Vitalis Norström: Kultur och frihet – del 2

Del 1 finns här.

Det moderna samlifvet gestaltas af människor med en ytterst nykter och torftig uppfattning af samhälle och stat och får af denna uppfattning sin prägel. Icke så, att vi ännu på långt när äro framme vid en typiskt modern samhällsgestaltning, men vi kunna redan rätt tydligt skönja konturerna af den nya byggnaden, sådana dessa afteckna sig mot den »naturvetenskapliga världsåsiktens» bakgrund. Det är fabriksresning på den byggnaden, och från dess inre skola icke höras några sånger utan blott rassel af kedjor och hjul.

Det nya samhällsidealet är en högst intelligent, med fulländad teknik utförd konstruktion, där de enskilde blott betraktas som arbets- eller energimängder och målet klart sättes i att sammanställa dessa arbetskapaciteter så, att de icke motverka hvarandra utan på effektivaste sätt samverka till allmän lycka. Det är alltigenom en skapelse af beräkning och experiment, och det tillåter ingen uppfattning af personligheterna, som kommer i strid med förutsättningen: att de låta beräkna och behandla sig såsom blott ocli bart mekaniska värden. Vi vänta det fullkomliga framtidssamhället som en frukt af sociologernas studier ungefär som vi vänta den kroppsliga hälsan af bakteriologernas.

Om man från samhället subtraherar hemmets, familjens, folkets, kyrkogemenskapens anda, så står kvar ungefär ett handelshus eller en fabrik. Anlägger man denna subtraktion på historien i stort, så förlorar denna nätt opp allt, som vi varit vana att förbinda med begreppet historia: det öfvermänskliga växandet, det hemlighetsfulla, grandiosa perspektivet, den tredje dimensionen. I myndigheten afspeglar sig då icke längre något osynligt väsende, som den representerar, i laglydnaden och troheten vibrerar icke mera något hjärtats slag, och i del som
försiggår rör sig ofantligt mycket men sker just ingenting. För den mekaniska teorien blir samhällslifvet en summa inlärda handgrepp och
historien ingenting annat än en misstagets, dumhetens och okunnighetens orgie, på sin höjd en skola med inskriften vestigia terrent öfver dörren, ända till den dag, då studiet af den mänskliga miljön och af människans på miljön beroende natur skall finna de oryggliga sociala lagarna och samhället blifver omskapadt efter dessa lagar.

Det moderna samhällsidealet kompletterar sig med en lika mekanisk bild af sällskapslifvet. Där äro vi i själfva verket längre »framskridna» än på något annat område. Den sällskapliga beröringen mellan nutidsmänniskorna har hela sitt berättigande i att skapa ett knippe former såsom buffertar, som skola mildra sammanstötningarna, och, positive, i att öppna tillfallen till att knyta nyttiga intresseförbindelser. Man jämföre i detta stycke en mottagning i societeten, som är fullt ut up to date, med ett stackars efterblifvet julkalas på landet, som ännu svagt
påminner om hur man förr kom tillsammans.

Samlifvets själlöshet i och under en mäktigt tilltagande maskinisering låter icke lätt förneka sig. I detta samlif står nu den enskilda människan innesluten med sina frihets-, personlighets- och lyckokraf. Den radikala utopismen ser i en sådan ställning knappast några svårigheter, ty den utgår naturligtvis från det öfverallt och alltid förutsatta ändamålet med hela det fint uttänkta och anordnade samhälls- och kulturmaskineriet. Hvarför skulle väl detta arbeta, om det icke vore för människornas lycka? Och då friheten utgör förnämsta
beståndsdelen i lyckan, hvilken rimlighet skulle väl ligga i att densamma stode i konträrt förhållande till »det allmänna»?

Och likvisst framträder i den moderna mass- och associationskulturen en mäktigt och farligt individualitetsfientlig tendens. Ja. där försiggår i själfva verket en de moderna frihetsrörelsernas själf vederläggning, som smakar af historiens ironi.

Det är frambrytandet af en gemensam världskultur, hvilken verkar sprängande och upplösande på de historiska samhällena, och som framför annat skänker vår tid dess säregna kynne. Om man känner behof af att i ett kort och kraftigt uttryck koncentrera motsatsen i tiden, så låter säga sig, att en allt mera själlös och opersonlig maskinkultur där med ständigt växande framgång kämpar med det historiska, personligt färgade samhällslifvet.

Den moderna kulturen, som sprang fram ur individualitets-och frihetssträfvanden, synes vilja glömma bort sitt ursprung, i det att den alltmera låter sina drag samlas till bilden af en ofri naturmakt. Lösgörandet ur den historiskt-patriarkaliska samhällsorganismen har icke ledt till individernas rådighet öfver sig själfva utan till opersonliga band, som åtminstone icke äro •en bit bättre än de personliga. Dessa opersonliga band snöras allt starkare kring den enskilde, i den mån associationerna och den kollektivistiska solidariteten växa sig stora. I denna associationskaraktär framträder en naturbestämdhet hos kulturen, som .gör, att den på intet villkor låter tala med sig. Det gamla historiska trycket, som medgaf mångfaldig jämkning, har förvandlats till ett omedgörligt kulturellt naturtryck, som framför allt ger sig
tillkänna i människolifvets allt uppenbarare, utsträcktare och hårdare beroende af de ekonomiska konjunkturerna och deras lagar. Detta beroende röjer sig på mångfaldigt sätt: i industrialism, bolagsvälde, kapitalism, konkurrens och däraf framkalladt öfveransträngande arbete, i äktenskapslöshet och tvåbarnssystern, i de mellanfolkliga förhållandena, som numera egentligen börja bestämmas af hänsyn till villkoren för produktion, afsättning, förvärf och arbetstillfällen. Det tydligaste tecknet till vår kulturs maskinisering är den suveräna roll de ekonomiska faktorerna spela i nutidslifvet. Trycket af dem framträder allt mera ohöljdt och direkt utan att mildras af ett personligt medium.

Men associationstvånget låter också följa sig i andra, om än icke så tydligt utpräglade riktningar. Det visar sina starka spår öfver allt, där samarbetet behärskar det individuella arbetet. Det visar dem icke minst i vetenskapen och tankearbetet, som samla och afgränsa sig i strängt slutna serier, som undan för undan skola spisas med de enskildes små försvinnande bidrag och där möjligheten att uträtta något allt mer beror på villigheten att låta förbruka sig utan att just vänta något för egen del. Ja, arbetets opersonlighet är en fordran af denna moderna Molok eller Djagernath, vi kalla kultur, som så litet tar hänsyn till den arbetande själf, att ett arbete, som anses ge ordentliga resultat, allt mindre kan komma i fråga utan öfveransträngning. En nutidsarbetare vill man knappast låta gälla utan att hans arbete innebär ett uttaladt förakt för trefnad, hälsa och lif. Det gamla ordet om arbetet såsom befordrande hälsa böljar på att komma på efterkälken om erfarenheten åtminstone i fråga om det, som företrädesvis utföres med hjärnan.

När den moderna människan dekreterade, att de historiska personlighetsmakterna hade upphört att regera, trodde hon sig slå sitt stora slag i frihetens namn. Men i stället frambesvor hon en naturmakt, som satte sig i historiens högsäte och grep den spira, som anden hade låtit falla. I denna makts hand blef spiran först rätt af järn.

Till en öfvermakt öfver människan gestaltar sig utvecklingen för henne i stort sedt alltid, hur hon än vänder sig. I vårt fall torde det vara genomskinligt, hvilken öfvermakt är den mera människovänliga. Men den, som icke vill låta böja och bruka sig af anden i det historiska samhället, får finna sig i att nötas ut som maskindel i en kultur, som blott är en natur af andra graden — med ofantligt mycket af intelligens i sig men så mycket mindre af frihet.

Den öfverhandtagande andefattigdomen i samlifvet hamnar sig sålunda på den enskilde, i det att densamma mäktigt återverkar på honom. Detta sker emellertid icke blott positivt genom en kultur, som ställer sig öfver individen såsom en naturmakt eller naturlag, indragande honom i sitt spelverk och utnyttjande honom för ändamål, vid hvilka han, ur synpunkten af sin egen lycka, icke kan fästa den minsta mening, om han tänker. Nej, denna mekanisering af samlifvet insätter icke blott personligheten på ett för densamma innerst främmande område
utan plundrar den också direkt på dess bästa innehåll.

I den moderna kulturmänniskans rika utrustning ingår helt visst icke en ökad betydelse hos själfva lifvet. Tvärtom har denna betydelse — som representerar själfva grundvärdet bland lifsvärdena, själfva måttstocken för deras mätande — i, under och i trots af all formell utveckling hastigt och fruktansvärdt sjunkit. Liksom till ersättning för detta grundvärde och den gradskala af värden, som därmed uppenbart mätas, har centrum i människolifvet kommit att intagas af en mångfald »intressen», som växa upp vare sig på det individuella godtyckets eller den
tvångsmässiga associationens grund utan att sammansmälta det fria bejakandet med den inre nödvändigheten. Sådana intressen, som icke nödvändigt framgå ur lifvets inre betydelse eller med denna betydelse stå i något som helst begripligt sammanhang, kunna helt visst besitta en utomordentlig motivationskraft, men denna blir alltid antingen rent tillfällig eller blott naturnödvändig och kan därför aldrig rätt bära. Den kan aldrig få prägeln af den tänkande frihetens nödvändighet öfver sig och kan därför aldrig hålla stånd mot en kritik, som utgår från ohindrad själfbesinning och själfpröfning.

Vi tro, att den betydelse hos människolifvet, som är tillräcklig att för den tänkande gifva det verkligt värde och motivera lifsarbetet, på det närmaste sammanhänger med den fördjupning lifvet får — och endast får — genom medvetandet om att en verklig men öfvermänsklig enhet blifver till och verkar däri och att människan just i sin frihet, i sina sedliga, samhälleliga och religiösa känslor och därur framgångna viljeyttringar, öfver hufvud i allt som utgör hennes förnuftiga personlighet, har anknytnings- och beröringspunkter med denna enhet. I saknad af anknytning till ett sådant lif, som oändligt fördjupar sig i förnuftets och personlighetens riktning utan att vår föreställning
på något vis förmår följa med, plattar historien ut sig till en brokigt målad yta och sjunka de mänskliga handlingarna och ödena ned till tomma och betydelselösa, om också nog så bullrande, växlingar. Men det är detta som man har så svårt att se, att lifvets omistliga grund värde ligger i dess djup och att inga blotta summeringar af intressen och njutningar kunna i ringaste mån ersätta djupet. Ty därutaf går betydelsen eller andan. Det är detta, som har visat sig framgå ur den moderna utvecklingen, att, midt under det att den i sådant öfvermätt framalstrar värden, förskingrar den själfva värdet.

Vi tro icke, att alla de tallösa och bittra konflikter, som ägt och äga rum mellan det gamla historiska samhället och de enskildes frihetskraf, ha sin grund i en inneboende obotlig oduglighet hos detta samhälle att motsvara anspråken på ett högre lif, fastän vi visserligen se många starka tidsbegränsningar hos detsamma. Vi tillskrifva icke ens dessa tidsbegränsningar den större skulden till den alltjämt tilltagande spänningen mellan samhället och den enskilde. Vi känna nämligen också hvad vi böra skrifva på det syndaregister, där den moderna människans brist på jämvikt och inre ledning, hennes alltjämt tilltagande osäkerhet och oro stå upptecknade. Det skulle till och med kunna hända, att denna människa icke lefver under sämre former för samlif, än hon förtjänar.

Men däremot frukta vi storligen, att i den högst intelligenta och sinnrika apparat för allmänt väl, som heter det moderna kultursamhället, motsatsen mellan det gemensamma bästa och det enskilda intresset ofta, alltför ofta måste visa sig vara synnerligen svårartad, ja principiellt outrotlig, emedan den hör till sakens egen natur. Det heter väl, att kulturen verkar blott för allas lycka. Dock — »allas lycka» är en fond, som icke kan bildas och underhållas utan att taga från de få starke och lägga till de många svage, och till hvilken den verkligt frigjorde alltid
måste känna sig mycket starkt frestad att sätta sin egen privatlycka i ställningen af undantaget från regeln. Men i en sådan ställning bryter individualismen punktuellt genom kulturismen och afkastar masken. Då röjer sig, att hvad som är frihet icke är kultur och att hvad som kallas kultur icke smakar af frihet. Däremot hysa vi den öfvertygelsen, att den som sätter ett nej mot t. ex. familjens och folkets väsen också säger nej till sin egen personlighet.

Vi frukta alltså, att vi bittert missräkna oss på den moderna kulturutvecklingens frihetsvänlighet. Dess jämnstrukna, i grunden andefattiga opersonlighet varslar icke godt.

*

Den slutanmärkningen torde icke vara helt öfverflödig, att alldeles ingen kulturfientlighet à tout prix får antagas ha fört pennan vid nedskrifvandet af dessa sidor. Heller ingen kulturpessimism utan begränsning. Utan författaren har blott sett mäktiga tidsrörelser samla sig och tätna till en massa, som starkt liknar en opersonlig naturmakt, med hvilken det gäller för samhället och en af samhällsanda ännu inspirerad och behärskad samhällskultur att ta upp kampen. Lika litet som kulturens frontställning mot samhället är konstruerad, lika litet är den förhoppningen en blott och bar luftbild, att efter nutidskampen i denna form åter skall inträda ett relativt jämviktsläge mellan dessa makter, som icke kunna vara hvarandra förutan, och hvilkas motsättning inom nutidslifvets ram ännu så föga hunnit till medvetande, att deras resande mot hvarandra på sätt här skett helt visst blir stämpladt som en paradox och det ingalunda en af de minst orimliga.

Positivt uppbäres denna framställning af öfvertygelsen, att vår föreliggande samhällsordning är en steg för steg, under osäglig möda och otaliga svårigheter gjord eröfring från naturen, hvilken eröfring icke kan döpas till något bättre namn än frihetens. Vi se icke i naturen frihetens källa utan i historien med dess arbete och dess hvälfningar. Vi tro blott på den frihet, som uppenbarar sig i ordning, men ordningen är ett verk af generationerna. Därför har den verkliga frihetsmänniskan alltid historiskt sinne. Men den, som liar historiskt sinne, kan icke vara med om sociala projekt, som hota det historiskt uppvuxna samhället, de må drapera sig i hvilken mantel som helst, äfven människokärlekens. Ty öfver kärleken till bröderna står kärleken till samhällets helige ande, som ensam förmår sammansmälta frihet med ordning och som också ensam kan skänka kärleken till bröderna en hållbar betydelse. I sista hand kommer man här ovillkorligen tillbaka till det apostoliska ordet:

Där Herrens ande är, där är frihet.

Vitalis Norström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: