Futuristen Mafarka del 1: Hermafroditens död

Hermafroditens död

“Mafarka the futurist” är en mytisk berättelse om hjältedöd och uppvaknande, såväl som ett djärvt, modernistiskt experiment. Skriven 1909 av Filippo Tommaso Marinetti (1876-1944) är det ett av futurismens tidigaste och mest livskraftiga verk. Den skildrar en afrikansk krigsherre, araben Mafarka, som lägger hela kontinenten under sig, enbart för att bejaka sin egen, sublima vilja till makt. Verket är våldsamt och erotiskt, och till ytan presenterar det många av futurismens teser – krigets skönhet, modernitetens dynamik och föraktet för kvinnan – men på djupet skildras den stora mannens uråldriga längtan att sträva bortom. Bortom fienden, bortom sitt eget liv, bortom världen självt, för att återvända till ett absolut tillstånd av obundenhet och rent varande.

På denna väg uppåt står mannen i ett paradoxalt förhållande av åtrå och fiendskap till kvinnan; å ena sidan är hon den andra halvan av tillvaron, som mannen vill återförenas med och som han måste bära med sig om han vill nå total enhet, å andra sidan är varje kontakt med henne en förlust av vilja och ett sentimentalt band till ett lägre tillstånd. Vi får följa hur Mafarka slits mellan dessa två faktum, tills han i asketisk hängivenhet och total utplåning av sig själv bygger en son i stål. I bokens mystiska slut är Mafarka själv både man och kvinna, och ur hans hermafroditiska död föds en odödlig vilja i form av hans son Gazourmah, som härskar över både himmel och jord.

Den italienska filosofen och esoterikern Julius Evola (1898-1974) var en kort tid under mellankrigstiden likt Marinetti en avantgardistisk konstnär. Evola var en del av dadaismen, och har i efterhand beskrivit sin konst som resultatet av en personlig, existentiell kris i moderniteten. I den tidiga abstrakta konsten finns ett upplösande av det borgerliga Europas småsinta och ytliga ideal, men även en radikal längtan efter något absolut, bortom konstens alla normer. Men det gjorde också avantgardismen till ett övergångsstadium för Evola, som öppnade upp för ett sökande efter vad han såg som en ursprunglig och förlorad tradition. Evola hade inget betydande utbyte med futurismen, och han kände att rörelsen stod för en “kaotisk dynamism”. Men samtidigt går det inte att förneka tematiska likheter mellan Evola och futurismen, då båda upphöjer heroism och handling, och ser kriget som en möjlighet för ett absolut uppvaknande – skillnaden är ur Evolas synvinkel att han härleder detta från en djupare krigartradition, medan futuristerna har en blind och titanisk dyrkan av framtidens makt. För Evola tog futuristerna sig aldrig ur modernitetens kris, men likväl finner vi i “Mafarka the futurist” många mytiska teman, som överensstämmer väl med den esoteriska lära Evola formulerade. Att retroaktivt utforska dessa likheter kopplar inte bara samman två inflytelserika rörelser i mellankrigstidens Italien, utan genom Evolas lära öppnas en djupare förståelse för futurismens teser, samtidigt som det visar på en dold men uppåtsträvande längtan i futurismen, bortom dess ofta ytliga dyrkande av framtiden. Evola själv avfärdade futurismen, men i “Mafarka the futurist” finns en berättelse som välver sig över framtid och dåtid, för att binda samman en av modernismens extremaste former med vad som Evola skulle kallat en ursprunglig tradition.

När Evola tolkar den indoeuropeiska traditionen skiljer han sig ofta från de bruk, seder och föreställningar dessa folk ägt i vissa epoker, eftersom han menar sig uttyda en esoterisk sanning bortom de enskilda berättelserna. För Evola har den egentliga traditionen ett gudomligt ursprung bortom alla kulturer, myter och religioner, och den har blivit mer eller mindre förvanskad och uppblandad med andra folk, kulter och föreställningar i den stora massans exoteriska uttryck. Folket i sig har aldrig burit traditionen, utan den kan endast brukas till fullo av arierna – en särskild ”andlig ras”, ett folk inom och bortom folket och de högsta kasternas människor, som har ett högre metafysiskt ursprung än resten av folket. Traditionen kan således manifesteras hos andra folk än de indoeuropeiska, och existensen av ett visst folk är inte tillräckligt för tradition, vilket Europa visat flera gånger när världsdelen stått i förgrunden för många av modernitetens omvälvningar. För Evola finns det olika folk med olika kvalitéer, men om inte det andliga elementet härskar så är folket i sig endast värdelös massa, förgänglig och upplösande som resten av det materiella.

Tradition är således för Evola inte vissa religiösa teser eller moraliska regler, och inte heller en viss kultur eller tidsepok. Tradition är inte något abstrakt som man kan anamma passivt, utan snarare en aktiv och konkret väg till transcendens, som sekundärt uttrycker sig i en mängd olika former. Evolas bild av andlighet är en högre, heroisk människotyp, en Arjuna, en Buddha eller en Herakles, som väcker och hävdar den absoluta enheten som finns inom sig själv, och således överstiger och frigör sig från allt i den lägre tillvaron. Därför är vad som inte erfarits och uppnåtts i ens egen andliga strävan inte riktig tradition, utan bara en tom form. För Evola är ett religiöst hopp om frälsning utifrån, genom profeters lära, dyrkandet av människor som lyckats transcendera eller Guds nåd, ett tecken på andlig degeneration. Men så är även nyhedniska försök att återuppbygga döda religioner för att de “i sig” har bättre teser, ty då fastnar man i en abstraktion och missar det levande och aktiva element som är kärnan i all egentlig tradition.

Evola menar att det tidigare har funnits väldefinierade läror och riter som syftat till att initiera människan och hjälpa henne att handla i traditionen, men i moderniteten är det inte bara så att deras innebörd och andliga utförande gått förlorat, utan tillvaron själv har successivt fallit nedåt, materialiserats och förlorat kopplingen med det andliga. I indoeuropeisk mytologi är detta resultatet av världens cykliska gång, och vi befinner oss i den sista tidsåldern, Kali Yuga, där människan är bunden till den profana världen och dess former. Evola menar att det i den indoeuropiska traditionen alltid har funnits två vägar till gudomlighet, reflektion och handling (präster och krigare), men i vår mörka tidsålder skulle den första vägen kräva en exceptionell människotyp, som på egen hand kan nå andligt uppvaknande, varför Evola lägger sitt fokus på den andra. Vår tids människa måste acceptera att hon metafysiskt är mer eller mindre beroende av sin världsliga tillvaro och handling, och därför är krigarens väg, som försöker göra handlingen ren och obunden, den enda möjligheten. Hon måste anamma vår tids makter för att rikta dem uppåt, hon måste kunna “förvandla gift till botemedel” och “rida tigern” tills den är utmattad och kan strypas.

Evolas icke-egalitära syn på människor och deras möjlighet till gudomlighet, tyngden han lägger på den egna strävan och frigörelsen, samt den destruktiva-kreativa handling han förespråkar sätter honom nära Nietzsche, och därmed även Marinetti och futurismen. Evola menar till och med att traditionen syftar till att göra människan till, som Nietzsche säger, “en övergång och undergång”, fast på riktigt – den strävar inte bara bortom människan, utan bortom hela tillvaron. Enligt Evola var Nietzsche denna förkristna vilja på spåret, men fastnade vid dess världsliga manifestation, strävan efter makt.

När Evola talar om manligt och kvinnligt i traditionen talar han inte bara om de sociala, biologiska eller ens andliga skillnaderna mellan könen, utan om två essentiellt olika urkrafter, vilka inte bara könen utan hela tillvaron är en manifestation av. Det manliga är det aktiva, det ljusa, himlen och det orubbliga varandet, medan det kvinnliga är det passiva, det mörka, underjorden och det skiftande blivandet. Dessa krafter är i urtillståndet ett absolut, ett hermafroditiskt och ett obundet “jag”, men när det kvinnliga väcks och åtskiljs från mannen startar världens cykliska nedgång, varigenom tillvaron differentieras (ett “icke-jag” uppstår) och det temporära och rumsliga får överhanden. Människan träder fram som beroende av det materiella och dess former, och i det lägsta stadiet tror hon att detta är hennes hela väsende – hon är en individ, och hennes liv är åtrån efter den feminina tillvarons skepnader. Det kvinnliga har här slukat och dominerat det manliga, men när det manliga i sin tur vaknar och lägger det kvinnliga under sig följer en uppgång. Denna uppgång är oskiljbar från den materiella tillvarons förintelse och individens död, men i dess fullkomning följer återförenandet av manligt och kvinnligt, vilket befruktar en ny gyllene tidsålder. Denna tematik är tydlig i den hinduiska guden Shiva – förintelsen och fruktbarhetens gud – och hans partner Kali, en skrämmande dödsgudinna som dansar ovan hans orubbliga kropp.

Den kvinnliga kraften ska dock inte tolkas utifrån dess konsekvenser såsom vi upplever dem i den individuella tillvaron, och försöka kläs i ett moralistiskt omdöme; den står bortom gott och ont. Och på samma sätt som ett bejakande av endast det feminina blivandet leder till modernitetens degeneration och förgänglighet, så kan bejakandet av endast det manliga varandet leda till abstraktion, passivitet och neurotisk rädsla för det “syndiga köttet”. Uppåtsträvande kan inte ske om dessa principer inte förenas, bortom den tillvaro som är resultatet av deras åtskillnad. För Evola blir viriliteten traditionens högsta uttrycket för den maskulina kraften, och således är den tätt sammanbunden med världens absoluta varande; endast genom viriliteten kan det nödvändiga mötet med det feminina ske, och viriliteten framträder som den kraft som befruktar hela den blivande tillvaron.

Kärlek och den sexuella handlingen blir på sätt och vis grundstenen i Evolas transcendens – dels är det en återförening mellan den manliga och kvinnliga kraften, dels inträder i den besinningslösa åtrån till någon utanför en själv och den totala njutningen en tillfällig utplåning av individen. Denna “död i miniatyr” kan antingen leda till en upplösning i undermänskliga drifter, eller öppna upp för ett övermänskligt tillstånd. Styrkan i kärleken gör att den transcendenta möjligheten alltid är närvarande, till och med i vår tidsålder och i de mest profana uttrycken av kärlek. Vad som behövs är just den människotyp som kan anamma och inkorporera alla upplevelser – den som kan “göra gift till botemedel”. Att endast söka kvinnan för att passivt uppslukas i njutning är inte sann virilitet, men för Evola är även ett kategoriskt fördömande av sexualitet som syndig, eller endast till för fortplantning, ett tecken på degeneration. En moralistisk abstraktion har då valts i stället för virilitet.

När den kvinnliga kraften har överhanden är resultatet av föreningen mellan manligt och kvinnligt fortplantning i den materiella tillvaron. Fortplantning har i sig inget kvalitativt värde, utan är bara en kvantitativ förlängning av släktet. Att tillskriva värde till materiell existens är att höja tillvarons lägsta aspekter över sin plats – i sig har de inget värde, utan värdet bestäms av vilken makt som manifesterar sig genom dem. De som lever under den materiella existensen (vilket är de flesta) lever under det feminina tecknet, och upplöses efter döden i den mörka ur-massa, släktet, som alstrade dem som individer, men som de inte kunde skilja sig ur. Följer vi Evolas tolkning kan vi i den nordiska mytologin se Hel som den feminina underjord som upplöser alla kvinnor och de män som inte förmådde att sträva mot det himmelska Valhall. Att Hel sedan även är ett straff för illdåd i de nordiska sagorna är parallellt med den degeneration Evola beskriver över hela Europa – manligt och kvinnligt, dvs. andligt och materiellt, ersätts allteftersom med gott och ont, och virilitet ersätts med moralism och lagreligioner. Således blir det köttsliga något inherent syndigt, och därmed transformeras Hel, den kvinnliga domänen, till ett helvete för syndare. Förfall är en del av alla materiella folk, vilket motiverar att Evola avfärdar de som upphöjer sitt folk och dess historia och lära till den grad att de misstar den för att vara den egentliga traditionen.

För Evola krävs en viril makt i fortplantningen för att den ska höjas till tradition. Detta kan vara patriarkens eller imperiets expansiva vilja, som kräver fler starka söner. Men den virila makten, som är det primära, kan i högre människotyper återförenas med kvinnan på andra sätt, som alltså är oberoende av den vilja till fortplantning som är de lägre kasternas signum. Evola sätter till och med modern som den lägsta aspekten av kvinnan, eftersom hon här i den högsta graden binder mannen till sig, livnär sig på hans krafter och ofta upplöser hans virilitet i sentimentalitet. Den högre aspekten av kvinnan är älskarinnan, eftersom hon lever för sin man och hans virila åtrå, och således öppnar upp för en högre grad av andlighet. Älskarinnan innefattar såväl den prostituerade som oskulden, men här finns även det rituella samlaget, och i berättelserna om de stora vise och heroerna framträder älskarinnan som ett mystiskt, gudomligt väsende.

Denna andliga kvinna är en kraft som följer och beskyddar mannen, men som även kan vara skrämmande och livsfarlig i sin makt. Hon är den del av Kali som finns ihoprullad inom mannen själv (kundalini), valkyrian som ger seger och bär krigaren till Valhall, och Athena som fyller heron med kraft och mod. (Triaden Hera, Afrodite och Athena motsvarar modern, älskarinnan och den andliga kvinnan, vilket stämmer väl överens med hur Hera är en hämndlysten gudinna som motarbetar Herakles, Aeneas och andra virila heroer, medan Athena är heroernas älskade beskyddare). Hon är även Beatrice som leder Dante genom himmelens sfärer, jungfrun som medeltidens riddare svor sin trohet till, och den symboliska kvinnan sagohjälten alltid räddar.

I t.ex. valkyrian finns det till synes en motstridighet mellan hennes feminina skönhet och hennes krigiska handling, som är en manlig uppgift i tillvaron. Men i myten om valkyrian finns insikten att allt blivande tillhör den feminina kraften, och därför att all makt och handling i den materiella tillvaron, även den heroiska, till sitt väsende är feminin. Därför gestaltas kunskap, styrka, seger och andra aspekter av den heroiska strävan nästan alltid som en gudomlig kvinna som vinns av hjälten. Men på ett djupare plan innebär det att den heroiska handlingen är ett faktiskt möte med den kvinnliga kraften, ja, till och med att makt och styrka är den högsta formen av kvinnan. Den heroiska handlingen är en ren virilitet som vinner valkyrian, och i krigardöden sker ett befruktande möte med kvinnan som inte binder mannen till Hel, utan bär dem båda uppåt mot Valhall.

Oavsett möjligheten till transcendens i kärleken till en köttslig kvinna, som moder eller älskarinna, så kommer det alltid finnas en förlust av viril energi. I kärleken sker det en inversion, där mannen blir den passiva, och kvinnan den aktiva. Det är i högre grad mannen som snärjs av kvinnan och förlorar sig i sin romantiska hänförelse, medan kvinnan har ett kyligare beräknande för att få så stor njutning, så stark säd eller så bra försörjning som möjligt. Samlaget sker under den feminina och materiella aspekten av tillvaron, och binder mannen under henne. Därför finns det hos de män som längtar efter det absoluta ett problem i att återförenas med det feminina genom den köttsliga kvinnan, och den enda lösningen är valkyrian – kvinnan som makt och kvinnan som är inom mannen själv.

Evola skiljer mellan två olika sorters asketism. Å ena sidan finns den livsförnekande, moralistiska asketismen, som ser kroppen som något inherent syndigt och som har sitt ursprung i en avsaknad av virilitet och en rädsla för njutning. Å andra sidan finns den livsförhöjande asketismen, som är ett redskap för att förädla kroppens inherenta potential, och som har sitt ursprung i en stark virilitet och en känsla att man står över all enkel njutning. I många krigarkulter har det förekommit celibat, vilket ursprungligen är en asketism av den andra typen. Istället för att säden, dvs. viriliteten, lämnar kroppen och upptas av kvinnan, så kan den omvandlas till en mäktigare kraft. Genom heroisk handling eller andliga övningar väcker denna kraft den inre kvinnan, tvingar henne uppåt, och förenar henne med den manliga principen. I ett transcendent tillstånd, t.ex. krigardöden eller en upplysning, kan då mannen på egen hand, genom en hermafroditisk födsel och dödandet av sin egen individualitet, alstra den enhet som står bortom manligt och kvinnligt, och födde dem båda.

På detta vis har den uppväckte mannen återfört det köttsliga, förgängliga och feminina till det maskulina varandet, men det ger honom också möjligheten att återvända och föra varandet till det blivande köttet. Ett närliggande exempel Evola ger inom hinduismen talar om hur en asket kan återvända till det köttsliga samlaget, och behålla sin (andliga) säd igenom akten, som istället frigörs i samma uppåtsträvande riktning som vid celibat; det talas till och med om att det är han som “tar den kvinnliga säden”, dvs. den kvinnliga kraften inkorporeras i den manliga, och inte tvärtom. Detta är ett exempel på “hur giftet blivit botemedel”, och till och med blivit starkare än det rent asketiska. Andra exempel är den uppväckte Buddha, som kunde återvända och handla oberörd i världen nedanför honom, eller prinsen Arjuna som kunde återvända till kriget och döda sina fränder, eftersom han uppnått en gudomlig kunskap.

För Evola finns det egentligen ingenting i den materiella verkligheten och dess former som har ett värde i sig, utan det är en fråga om kvaliteten i den makt som manifesterar sig genom dem. En undermänniska sprider alltid degenerering, medan en övermänniska alltid skapar något regenererande. En uppväckt, som övervunnit alla njutningar och band till den lägre verkligheten, står bortom alla materiella former till fullo – han har makt över dem, och kan således även utnyttja dem hur han vill. Han är frigjord, och om han ser en kraft eller skönhet i något, må det vara njutsamt eller smärtsamt, så kan han bruka den i uppåtsträvande syfte, och manifestera det varande i det – han står bortom gott och ont, i frasens absoluta bemärkelse.

En sådan människa äger en sublim makt, men från de lägre kasterna kan han mötas av förakt. De kan avfärda hans handling som “degenererad”, eftersom de inte ser den högre punkt han handlar ifrån, och hur han förblir oberörd och ren av allt smutsigt. Ett försök att vända cykeln och föra världen uppåt med sig själv kan hindras av just de som tror sig kämpa för tradition, men som egentligen sitter fast i några tomma, abstrakta kategorier och trossatser.

 

Fortsätt till den andra och avslutande delen.

Henrik Jonasson

 

Mer av Henrik Jonasson: Gabriele d’Annunzio och dödens triumf

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: