Vitalis Norström: Kultur och frihet – del 1

KULTUR OCH FRIHET
af professor Vitalis Norström.

Tiden sträfvar oaflåtligt till frigörelse och har också redan i en viss mening hunnit långt fram mot sitt mål. Detta så till vida som den i mycket högre grad, än man i allmänhet anar lösgjort människornas sinnen från vissa organiskt uppvuxna förbindelser, som vi pläga kalla samhällsförbindelser eller rätt och slätt samhällen. Detta märkes särskildt tydligt af familjens och kyrkans ytterst försvagade ställning i nutidslifvet men i sin mån äfven af folkets och statens. Det är uppenbart, att dessa historiska makter icke längre i egentlig mening representera det allmänna eller det gemensamma, som nutidsmänniskan tror på och känner sig förpliktad af. Detta gemensamma börjar alltmer ligga öfver åt ett annat håll. Det får sökas i tidens »rörelser», såsom »arbetarrörelse», »nykterhetsrörelse», »ungdomsrörelse», och
i »föreningar» för de mest olikartade ändamål. Det påträffas i hvad som sammanfattar alla yttringar af detta rörelse- och föreningslif: kulturen. Jag menar den moderna sociala kulturen, som uppenbart utför högst betydelsefulla omgrupperingar af människoförbindelserna men framför allt utvidgningar af dem.

Denna imponerande, i sina yttersta syften ännu hemlighetsfulla kultur bjuder ju på många svåra problem. Ett af dem vilja vi här förelägga oss — icke till en fullständig lösning, som vore orimlig, utan till en skisserad, som icke heller den köpes-för billigt pris. Det är problemet om denna kulturs förhållande till de frihets- och personlighetskraf, ur hvilka hela den moderna utvecklingen sprungit fram. Vinner nutidsmänniskan med sin kultur hvad hon åsyftar, nämligen en större frihet och ett högre personligt lif än som voro möjliga inom det gamla
historiska samhällslifvets ram?

På denna fråga är det vår uppsats afser att lämna ett svar.

Det moderna lifvet vill absolut betecknas såsom ett ojämförligt frihetslif och anser sig just därför stå i djup och oförsonlig motsats mot det äldre historiska medvetandet och samhällssin-net. Den moderna utvecklingen vill företrädesvis blifva betraktad såsom en frihetsrörelse och en faktiskt redan rätt långt hunnen frigörelse af personligheten eller individualiteten. Och naturligtvis låter det på intet sätt förneka sig, att de drifvande faktorerna i denna utveckling varit individualistiska tendenser, som i vidsträckt omfattning upptagit kamp med samhället och staten bildande och bevarande krafter.

Men lika fullt är det en fördom att resa »gammalt» och »modernt» mot hvarandra i samma mening, som man ställer »ofrihet» och »frihet» i inre motsats. En blick på det moderna lifvet visar alldeles tydligt, att den nämnda motsättningen arbetar lika hårdt och lika oöfvervunnen just inom detta lif, som den någonsin förr arbetat, ja enligt min mening har slitningen icke oväsentligt blifvit förvärrad, emedan den trängt inåt och kastat sig på de ädlare delarna.

Strängt taget strålar i vår tid all rättens helgd omedelbart ut från den fria enskilda personlighetens intresse och faller all rättens tonvikt just därpå. Mot detta intresse får icke resas-något annat lika berättigadt. Ur detta samma intresse måste själfva samhället och dess kraf på öfverordning härledas, blott att man vid denna härledning får ta hänsyn till den begränsning af individualismen, som nödvändigt följer med individernas sammanställning resp. motställning inom en och samma yttre omgifning.

Med denna naturliga och oundvikliga ställning är nämligen gifven en tvångsbestämdhet, som just är samhällsbestämdheten själf. Det moderna samhället vill blott vara den i det yttre konstruerade begränsning af individuell frihet, som nödvändigt medföljer fria individers beröring med hvarandra inom en och samma omgifning, hvilken omgifning måste delas och tillsammans brukas. Men samhällslifvets öfverordning häfdas icke längre från ett plan, lagdt öfver individerna, och med en rätt som har en annan källa än individernas intressen.

Fattas samhället principiellt såsom en frihetsgräns eller såsom en naturlig och oundviklig tvångsbestämdhet, då ligger häri från böljan fröet till en spänning och slitning mellan det enskilda och det allmänna, som aldrig kan utjämnas inom samhällslitvets egen ram, emedan den tillhör denna ram själf. Inom ett så fattadt och i denna anda gestaltadt samhällslif måste också försiggå en oafbruten upplösning af de samhällsformer, hvilka en gång framsprungo ur känslan af en inre personlig enhet i samhället, som öfver det allmänna eller det gemensamma lade färgen af individernas eget inre personliga lif och i samhällsgemen-samheten lät se en utgestaltning af detta inre lif eller just den riktning, i hvilken hvarje enskild företrädesvis sökte sina mål och förverkligade sin frihet. I det samhälle, som bygger upp sig på tvångssolidaritetens grund, framträder negationen af det samhälle, som mer eller mindre förkroppsligar en positivt känd och positivt motiverande gemensamhet, och som hvilar på samhällsmedlemmarnes solidaritet med ett på visst sätt personligt lefvande väsen, hvari denna gemensamhet har sin rot.

Det skulle emellertid utvisa en oförlåtlig ytlighet, om man frånkände det moderna lifvet ett starkt utveckladt sinne just för positiv gemensamhet mellan de enskilde. Det är så långtifrån händelsen, att känslan af och medvetandet om en sådan gemensamhet göra sig mindre kända nu än förr, att ett af den moderna utvecklingens aldra väsentligaste drag måste sökas just i den alldeles särskildt starka betoningen af den positiva gemensamheten i människornas läge i världen och af nödvändigheten af ett öfver alla förr kända gränser vida utsträckt samarbete.

Men det är icke längre samhället i vanlig och historisk mening, som representerar denna gemensamhet och som uppbär detta samarbete, utan den sociala kulturen, en för vår tid särskildt utmärkande, i mycket egenartad företeelse af samhällena öfvergripande art. Denna kultur har redan i vidsträckt mån öfvertagit samhällets positiva funktioner och sträfvar att allt mera göra det. Den är i stort sedt en nybildning, som
kring-skär det gamla samhället.

Man måste fråga sig, hurudant förhållandet gestaltar sig mellan denna form af nybildad mänsklig gemensamhet och den enskildes fria personlighetslif. Kanske återställer den moderna utvecklingen i och med sina kulturbildningar den positiva samstämmighet mellan det enskilda och det allmänna, som den med sitt i grunden negativa samhällsbegrepp sträfvar att upplösa? Det säkra är, att på den sidan eller i kulturen måste basen företrädesvis sökas för gemensamhetssinnet och samarbetet i vår tid.

För att leda sig till svar på denna fråga kan man till en böljan försöka sätta kulturen i samma förhållande till den omedelbara personliga känslan som de historiska samhällsformer, hvilka möta under hemmets, familjens, folkets, statens och kyrkosamfundets namn, och tillse, i hvad mån ett sådant försök lyckas. Man har en af lika obestridlig som ymnig erfarenhet skänkt rätt att tala om plikter, kärlek, trohet mot t. ex. sin familj och sitt folk. I ett sådant sätt att uttrycka sig ligger ingen retorisk figur, ingen oegentlig eller öfverförd betydelse utan just hvad som säges. Utan tvifvel låta sig samma uttryck för känsla också användas om kulturen, från hvilken en förpliktelse kan sägas och menas utgå t. ex. under form af kallelse för ett visst slags kulturarbete. Men å andra sidan kan dock svårligen nekas, att känslorna kårlek, plikt, trohet ovillkorligen komma att lida af en märkbar blodfattigdom, en abstrakt förtunning, när de adresseras till kulturen, och att sådana uttryck
gentemot kulturen icke ha samma träffsäkerhet som i förhållande till familj och folk. Det märkes lätt att de blifvit öfverförda från ett mera personligt område till ett annat, där de egentligen icke njuta hemortsrätt.

Sitt hem älskar man som man »älskar björkarna kring sin moders gård». Men ett kulturvärde blott som den skugga från träd eller vägg, där man njuter sin siesta — därför att den tjänar till ens insedda trefnad och nytta.

Känslan för kulturen anknyter aldrig omedelbart till sitt föremål utan alltid genom förmedling af reflexion på nytta och lycka, medan samhällskänslan växer omedelbart upp ur helt och hållet oanalyserade personliga förhållanden.

Men långt starkare framträder det opersonliga draget i den moderna kulturen, då man gifver akt på den upplösning af den personliga karaktären i människogemenskapen, hvilken synes vara på samma gång ett direkt villkor för och en direkt frukt af vår kulturs växt. Denna upplösning försiggår under uppenbart kringskärande af de historiska samhällsformerna.

Man kan i detta afseende fästa sig vid, huru den nyaste utvecklingen tenderar att spoliera hemmet. Låt oss höra hvad F. Paulsen yttrar härom i sin bok om det tyska bildningsväsendet.

»Hemmet förlorar i uppfostrande makt. Framför allt försvinner ungdomens uppfostran till arbete under arbetsgemenskap med föräldrarna. I ursprungliga, än i dag under helt landtliga förhållanden växa barnen upp i sådan gemensamhet. Gossar och flickor ha från tidig ålder att göra inne och ute, i kök och trädgård. Föräldrarna ha hjälp af sina barn och barnen ha glädje åt hvad de kunna uträtta. I de stora städerna krymper denna gemensamhet ihop. Fadern har sitt arbete ute, i fabriken eller på kontoret, och äfven för modern reduceras hushållandet till en torftig återstod. Den gamla produktiva, värden af allehanda slag frambringande verksamheten upphör, man hämtar allt färdigt från torget eller butiken. Återstår blott att koka och tvätta, laga och göra rent, fastän äfven detta kan utföras på annat sätt, så att hustrun kan gå med ut på arbete. På det sättet sjunker hemmet ned till att blott vara den plats, där man sofver. Och barnen bli till besvär och förlägenhet eller, i det rika hushållet, till en sorts lek- och toalettdockor och — till föremål för skolans omsorg. Följden af denna nedgång i hemmets naturliga makt att uppfostra blir att man måste ersätta det felande med sociala anordningar. Ansatser göras att reparera det i hemmet försummade eller där omöjliggjorda medelst offentliga inrättningar, såsom skolor i kvinligt och manligt handarbete, hushållsskolor m. m.»

Men hur har icke den moderna utvecklingen gjort också andra människoförhållanden opersonliga! T. ex. inom hvad man förr mångenstädes kunde beteckna som en utvidgning af familjen eller i förhållandet mellan husbondefolk och tjänare. Detta senare har blifvit aflöst af en abstrakt relation mellan arbetsgifvare och arbetstagare, där helst hvarje personlig förbindelse undvikes af motvilja mot en öfver allt annat hatad »patriarkalism» och där naturlagarna om ekonomiska värdens tillgång och efterfrågan, om arbetsduglighet och dess motsats, m. e. o. lagarna för simpel makt och kamp få göra sig gällande efter hela sin bredd och med hela sin kraft utan att begränsas och förmildras på det sätt, att de verka genom ett medium af välvilja, öfverseende, förtroende, sympati. Såsom surrogat för detta medium hafva en mångfald helt opersonliga sociala anordningar inträdt under form af sammanslutningar för insedda gemensamma intressen, hvilka sammanslutningar dock icke alltid obetingadt äro ägnade att mildra kampen för tillvaron och hela de sår den slagit utan också inleda hårdare strider efter en bredare front, i det att de kämpande intressena å ömse sidor ingå allt mera utvidgade föreningar, hvilka icke minst afse — just ökad stridsduglighet. Så är fallet speciellt med alla sammanslutningar för klasskamp.

Samma utveckling företer den moderna skolan, där lärare-personligheterna mer och mer absorberas af den pedagogiska schematismen och tekniken och där till och med hvad som borde vara friast af allt, ungdomens lek, redan mycket märkbart maskiniserats till sport. Vittnesbörd i samma riktning aflägga också de nya parlamentariska blockafgörelserna af folkets — och folkens — angelägenheter, hvilka senare nu i så
förminskad grad bero af starka enskilda viljor, som draga andra mindre starka med sig, utan i stället af skarpt analyserade intressen, som ha sitt ursprung i likheter eller olikheter i lefnads-läge och kampställning och framträda med talvärdenas oemotståndliga argumentering.

Den moderna kulturutvecklingen är en oerhörd omsmältningsapparat, där personligheterna slungas in för att komma ut som leder i associationer och de omedelbara känslorna omvandlas till motivationskrafter, hvilka utgå från fullt beräkneliga och adderbara, därför också alltid mer eller mindre yttre intressen.

Men betyder denna nedgång i personligt lif verkligen också en förminskning i andligt lif öfver hufvud? Ja, kan man med fog tala om att den verkliga, inre och andliga gemenskapen mellan människorna aftagit i vår tid blott af det skäl att den personliga färgen öfver samhällslifvet blifvit så märkbart blek? Dessa frågor hänga nära ihop. Vi måste upptaga dem till närmare pröfning.

Den allt vanligare vordna klagan öfver det moderna lifvets tilltagande opersonlighet och själlöshet behöfver synnerligen väl att noga begränsas, om den icke skall totalt skjuta förbi målet. Huru kan väl, måste man fråga sig, denna öfverklagade opersonlighet rimma sig med utgångspunkten för hela den moderna utvecklingen: individualismen och allt hvad denna medfört. Vi se ju rundt omkring oss dess frukter i en oerhördt vidgad och skärpt reflexion, en ofantligt ökad kunskap och stegrad känslighet. Men allt detta tyder ju omisskänneligt hän på en starkare utprägling af individualiteten, som ju ingenting annat är än personligheten. Man måste till sist vidgå, att vår tid är långt rikare på verkligt tänkande, vetande och kännande individualiteter än någon föregående.

Förebråelsen för opersonlighet får därför ingalunda riktas direkt mot de enskilde utan kan omedelbart gälla blott samlifvet. Det är detta, som i första hand är vordet fattigt på personlig anda och personligt lif. Därom vittna både praktiska och estetiska momenter.

Vitalis Norström

(Ursprungligen publicerad i Det Nya Sverige, 1907)

 

Fortsätt till del 2.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: