Strömmarna som aldrig tog slut – varför svensk filosofi är så torftig

Svensk fackfilosofi har i Uppsala och Lund historiskt dominerats av två skolor.  Dessa framställs ofta som diametralt motsatta varandra. Mycket ligger det givetvis i det. Christopher Jacob Boström och Axel Hägerström höll de facto med varandra om ganska lite. Vid en närmare blick ser man dock att de också har uppenbara likheter. Tre drag som alla fortfarande påverkar svensk filosofi, och svenskt samhällsklimat. Boströms tänkande kan inte sägas påverka Sverige i någon omfattning idag. Likheterna ska dock ses som generella och problematiska drag i svensk politisk samhällsuppfattningen, som följt med och förstärkts av olika skolor över tid.

Både Boström och Hägerström var tvångsmässigt samhällstillvända i sitt filosoferande. Detta drag skulle senare försvinna inom svensk filosofi, idag ser man möjligen undantaget Torbjörn Tännsjö, praktiskt taget aldrig filosofer i den publika debatten. Christoffer Jacob Boströms filosofi, var i alla fall enligt honom själv, till både sin viktigaste och mest originella del ett filosofiskt system kring statslära och juridik. Detta är slående. Han utvecklade ingen historiefilosofi likt sin ärkefiende Hegel, och han tyckte inte att estetik behövde uppta hans tid. Hans filosofisk system hade till mycket stor del till syfte att legitimera, eller syntetisera redan existerande uppfattningar, hos samhällseliten. Konstitutionell, men aktiv monarki, ståndssystem med bevarade men mer flexibla privilegier samt pre-demokratisk riksdag utan partisystem eller parlamentarism. En förvaltningsstat ställd över demokratiska strömningar, och inriktad mot opartiskt förvaltande, helst i Boströms egen platonska anda.

Axel Hägerström började ursprungligen som anhängare till Boström, men började snart divergera från hans tankar. Genom hela sitt liv höll han egentligen fast vid en form av idealism, bara att hans egen istället var antimetafysisk. Den kanske mest kända produkten av detta blev hans värdenihilism, där han menade att moral endast är utsagor om människors känslor inför olika företeelser, inte att den i sig existerar på något mer verkligt plan. Trots att han inte själv aktivt var pådrivande inom det, blev hans tankar också viktiga politiskt. Genom uppsalaskolan inom juridiken kom hans tankar att få mycket stor påverkan på utvecklingen inom svensk juridik, och då speciellt inom socialdemokratin. Samma sak kom Ingemar Hedenius att använda sin läromästares tänkande för att angripa statskyrkan i synnerhet, och religionens anspråk inom kunskapsfältet i allmänhet. (Det sista är också intressant, eftersom kyrkokritiken också var en del av Boströms eget tänkande, som trots att han betraktade sig själv som kristen, väsentligt vände sig emot alla centrala kristna lärosatser.)

Trots att den fackfilosofiska bakgrunden till juridikfilosofin i allt väsentligt skurits av, lever följderna av dessa tankar i allra högsta grad kvar inom svensk juridik och politik. Detta kan antagligen ses som en av huvudanledningarna till att svensk politik hanterat frågor om mänskliga rättigheter så fumligt. I en tid när allt fler frågor omklassas som MR-frågor, hade man varit långt bättre förberedd på detta, om man inte fullständigt slagit ut naturrätt och metafysik inom juridiken och filosofin. Följden har istället ofta blivit en förvirrad övervärdering av mänskliga rättighetsdeklarationer, där de parallt betraktas som absurda legala fiktioner och obligatoriska politiska sanningar som inte kan ifrågasättas.

Rationalismen

Det andra draget som bägge skolorna har gemensamt är deras långtgående rationalism. Boströms rationalism var allt igenom deskriptiv och positiv, ofta ner på sådan detaljnivå att den ibland ger ett absurt intryck. Förnuftet i sig kräver allt från konstitutionell monarki till ståndsriksdag. Allt baserat på ett strikt logiskt system med Gud i toppen och medborgaren i botten. Till skillnad från Hegel utvecklade Boström inte någon historiefilosofi som dialektiskt eller av omständighetsskäl motiverade den rådande ordningen (det praktiskt taget all normal konservatism skulle göra), utan Boström motiverade den på rent statiska och logiska grunder. Trots att Hägerström drastiskt bryter med detta, och förståligt nog helt gör upp med den märkliga idén att förnuftet skulle kräva ett visst styrelseskick, håller han benhårt fast vid rationalismen. Hans metod används dock för motsatt syfte, nämligen att kritisera den rådande ordningen och förklara varför den inte kan sägas vila på förnuftig grund. Här är det framförallt moralen som grund för juridiken han vänder sig emot. Detta inte för att det skulle, på andra filosofiska premisser, leda till dåliga resultat utan att moralens oberoende existens inte på strikt logiska grunder går att motivera. Samtidigt som det säkerligen rent filosofiskt kan finnas stort intresse av denna tes, har den återigen starkt problematisk inverkan på det politiska samtalet. De flesta människor inte bara tror, utan alla människor i gemen, agerar som att moral verkligen existerar.

I Danmark diskuterar man överlag hur man vill att Danmark ska vara vad gäller kultur eller hur jämställdhet konkret ska gestalta sig. I Sverige diskuterar man helst om svenskhet och svensk kultur finns eller om kön verkligen kan sägas existera.

Sveriges akademisering

Detta akademiserande drag, kan möjligen vara en av förklaringarna till skillnaden i den politiska debatten i till exempel Danmark och i Sverige. I Danmark diskuterar man överlag hur man vill att Danmark ska vara vad gäller kultur eller hur jämställdhet konkret ska gestalta sig. I Sverige diskuterar man helst om svenskhet och svensk kultur finns eller om kön verkligen kan sägas existera. Den svenska debatten präglas nästan alltid av en högre metanivå. Trots att filosoferna helt fjärmat sig från den politiska debatten, låter alltså svenska politiker och opinionsbildare i mycket hög grad fortfarande som filosofer. Empiriska frågeställningar tonas ned och istället tonas frågor om ”bilden av” eller ”gynnandet av” upp. Huruvida detta är bra politik eller inte kan klart diskuteras, men både Boström och Högerström hade sett positivt på sättet att resonera.

Det tredje draget bägge skolorna delar är deras skepsis mot utländska tänkare och skolbildningar. Boström själv såg det inte som en svaghet att hans tankar delades av mycket få utanför Sverige. Tvärtom såg hans anhängare det som sin stora uppgift att hålla hegelianer som till exempel finlandssvensken Johan Willhelm Snellman borta från svensk akademi. Vid sidan av antikens Grekland var alltså 1800-talets Sverige en av få platser där sanningen fått absolut genomslag. Samma drag finns hos Axels Hägerström. Även om den skandinaviska rättsrealismen även hade visst stöd i våra grannländer, till exempel genom Alf Ross i Danmark, var fenomenet utpräglat svenskt. Man värjde sig å det starkaste mot naturrätten som man ofta framställde som ett typiskt utländskt och katolskt sätt att se på världen. Att befinna sig i, eller ens konstruktivt förhålla sig till den europeiska mittfåran, var inget man var vidare intresserad av.

Denna uppenbara övervärdering av Sverige och dess förmåga går igen i den svenska politiken och självbilden. Slående är också att detta drag genomgående saknas i våra nordiska grannländer. Medan Danmark och Norge inlemmade sig i den västeuropeiska säkerhetsordningen genom sitt Nato-medlemskap, utnyttjade Olof Palme (och utnyttjar alltjämnt Margot Wallström) Sveriges oberoende för spektakulära stuntmanövrar på världsscenen.  Och bäst illustreras denna självöverskattning kanske genom Migrationsverkets förre generaldirektör, Anders Danielsson, som menade att hela Europa var udda då man inte hade samma migrationspolitik som Sverige.

Trots att dessa skolor är inbördes mycket olika, och Boströms inflytande i Sverige helt upphört, sammanfattar de bägge två väl elitattityder i det svenska samhället. Tre drag, som på gott och ont, alltjämnt gör att Sverige kraftigt avviker från sina tre nordiska grannländer i hur vi både pratar om och förhåller oss till övriga européer.

Hugo Fiévet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: