Ryska tsarer igår och idag

De ryska tsarerna och deras hov

”Det skulle dröja fem år innan statstjänstemännen fick smak för lyxen och insåg hur mycket de kunde ta betalt och att de, i stället för att ta emot mutor från miljardärer, själva kunde bli miljardärer.” Den ryske journalisten Michail Zygar har väckt internationell uppmärksamhet med sin avslöjande skildring av Vladimir Putin, supertsar, och männen kring honom. Han har intervjuat alla i kretsen utom Putin själv, oftast med namns nämnande, men ibland anonymt. Från en källkritisk utgångspunkt är detta inte oproblematiskt, men resultatet har blivit en riktig bladvändare, en medryckande skildring av det cyniska, inte sällan irrationella maktspelet i Kreml. Här finns alla kända toppolitiker, spindoktorer, oligarker och patriarker, så gott som alla män. En av de få kvinnorna i boken är Tatiana Jumasjeva, Boris Jeltsins dotter, ett tungt namn inom den s.k. Familjen, där bland andra aluminiummagnaten Deripaska ingår.

Oligarkerna har utnyttjat sina band till den politiska maken och lagt beslag på värdefulla företag, särskilt inom råvaru- och energisektorerna, bland annat genom pantauktioner, där köpeskillingen i realiteten knappast erlagts. Svagheten i deras position är just det politiska beroendet – de kan när som helst hamna i onåd och förlora allt. Några har lyckats föra ut sina tillgångar och bosatt sig i Israel eller Storbritannien, exempelvis Abramovitj, han som köpte fotbollslaget Chelsea. Oljemiljardären Chodorkovskiljs misstag var att han avslöjade politiska ambitioner. Följden blev 11 år i fängelse för skattebrott (som han säkert begått). Putin kunde för sitt liv inte förstå att Tony Blair, den brittiska premiärministern, inte helt enkelt kunde ge den engelska domstolen order om att utlämna Berezovskilj, en annan av oligarkerna. Rättssamhället har aldrig fått fäste i Ryssland.

I Zygars skildring är den ryska historien alltid närvarande. ”Putin den store” lyder en kapitelrubrik, ”Putin den förskräcklige” en annan. Rubriken ”Den falske Dmitrij” alluderar förstås på de s.k. falska dmitrijerna som förekom under den stora oredan, tiden före Mikael Romanov makttillträde 1613. Kapitlet handlar dock om en annan tämligen misslyckad Dmitrij – den tillfällige presidenten Medvedev.

Putin själv kallar sin ideologi ”suverän demokrati”, en blandning av auktortärt styre, nationalism, slavofili, ortodox helighet, kompiskapitalism, sovjetisk byråkrati och avståndstagande från västerlandets moraliska dekadens. Till det kommer ett utanverk av bräckliga demokratiska institutioner och formella fri- och rättigheter.

Den ryska historien är en levande realitet för Putin. Idag har många av erövringarna från Peter den stores, Katarina den storas och Alexander I:s tid gått förlorade, bland annat på grund av Gorbatjov, en man Putin föraktar. Någon generalplan finns det dock dock inte, menar Zygar, utan Putin lagar efter läge. Ser han en svaghet utnyttjar han möjligheten och finns det ett konkret hot måste det mötas (Georgien, Ukraina, Syrien). Han har också allt oftare börjat att sätta likhetstecken mellan Rysslands intressen och sina egna.

Den som vill lämna den delvis deprimerande nutidshistorien och istället fördjupa sig i den ryska bakgrunden kan med fördel läsa Montefiores mäktiga krönika om släkten Romanov, tjugo tsarer och tsaritsor, geniala och galna, samvetslösa och dekadenta. Språket är bländande och skildringen dramatisk – varje kapitel inleds med en rollförteckning, som om det handlade om en pjäs. Möjligen blir det ibland väl mycket av sängkammarfars, men underhållande är det. Men 962 sidor…Boken är rent fysiskt besvärlig att hantera, i varje fall i hängmattan.

Putin omnämns faktiskt i slutet av Montefiores bok, trots att han inte är någon Romanov. Enligt författaren finns det en person, vars öde håller honom vaken om nätterna: Nikolaj II, den siste tsaren på tronen. Ingen självhärskare avgår frivilligt, ingen kan helt fredligt dra sig tillbaka till privatlivet, inte heller Putin.

Böcker:

Männen i Kreml. Inifrån Putins hov.
Michail Zygar
Översättning: Nils Håkansson
(Ordfront)

Den sista tsardynastin. Romanov 1613 – 1918
Simon Sebag Montefiore
Översättning: Hans O Sjöström
(Norstedts)

Nils Fredrik Aurelius

Mer av Nils Fredrik Aurelius: Bland rödgardister och Tyst i klassen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: