Futuristen Mafarka del 2: Gazourmahs födelse

Detta är den andra och avslutande delen. Del 1 finns här.

Gazourmahs födelse

Huruvida Marinetti medvetet såg likheter mellan futurismen och äldre myter, eller om han omedvetet närmade sig dessa när han skulle göra en profetisk skildring av futurismen är oklart. Men om vi ändå tar tillvara på likheterna mellan Marinettis bok och Evolas tolkning av den indoeuropeiska traditionen, så framträder Mafarka som en heroisk gestalt, som drivs framåt av virilitet och en känsla av att den förgängliga världen inte är tillräcklig. Dock är målet, uppväckelsen, i bokens början dunkelt för Mafarka, och han lägger både länder och kvinnor under sig i ett ändlöst erövringståg som han tror vara självtillräckligt.

Mafarka känner ett mystiskt äckel för de kvinnor han samtidigt åtrår, men samtidigt älskar han sin yngre bror Magamal, som är ung och våldsam – men även feminin. Magamals skarpa skönhet väcker en vördnad hos Mafarka – detta är inte en platonsk kärlek till en abstrakt “skönhetens idé”, och inte heller en homosexuell kärlek (som förblir ofullständig eftersom det inte sker ett fullständigt möte mellan det maskulina och feminina), utan en föraning om Gazourmahs födelse. Ty i Magamal är den feminina skönheten inte en lockelse till det förgängliga blivandet, utan bärs upp av och är inkorporerat i en man, i det varande. Magamal är ett löfte om cykelns vändpunkt, en återerinring av den hermafrodiska enheten – Mafaraka attraheras inte av en manlig kropp, utan av en konkret skönhet som både fulländar och står bortom den världsliga kvinnan, en skönhet han kan erfara, utan att snärjas av en kvinna.

Magamal är till och med mer hänförd av kriget än Mafarka, och helt orädd för vad som händer världen; men Mafarka är fäst till Magamal och hans skönhet som världslig individ, och i slutändan är Mafarka rädd för att förlora sin bror i striden. Han vill hålla honom undan, och vill att han ska fullända sitt äktenskap med en vacker flicka, vilket han ständigt skjutit upp. Till slut går Magamal med på det, men eftersom han blivit biten av en rabiessmittad hund i striden, förlorar han all sans i kärleksakten, och sliter sin brud i stycken. Mafarka hittar ett rum dränkt i köttslamsor, och sin deformerade bror som långsamt plågas till döds. Bortom de materiella anledningarna till Magamals död ser vi dock en symbolik för mannens förlust i den sexuella akten – Magamal kunde inte kontrollera den lössläppta njutningen och kraften, utan slukades av de materiella och sub-humana lusterna. Den kvinnlighet som han tidigare kunde inkorporera, får i kärleksakten överhanden över honom, och med hans skönhet försvinner hans möjlighet till ett högre tillstånd. Deformerad och djurisk är det enda som kan fylla mannens tomrum av den åtskilda kvinnligheten besittningen av en individuell kvinna. Och denna besittnings absoluta form är kärleksdöden.

Mafarkas kärlek och känsla av förlust driver honom nästan till självmordet, till att överge sin vilja för att vaggas av underjorden till mörker och smärtlöshet, men hans sorg vänder, den blir viril. Mafarka slås av den inherenta förgängligheten av allt, och med broderns död börjar banden till den lägre verkligheten att kapas – Mafarkas egen död ska inte vara ett nederlag, utan en seger, ett strävande. Hans vilja måste avsäga sig hela världen och förinta honom själv, i födelsen av något bortom.

Mafarka bär Magamals lik till sin ätts gravkammare på en avlägsen ö. Där möts han av sin moders spöke, som förebrår honom för broderns död; Mafarka lät sin vilja till makt stå över ättens säkerhet, och därför är hans broder död och blodslinjen hotad. Mafarka älskar sin moder, men det är onämnbart att han, den sublima krigaren, skulle binda sig till en kvinna och en bit jord; istället berättar Mafarka om sin groende känsla. Han har en son inom sig, som han själv måste föda, som hans anda kommer leva igenom; Mafaraka kommer således inte binda sig till modern, utan bära moderskapet uppåt, genom sig själv, där hon kommer få skåda en evig son, som reser sig över hela världen med sina skrämmande vingar. Magamal, som inte kunde ställa sig över det feminina i kärleken, krävs tillbaka av urmodern, och förs ner till underjorden, men Mafarka sliter sig loss från moderns vrede, och kastas ut mot solen och havet utanför.

Genom bokens erotiska möten med kvinnan känner Mafarka alltid att de slukar hans manliga virilitet. På samma sätt känner han att freden, nu när han erövrat Afrika, förnedrar härskaren, när den hänförande krigsakten är över. Därför lämnar han sitt rike till vinden, och hans bygge av sonen i isolation blir ett celibat varigenom hans virilitet äntligen odlas och behålls. Hans män söker dock upp honom, och ber honom att återvända så att de kan tjäna honom. Men Mafarka ger dem bara en hyllning till den våldsamma döden vid ungdomens slut. I Mafarkas tal ser vi klart hur han förklarar en uppåtsträvande asketism: “You have to believe in the absolute, definitive power of the will, which must be cultivated and intensified by following a cruel regime, until the moment when it gushes from our nerve centres and leaps beyond the limits of our muscles with inconceivable force and speed.” Denna leder till uppväckelsen av den andliga kvinnan inom mannen, att den feminina materialiteten läggs under viljan, och att det hermafrodiska urtillståndet inträder: “Our will must come out of us so as to take hold of matter and change it to our fancy. So we can shape everything around us and endlessly renew the face of the earth. Soon, if you appeal to your will, you will give birth without resorting to the woman’s vulva. That’s how i killed Love, by replacing it with the sublime voluptuousness of Heroism!” Ur detta kommer den absoluta enheten födas inom honom, och han kommer utplåna sin person i uppvaknandets död: “At last, here I am as I wanted to be: destined for suicide, and ready for the birth of the god that each man carries in his heart! His life requires my death! So much better!…The rapture of cracking like an eggshell, from which the perfect chick will soar!” Mafarka skickar ut sina män på det stormande havet, där de kan möta sin egen död som fria och fullvärdiga män.

Att Mafarka verkligen överskridit den lägre verkligheten ser vi när han för sig själv säger: “I envy you, you shipwrecked sailors who have just given up the ghost in your final struggle!… I envy you, all of you who fought death tooth and nail to save your skins!… As for me, I shall die miserably like a woman, in giving birth to my child!” Han har således gett upp sin personliga stolthet och den heroiska död han åtrådde mest av allt, till förmån för att sträva bortom. Hans liv går ett nesligt slut till mötes, men just därför att han anammar detta slut med hela sin vilja, så är det ingen skam, utan någonting som kommer kasta honom uppåt. Han säger gladeligen: “I must roast my body, ready for the teeth of hyenas and jackals! /…/ Ah, how fine it is to turn like an ox on the rigid spit of a magnificent idea, among the licking tongues of the Flames! /…/ And how they’ll thank me, those jackals, for cooking my tasty carcass to a turn!”

Men när sonen är färdigbyggd och väntar på sin förlossning, så uppsöker en fresterska Mafarka. Hon är ungdomens första kärlek, sentimentaliteten och den oskyldiga lusten, och hon har kommit för att omfamna Mafarka och bära hans barn. Mafarka lyckas dock motstå hennes inflytande, och nämner explicit sädens roll i uppvaknandet: “I won’t allow you to see my son!…I did not lay you on your back and pump the divine seed into your ovaries, with heaves of pleasure!…The seed is still there, in my heart, in my brain! I have to be alone to bring my son to life!” Men hon återvänder, hämndlysten, och vill ta den son Mafarka skapat själv ifrån honom –  i sin sexuella extas är hon den feminina kraften i sin skrämmande och ohöljda form, och hon tänker sluka sonen med sitt sköte, innan han inleder maskulinitetens uppvaknande. “Your body is all hungry mouth!… Admit it: if I present you with a heroic idea, you long to suck it like sugar-cane!” utropar Mafarka, och till slut stiger hans säd upp genom hans kropp, där den omvandlas till en gudomlig anda, och han väcker sin son med en hermafroditisk kyss, som är både hans högsta kärlek och död.

Mafarkas död är plötslig och ordlös, och han kastas som ett irriterande skynke åt sidan när Gazourmah vaknar. Mafarkas individualitet är utplånad, och ur dess aska stiger en odödlig fågel av stål; Gazourmah sprider sina väldiga vingar för att lägra alla himmelens vindar. När han kastar sig mot solen krossas fresterskan under honom, och med hennes död rämnar hela jorden. Men Gazourmah förnekar inte jorden till förmån för himlen, utan han utmanar självaste solen: “Back, Sun, dethroned monarch whose realm I have destroyed!… I don’t fear the darkness of infinity!… I am no crawling man who strives at night to push his tiny tortoise head outside the immense carapace of the firmament. The firmament? I am its master!” Gazourmurah är den absoluta enheten, som inkorporerar såväl den manliga som den kvinnliga kraften, och när han stiger förintas och omvandlas världen i en skapande dans. Han är Shiva och Kali, han är Ragnarök, han är den uppväckte Buddhan – när Gazourmah stiger, så stiger han bortom verkligheten, bortom alla krafter, ja bortom det gudomliga och alla gudar. I ren handling färdas han uppåt, mot cykelns topp och sitt absoluta ursprung.

 

* * *

Med Evolas skildring av innebörden i en traditionell, metafysisk virilitet, och futurismen ställd intill denna med “Mafarka the futurist”, så kan de futuristiska teserna bli klarare. Man kan förstå hur de kunde hävda nationen, samtidigt som de avfärdade alla de ideal – historien, det kulturella arvet, folktanken, moralen – som en vanlig nationalism vilar på, och hur detta hävdande står närmare den tradition nationalismen tror sig värna.

Till att börja med avfärdar futurismen ideal överlag som tomma och livlösa former, men en mer ingående beskrivning, som bygger vidare på Evolas framställning, vore att kalla ideal för en fetischering eller romantisering i mötet med naturen, dvs. den feminina makten i tillvaron. På samma sätt som en mans fetischer i sig har en sexuell lockelse, och kan hetsa upp honom mer än kvinnan som uppbär dem, så har idealisten upphöjt vissa faktum i naturen, som folket, familjen eller kulturen, till frånkopplade och eviga idéer, som skulle ha ett värde bortom den makt som manifesterar sig genom dem. Faktumen kan som en del av maktens manifestation vara något vackert och sant, på samma sätt som en mängd aspekter av det feminina är lockande, men likt fetischisten så förblir idealisten kall eller fientlig inför allt som står utanför sina kategorier, och misstar således sina ideal för den feminina makten i sig.

Alternativt projicerar idealisten sina ideal ovanpå naturen, på samma sätt som romantikern projicerar sin egen känsla för dygd, heder, omtänksamhet, blygsamhet eller liknande, som alla enligt Evola är begrepp tillhörande den maskulina, varande makten i tillvaron, ovanpå den kvinna som intresserar honom. Romantikern ger sedan dessa som skäl till varför han älskar kvinnan, och missar således den kvinnliga essensen helt, som är väsensskild från den manliga, och förnekar således den sexuella längtan efter det kvinnliga som är grunden till riktig kärlek. På samma sätt tror idealisten att han lever för sina idéer och deras förverkligande i naturen, och ljuger således om både naturens väsende och varför hans vilja söker makt.

Ideal kan alltså sammanfattas som en missriktning eller kastrering av viriliteten, den maskulina urkraften. Att futurismen då talar om världen som helt materiell och i sig utan mening, samtidigt som de dyrkar heroism, är ingen motsägelse – de talar bara om den feminina och maskulina aspekten av tillvaron, var för sig. Den tillvaro vi upplever som individer är ur Evolas synvinkel ett resultat av den feminina, blivande kraften, som till sin essens är just materiell, mörk och upplösande – genom att bestämt avfärda alla ideal lyckas de betrakta den feminina kraften i sin nakenhet, så som den är. När de sedan bejakar sin egen vilja och heroism som absolut och obunden, så sluter de sig till sitt maskulina varande och virilitet, och när de verkar efter denna princip i världen, så möter de potent den materiella verklighet de avtäckt. För futuristen är det egna, individuella livet således något materiellt, dödligt och utan värde i sig, men just genom att han anammar dess totala utplåning till förmån för sin maskulina vilja, så både anammar han och överskrider det feminina blivandet. Ingen form av idealism kommer i närheten av detta virila möte med det kvinnliga.

Resultatet av att ett ideal ska tillämpas i livet och naturen är dogmen – det är inte längre den rena viriliteten som ska återupprätta världen, utan vissa former i den materiella värld som redan är fallen. Dogmen tar en aspekt av den feminina kraften, och begår två felsteg – dels tror den att den står över och styr resten av den materiella tillvaron, dels att den härskar över den virila viljan, som egentligen är vad som manifesterar sig i det materiella. Resultatet är ett ideal och ett levnadssätt som gör anspråk på att vara allomfattande, vilket går emot Evolas tes att alla människor har olika essens, och att det således i samhället finns metafysiskt olika kaster, och därmed olika uppgifter och vägar för att “bli den man är” och uppfylla sin roll i traditionen.

Men just för att alla kaster är olika för Evola, så behöver han dogmen för att även de lägsta kasterna ska kunna förverkliga sin essens. Ty dessa karaktäriseras av att de är bundna till den feminina tillvaron i högre grad, och således måste ta emot en sanning utifrån – de förmår inte att själva vara maskulin sanning. Denna dogms ursprung måste dock vara kraft, och inte ett ideal – den måste komma som ett imperativ från de högre kasterna, de som uppnått högre grad av gudomlig frihet och står bortom gott och ont, som ett sätt att vägleda och förverkliga alla aspekter av tillvaron. Problemet uppstår när dogmen kommer nerifrån, från naturen och ideal (eller ännu värre, från något helt undermänskligt, falskt och ressentimentfyllt, som alla vår tids dogmer, men problematiken med dem antas vara uppenbar, till skillnad från den mer subtila i ideal) och försöker binda även de högre kasterna. Då uppstår en inversion; samhällskroppen kedjas av dess lägsta skick, och det är möjligt att en pseudo-tradition uppstår. Denna har former från Evolas indoeuropeiska tradition, men eftersom den är fast under den feminina aspekten av tillvaron, så är den frånkopplad från den rena viriliteten som ger naturen sin egentliga mening, och urholkar således den kultur, moral eller folk den säger sig kämpa för.

Det finns många dogmer som ser sig som traditionella och, om de hade härskat över Marinettis verksamhet, skulle förkastat berättelsen om Mafarka och den hermafrodiska krigardöden på grund av att den varit “urartad” och således kvävt en längtan till den virilitet som enligt Evola är en grundsten i den sanna traditionen och sammanbunden med världens absoluta varande. Om vi tolkar grunden i futurismen som denna virilitet, så förstår vi deras aversion mot ideal, och därmed deras motstånd mot allt bakåtblickande och härmande, samt all sentimentalitet och moralism. Deras anammande av moderniteten är ett anammande av vår tids krafter, och därmed av virilitetens manifestation; en människa som utan tveksamhet anammar modernitetens mekanisering, anonymitet och destruktion för att övervinna sig själv och nå ett högre, heroiskt tillstånd är en människa som förmår att “rida tigern”. Vidare härrör futurismens motstånd mot den borgerliga kärnfamiljen från att de, i överensstämmelse med Evolas tolkning av traditionen, ser älskarinnan som högre än modern, och deras “förakt för kvinnan” kommer av att den andliga kvinnan, valkyrian, står högre än dem båda.

För futurismen är nationen sammanbunden med den virila viljan hos en högre människotyp, och således väljer de staten framför folket, på samma sätt som de underordnar kvinnan mannen. Nationen är för dem inte blodet och jordens upplösande moders-mystik; de vill inte gå i krig för en idé om folkets inherenta värde, utan de vill skapa ett folk som är värdigt kriget. De väljer Valhall framför Hel, och folket ska likt valkyrian slänga sig på sin hjältes bål. Men på samma sätt som valkyrian var upprättelsen av det feminina och möjliggjorde den absoluta återföreningen med kvinnan, så når för futuristerna folket sin högsta potential genom detta offer – att inkorporeras i en ren virilitet och den gudomliga viljan till makt, och därmed bäras uppåt. Nationen är för dem således föreningen mellan folket – det feminina blivandet – och staten – den maskulina viljan och varandet – i handlingens enhet.

Om vi nu accepterar Evolas beskrivning av virilitet som en beskrivning av grunden i futurismen, så blir “Mafarka the futurist” en bok som analogt med Evola söker ett återupprättande av det blivande i det varande, och futurismen blir ett sökande i moderniteten efter ett spontant och övermänskligt uttryck för denna vilja till den absoluta enheten. Men sett från denna virilitet misslyckas dock futurismen med att förverkliga sitt eget mål; när de skulle skrida till verket så blev framtiden inte ett uttryck för den obundna virilitet de dyrkade, utan en fetisch. Framtiden blev ett ideal, en absolut dogm som skulle lägga hela samhällskroppen och tillvaron under sig, och futurismen gjorde sig således till ett program bland de abstrakta ideal de själva avskydde. Evolas syn på traditionen tydliggör futurismens ibland motsägelsefulla teser, men uppdagar också en ofrånkomlig självmotsägelse i rörelsens verksamhet.

Henrik Jonasson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: