Vänstern har flera lik i garderoben

”100 år av internationell solidaritet” var parollen när Vänsterpartiet i fjol firade sitt jubileum. Frågan är bara vilka denna solidaritet omfattade. När varvsarbetarna i Gdansk 1980 protesterade och bildade den organisation som hette just Solidaritet försvarade VPK i stället regimen. Partiet kritiserade inte ”broderorganisationer” – i detta fall de sovjetiska marionetterna i Polen – hette det. I grunden var argumentationen densamma som den som Hilding Hagberg, den dåvarande svenske kommunistledaren, anförde när arbetarna i Östberlin demonstrerade 1953: Folket har redan makten genom kommunistpartiet och man revolterar inte mot sig själv. Bråkstakarna måste vara förvirrade, utländska agenter eller kontrarevolutionärer.

När DDR firade sitt 40-årsjubileum den 7 oktober 1989 var Vänsterpartiet på plats i Berlin och hyllade diktatorn Honecker. Någon solidaritet med demonstranterna i Leipzig och på andra håll visade man däremot inte. Tajmingen, som det heter på modern svenska, var dock inte den bästa. En månad senare öppnades Berlinmuren och DDR rasade samman som ett korthus.

Året efter höll VPK sin partikongress i Folkets hus i Stockholm och beslöt med svag majoritet – röstsiffrorna var 136 mot 133 – att slopa beteckningen ”kommunisterna” i partinamnet. Partiordföranden Lars Werner försäkrade att kominterntraditionen – det vill säga den proletära internationalismen, solidariteten med socialistiska ”broderpartier” – nu var död och begraven. Innebär detta att man också gjort upp med den ideologi som ledde till GULAG-arkipelagen, missbruket av psykiatrin, folkmorden – kort sagt realsocialismen?

Magnus Utvik, tidigare partimedlem, menar att uppgörelsen med det förflutna varit minst sagt halvhjärtad. Man gav visserligen i början av 1990-talet ut den tunna s.k. vitboken ”Lik i garderoben” om partiets internationella kontakter, men boken fick ingen fortsättning. En av författarna, Ulf Näsmark, menar att den grundläggande uppgörelsen ännu inte skett. En annan, den marxistiske nestorn Sven-Eric Liedman, en person som så sent som härom året skrev en tegelsten på 800 sidor om Karl Marx, instämmer: Det går inte att skaka av sig alla sovjetiska kontakter och låtsas som om ingenting hänt.

Nu reser förstås resonemangen om Vänsterpartiets historia en del filosofiska frågor. Finns det en kollektiv skuld, en politisk arvsynd? Man kan med Jacek Kuron, den polske dissidenten, säga att de personer som var medlemmar i VPK och inte protesterade mot övergreppen i Östeuropa har ett ansvar. Men kan de nuvarande, kanske unga, medlemmarna kritiseras för partiets förflutna? Är det inte intressantare att undersöka vad partiet står för idag? Är inte den viktiga frågan hur exempelvis leninismen som teori hänger ihop med GULAG-arkipelagen?

Just mot denna bakgrund är det intressant att läsa Utviks avslutande intervju med Henrik Malmrot, 22 år, ordförande för Ung Vänster. Han visar sig vara en rätttrogen anhängare av de teser som Marx och Engels framförde redan 1848 i Kommunistiska manifestet: klasskamp, historiematerialism, utsugning…

På väggen bakom honom hänger en affisch av Lenin, en sådan som också brukar förekomma i Vänsterpartiets demonstrationståg den första maj. Han vill visserligen inte låta sig fotograferas tillsammans med affischen, så någon liten tvekan om huruvida det är lämpligt att låta sig avbildas med en av historiens värsta skrivbordsmördare verkar han trots allt känna. Men episoden visar att vänsterpartiets uppgörelse med det förflutna långt ifrån är avslutad.

NILS FREDRIK AURELIUS

Magnus Utvik: Partiet på kant med (V)erkligheten. En historia om solidaritet. (Carlssons)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: