Facit av valet: Vänstereliten förmår ännu mala ned nya opinionsbärare

När valet är över står ett klart: den ”stormvåg av populism” som många varnade för blev inte av, eller blev i varje fall inte så verkningsfull som en del fruktat. De närmast pinsamma överdrifterna i talet om ”populism”, och falsettnivån hos dessa varningar, där S skrämdes om att SD och M ville sänka lönerna samt höja hyrorna genom att införa marknadshyror och även förbjuda aborter samtidigt som Sverigedemokraternas Europasyn av Carl Bildt utmålades som ”farlig” medan partiet av Mikael Odenberg kallades ”en säkerhetsrisk”, tycks ha fått vissa väljare att trots allt inte göra ett sådant val. Lägg till detta att få väljare kunde ignorera det valfläsk – den extra semesterveckan – som S tillförde på slutet kampanjen, samt att , så blev valet ändå inte den behövliga förnyelse av vår politik som det kunde ha blivit.

Referensfallet USA

Kan man då, för att ta ett referensfall, jämföra årets svenska valkampanj med den typ av strid som Donald Trump och Hillary Clinton utkämpade för två år sedan i USA?
Klart är att de båda kandidaterna i Amerika slog hårt mot varandra och att det både märktes förakt och idiotförklaringar på båda sidor. När valet var klart, inställdes därtill inte fientligheterna så som god sed bjuder, tvärtom. De gentlemannamässiga lyckönskningarna över partilinjen uteblev. Den förlorande sidan har därpå förklarat Trumps seger för bluffartad och orättvis, han har fått veta att han är en okunnig och amatörmässig person, en opålitlig och ovärdig innehavare av landets högsta ämbete. Förlorarna arbetar ännu på hämnd och tycks redo att gå långt för att skadeskjuta eller helst avsätta Trump. Detta kan sägas utan att därmed ta ställning för någon av kontrahenterna.

Ett par skribenter i The American Conservative menar i veckan, att stämningen i USA efter valet 2016 blivit så polariserad och så uppjagad, att det bara behövs en tändande gnista för att något som liknar ett inbördeskrig skall bryta ut. Även om ingen bokstavligt tar till vapen så saknas den nödvändiga respekt som gör samverkan möjlig. Även om Trump förtjänar kritik för sin brist på takt och polityr, anser artikelförfattaren William Smith att presidenten har fog för den ilska som han uttrycker, och att det stöd som han fått hos väljarna är logiskt.

Skälen är flera: ett ohejdat röstköp från kandidater i en rad tidigare valkampanjer, vilket har ökat den offentliga sektorn i USA och lett till en närmast grotesk statsskuld, en hård utrikespolitik präglad av principiell interventionism med politiska och militära medel, vilken även gjort att skuldberget har växt ännu mera, samtidigt som omvärlden bara har blivit mera osäker (Mellanöstern, Afghanistan och Libyen/Nordafrika), vidare en allt skarpare uppdelning av utbildningssystemet i första- och andraklassuniversitet, ett godtagande av öppna och laglösa gränser liksom av handelsavtal som både har missgynnat USA och hårt skadat länder som Mexiko, samt tillåtande av en finansiell ordning i vilken de finansiella eliterna ostraffat har kunnat utnyttja regelverken till egen fördel och på så sätt bidra till att utarma en stor del av medelklassen.

I USA har man ofta sagt att 11 september var den händelse som inledde en ny ordning med höjd osäkerhet, varför man tvangs sätta kriget mot terroristerna främst. Lika förödande var dock det som skedde 2008, då den finansiella ordningen bröt samman och då det avslöjades hur små nyckeleliter hade berikat sig och även tagit sanslösa risker, i tron att staten skulle betala de skulder på grund av galopperande utlåning som bankerna drog på sig.

Mot den bakgrunden är demokraternas tal om Trump som en katastrof inte lätt att begripa. Trump har dock åstadkommit en hel del, och han har – framför allt – inte startat något krig. Varken hans företrädare Barack Obama eller hans medtävlare i valet Hillary Clinton tog seriös notis om de samlade missförhållanden i USA som 2008 års kris hade avslöjat. De såg bara Trumps väljare som en ”hop beklagansvärda” (Hillary Clintons ”basket of deplorables”) i stället för att fatta hur grovt de själva och andra hade felat.

Paret Clinton söker ännu framstå som osjälviska och de mindre bemedlades främsta värn. Men de är själva del i det giriga spel med andras pengar som bedrivits allt sedan de exceptionella åren efter 2008. Den som tvivlar på det kan läsa Ken Starrs bok Contempt som har kommit i år. Starr, som var utredare i det kända Lewinski-målet, menar att paret Clinton inte, som de påstått, var oskyldiga i den härva kring deras fastighetsinvesteringar som fått namnet Whitewater, utan att de medvetet spelade högt och fräckt med lagen.

Vänstern har gjort stor sak av att Trumps anhängare är mindre ”utbildade”, mindre medkännande och salongsfähiga än partiernas gängse ledare. Påståenden som dessa underförstår, att Obamas och Clintons akademiska kunskaper har hjälpt dem båda att nå beslutsförmåga och mognad. Är då det sant? De båda presidenterna ger nog snarare bevis för, hur ensidig den utbildning är som numera formar de två partiernas kandidater. Detta gäller alltså också republikanerna. De vanliga politikerna har viss insikt om dagens flummiga socialvetenskaper, de känner till termerna från de gender- och andra postkoloniala ämnen som formar dagens studenter. För att se sig som gedigna akademiker borde de snarar ha skaffat sig kunskap om historia och annan humaniora, om klassisk morallära och filosofi, och varför inte också religion. Personer i de kretsar ur vilka så kallade ”eligible candidates” (valbara kandidater) hämtas är helt enkelt ofta personer utan djupare perspektiv, men som i sin maktsträvan desto hellre svänger sig med populära uttryck och slagord.

Att Bill och Hillary Clinton har fått ett rykte som tillhöriga en sorts politisk reformaristokrati, höjd över all kritik och behängd med Roosevelt-traditionens och den rättfärdiga medkänslans alla äretecken, är för en utomstående obegripligt och tycks närmast sorgligt. Bill Clinton, som i sin roll som president, i allmän okunnighet om utrikespolitikens villkor och särskilt om den ryska traditionen, valde att frångå det relativa samförstånd som uppstått med Moskva efter murens fall och därmed lade grunden till dagens misstro mellan Ryssland och USA, Bill Clinton som därtill i sin dumdristighet startade 1990-talets krig på Balkan, och som därtill på bas av den goodwill som hans presidentskap gett honom drev vinstgivande projekt i parets beryktade privatstiftelse, borde verkligen ha fått bära ett större ansvar än som hittills har skett för tillståndet i USA:s utrikespolitik. Och Hillary Clinton med sin interventionistiska, det neokonservativa synsättet näraliggande, syn på utrikesfrågorna, med det tanklösa stödet till Irakkriget och likaså med ansvar för angreppet på Libyen då hon var utrikesminister, hon förtjänar inte de lovprisningar som hon ännu bestås.

Sverige i USA:s fotspår?

Finns det då likheter i årets svenska val med vad som skedde härom året i USA? Ja, viss likhet kan man nog hävda. Hos oss upprepas flera ”amerikanska” drag, om än ofta med fördröjning.
Polarisering, brist på samförståndskultur och förakt mot den andre finner man som sagt i USA hos det rådande tvåpartisystemets huvudaktörer. Skiljelinjen gick tvärs igenom partierna. Märk till exempel att en del av republikanerna i valet sade sig föredra Hillary Clinton. Även i Sverige har, fast vi sägs äga en kompromisskultur, motsättningen ökat och alla övriga partier exempelvis benhårt gaddat ihop sig mot Sverigedemokraterna, även om en stor del av Moderaternas och Kristdemokraternas väljare och flera av deras förtroendevalda uppger att de vill se samverkan med SD. När detta skrivs råder komplett dödläge.

Benägenheten att köpa röster med kostsamma reformer finns även hos våra partier, men en större del av vår statsskuld har samtidigt betalats av. Ändå står som bekant många av våra kommuner i skuld, och med ökade åtaganden i skola samt social- och hälsovård, bland annat till följd av invandringen, samt tack vare belåningen på bostäder, så lär en kostnadskris komma också här. Att paret Clinton i USA med dess stora spelrum för berikande genom affärer har dragits in i korruptionsanklagelser har utom med dålig moral med USA:s stora fria marknad att göra. Hos oss utspelas korruptionen av naturliga skäl mera i den offentliga sektorn.
Vad beträffar utrikesfrågorna så är våra eliter mer benägna än folket att stödja EU och FN med dessas vänsterliberala värderingar, samtidigt som vi har tonat ned eller ersatt vår tidigare neutrala och medlande utrikeslinje med en ökad dragning mot Nato. Det gör att vi också måste bygga en beredskap för att ingripa militärt. Detta sker, trots att vi därmed riskerar att dras in i USA:s strategi av interventionism och med dess utdragna krig, vilka i sista hand tjänar landets egenintresse.

Gemensamt har USA och Sverige att det finns en stark reaktion mot den gamla frihetskulturen. Vi märker en påverkan av förment mjuka, men i sitt krav på efterföljelse stenhårda, vänsterfrågor som gäller hur man får tänka i sitt privatliv, till exempel i miljö-, gender-, jämställdhets- och äktenskapsfrågor. Universiteten och kulturlivet har hos oss lämnat sin roll som fora för fritt tankeutbyte och fristäder för obekväma eller förföljda åsikter. Ingen större svensk tidning och inget etermedium finns, där inte en envis men möjligen ”lågintensiv” propaganda för dessa bärande frågor bedrivs. Talet om att uppmuntra tävlande synsätt i våra medier har i stort sett mist sin innebörd. Det motsvarar de stora opinionsbildande medierna i USA vars vänstersympatier numera är så utbredda att de tas för givna – i fora som CBS News, New York Times och Washington Post – även om USA:s medier som helhet äger en något större mångfald än här.

Skillnaden, till sist, är förstås att etablissemangsutmanaren Trump vann valet i USA, medan det blev oavgjort här och att vänstern lär kunna behålla makten. I USA fanns det även utöver Trump en viss variation, genom den relativt konservative Texaspolitikern Ted Cruz och genom Clinton-utmanaren och socialisten Bernie Sanders.
Är då det pragmatiska Sverige bättre på att förhandla och söka en kompromiss? Idén om samråd med Sverigedemokraterna har som vi vet avvisats av samtliga gamla partier. Att de partier som anser sig rumsrena skulle vilja lära något av uppstickaren är inte troligt. Också om Moderatledaren Ulf Kristersson skulle få bilda regering måste man anta att han väljer att söka sig mot mitten, dels på grund av trycket från partier som L och C, dels av egen vilja då han i flera viktiga frågor tycks formad av samma opinionsvågor som den förra regeringen. Han blir i så fall inte unik. Också Trump i USA har rört sig, kanske inte mot det rena vänsterhållet men mot de neokonservativas positioner, särskilt i utrikes- och säkerhetsfrågorna, vilket gjort att han i dagsläget bara har snävast tänkbara utrymme för de frågor som han i kampanjen lovade sina väljare att driva.

Carl Johan Ljungberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: