

6.       Du ska inte tro att du är förmer än vi

7.       Du ska inte tro att du duger till något

8.       Du ska inte skratta åt oss

9.       Du ska inte tro att någon bryr sig om dig

10.   Du ska inte tro att du kan lära oss något.

Vilket territoriums lagar den egentligen beskriver har diskuterats i decennier. Mentaliteten i en typisk norsk småstad? Nordisk sinnelag i synnerhet eller kanske en småborgerlig europeisk livssyn i allmänhet? Det mest fantasifulla förslaget kommer från litteraturvetaren Carl-Eric Nordberg som i bokens inledning slår fast att den beskriver ”den fascism som existerade långt före Hitler”. Helt löskopplat från verkligheten vittnar dock denna utsaga säkerligen väl om hur boken mottogs i de 60- och 70-tal där den också blev en kultbok.

Varför Jantelagen i allmänhet skulle vara så hemsk framgår aldrig explicit i boken. Esper Arnakke lider visserligen när han drabbas av den men om detta är lagens eller hans personliga svagheters fel får dock läsaren ingen klarhet i.

Det är nämligen rätt lite som år dåligt med jantelagen. Tillåter man sig lite metaforiskt svängrum är det enda uppenbart dåliga av buden nummer sju. Vad gäller alla de övriga buden går det att tänka sig många situationer, ja kanske det överväldigande antalet en person möter, där de är goda förhållningssätt till samhället. Buden ett till sex handlar överlag om ödmjukhet. Sådant ska givetvis inte gå till överdrift – men överlag finns det alltid situationer där dessa mer än väl kan tillämpas. Varför skulle man gå runt och tro att man själv vet mer än andra? Så länge man inte har uppenbara skäl att göra motsatsen är detta urdumt. Och bud sex; varför skulle man någonsin, så länge man inte sett uppenbara och ovedersägliga tecken på någon annans uselhet, tro att man är förmer än andra?

Det nionde budet är intressant eftersom det bryter av från de andra. Här handlar det istället om de andras relation till en själv. Budet är dock likaså mycket insiktsfullt, oberoende av hur man eventuellt skulle bryta mot det. Det är lika destruktivt att tro att alla människor vill hjälpa en som att tro att alla är ute efter en. Det bästa sättet att se på världen, är givetvis att anta det statistiskt mest sannolika: att de flesta människor bara är försiktigt ointresserade av en, dock helt utan ovilja eller apati.

En person som budet dock i högsta grad kan tillämpas på är Esper Arnakke själv. Hela En flykting korsar sitt spår är med några ytterst få undantag, renons på någon som helst genuin sympati för någon annan människa. Arnakke bryr sig visserligen om andra människor, men då enbart som objekt för sina egna känslor av försmåddhet och kränkthet.

Det genomgående temat i hela boken, som författaren ägnar hundratals sidor upp och ned åt, är att ingen oförätt, hur liten och långt tillbaka i tiden den än ligger, som begåtts mot Esper Arnakke någonsin kan glömmas eller förlåtas. Ingen oförätt är för liten.

Denna bombastiska solipsism leder även till att perspektiven i Arnakkes värld blir helt förvridna. Skildringar av lärares fysiska brutalitet, vilken man lätt och rätteligen känner avsky mot, passerar han med relativ lätthet. En våldsam lärare kan till och med ges ett försiktigt positivt skimmer eftersom han struntar i vad hans elever gör utanför klassrummet. En person som dock reserveras den mest förödande kritik är Arnakkes svägerska, hans bror Petrus’ hustru, Oline. Oline är visserligen ingen sympatisk figur. Hon är småsint, bitter och kastar förklenade blickar på alla omkring sig. Det är dock allt hon gör. Denna oförätt är dock så stor att Esper måste uppbåda allt sitt hat mot henne och de fruktansvärda kränkningar hon utsatt honom för. Vid sidan av alla stadens invånare utvecklar även Arnakke ett hat mot så osannolika kandidater som sin egen fot, vilket han viger ett helt kapitel åt en detaljerad nedskrivning av.

Kapitlet som bäst sammanfattar hela bokens livssyn heter Zoologen. Huvudpersonen drömmer under sin ungdom om att bli zoolog. Omgivningen ger dock honom inte någon uppskattning för detta. Av detta drar Arnakke följande slutsats: ”Jag ska berätta för dig om en zoolog som levde en gång och hette Espern Arnakke. Min bana blev avbruten och det var Jante som bröt den. Zoolog skulle jag ha blivit om inte Jante hade barrikaderat vägen. Om inte det skett skulle jag aldrig komma till Misery Harbor [platsen där huvudpersonen mördade en man].”

I hög grad rymmer En flykting korsar sitt spår allt som är dåligt med det moderna samhället. Urspårad egoism, avsaknad av känsla för proportioner och framförallt projicering av de egna negativa känslorna och handlingarna på allt utanför en själv. En flykting korsar sitt spår är således en rakt igenom olidlig bok.

Hugo Fiévet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: