Synd att lägga jord igen

”Men den som hejdar växtens fart och lägger jord igen, begår en synd av grövre art än den som dräper män”. Så diktade en gång Erik Axel Karlfeldt och tog i från tårna. Påståendet är naturligtvis lite för väl tilltaget för att man ska kunna instämma i det. Däremot är det oroande när allt mer högproduktiv åkermark tas ur bruk i Sverige.

Senast häromveckan uppmärksammades exempelvis att Kumla kommun i sin översiktsplan projekterat för att bygga ett industriområde på vad som beskrivs som länets bästa jordbruksmark. Flera byar och åtskilliga jordbruk berörs. En av de drabbade, grisbonden Göran Gustavsson, berättade för SVT att han kommer behöva lägga ned sin verksamhet eftersom han är beroende av åkermarken för att kunna utfodra sina 2000 grisar.

Självklart behöver det någonstans beredas utrymme för industrier och köpcentra, men det måste faktiskt inte vara den bästa åkermarken som får stryka på foten varje gång. Ogenomtänkta prioriteringar kan få förödande konsekvenser. När man lägger igen jordbruksmark så är det i princip ett oåterkalleligt beslut, för den är nästan omöjlig att återställa. Det går inte nog att understryka vilken resurs god jordbruksmark är för ett land i en tid då världens befolkning ökar kraftigt. Och en hög kapacitet till självförsörjning av livsmedel är en ovärderlig tillgång i säkerhetspolitiskt oroliga tider.

Länsposten förklarar att även om inget i slutändan skulle hända med industribygget så lägger redan översiktsplanläggningen en våt filt över lantbruken: ”(Det) påverkar värdet på fastigheterna. Det blir svårt att sälja. Man får inte bygglov för nya byggnader och det blir kalla handen från banken för investeringar.” Kommuner borde därför vara väldigt restriktiva redan i det initiala stadiet och inte planlägga sådant de inte verkligen är fast beslutna om att bebygga.

Att det tvångsinlöses så mycket god åkermark går nog inte främst att härleda ifrån ett agg gentemot de gröna näringarna, utan på oförståelse. Allt fler svenskar växer upp i städer och har inte samma koppling till lantbruken, varför kunskapen om desamma minskar. Samtidigt är det ofta en fjäder i hatten för kommunpolitiker om de lyckas locka till sig verksamheter utifrån, genom att erbjuda mark i attraktiva lägen. Att näringsverksamhet som sedan länge legat på platsen går förlorad glöms ofta bort i processen, eftersom det urbana perspektivet så tydligt är norm.

För att undvika misstag bör varje översiktsplanläggning landsbygdssäkras. Det bör göras en konsekvensutredning för att kartlägga vilka effekter planen får för jordbruket. Dessutom borde Jordbruksverket och inte minst länsstyrelserna, som har ansvaret för att skydda jordbruksmarken, jobba närmare kommunerna med information om vilka områden som är mest brukningsvärda. Kan detta ske vore vi ett steg närmare en hållbar balans mellan stad och land.

Tony Gunnarsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: