Trump och Putin möts

Mitt i sommaren rustar Helsingfors för storpolitiskt besök.

Medier och journalister vill förstås utnyttja tillfället och ryktet går att man bokat de bästa utsiktsställena i den finländska huvudstaden, nära mötesplatsen i presidentslottet.

Landets utrikesministerium ligger lågt, medan president Niinistö tagit tillfället att lufta sin oro för att USA och Ryssland nu börjar göra upp om frågor som borde vara den europeiska gemenskapens ansvar, eller där européerna bör få vara med. Sauli Niinistö har länge varnat för att dagens EU är alltför svagt och inkonsekvent som utrikesaktör.

En del röster avfärdar som väntat mötet som lättviktigt, ett ”fototillfälle,” och olika raljanta yttranden avlöser varandra.

Mika Aaltola på det utrikespolitiska institutet i Helsingfors menar att ”Både Putin och Trump är pompösa stormaktsledare som gillar att visa sin makt. Och de kommer att använda den publicitet som mötet ger.”

DN:s utrikeskommentator Michael Winiarski skriver att Trump vill upprepa ”den tv-sända ’kärleksfesten’ från Singapore”, fast nu med Putin som motpart. Trump är enligt DN villig att lägga sig platt för Putin, vilket i främst betyder att han godtar eller tonar ned annekteringen av Krim. Även SvD:s Gunilla von Hall är inne på att Trump kommer att dras vid näsan av Putin, medan SvD:s Moskvakorrespondent Maria Georgieva tror att president Trumps önskan att möta den ryske ledaren styrs av fåfänga och vilja att glänsa inför hemmaopinionen. President Putin kan komma att vinna mest på vad hon avfärdande kallar ”Trumps finska pr-jippo”.

Som tonen i rapporteringen kring de båda stormaktsledarna har utvecklats i dag är sådana sarkasmer väntade. Analysen känns dock ganska bristfällig. Är det bara fåfänga och vilja att nå mediapoänger som gjort att Helsingfors-mötet har kommit till stånd och som avgör vad vi kan vänta oss av det? Kan inte de båda ledarna tänkas ana, att något nu ändå måste göras? Kan inte om inte annat en utgångspunkt skapas för fortsatt samarbete?

Världsläget beskrivs ofta som farligt. Spänningen och misstron mellan staterna ökar, medan försöken att nå samförstånd är få. Förutom att president Trump i sin valkampanj lovade att söka minska hoten och förbättra relationerna till Moskva, så borde det väl även ha intresse att ledarna för dessa två stora stater – halvannat år in i Trumps ämbetsperiod – möts och kan börja förbereda ett bättre samarbete.

Mötet borde i så fall också kunna gynna andra stater.

En del hade antagit att mötesplatsen skulle bli Wien. DN:s Winiarski förmodade rentav att den nye (”radikalt högerinriktade”) kanslern i Österrike Sebastian Kurz villigt skulle ställa upp som mötesvärd.

Så blev det alltså inte.

Kanske är det faktum att president Trump inleder sitt besök med att möta Sauli Niinistö inte en artig gest enbart, och kanske ser Trump en poäng i att höra den finländske presidentens synpunkter innan han tar sig an Putins.

Kan det vara så, att valet gjordes för att de båda ledarna värdesätter att just ha Finland som mötesplats, då detta land har utvecklat en sofistikerad utrikespolitik, en politik som söker driva en avspänd och konsekvent linje såväl mot dessa stora stater som mot grannstaterna? Kanske är det faktum att president Trump inleder sitt besök med att möta Sauli Niinistö inte en artig gest enbart, och kanske ser Trump en poäng i att höra den finländske presidentens synpunkter innan han tar sig an Putins.

Helsingforsdeklarationen

För att backa litet, så hör vi i Väst ofta självklart sägas att utrikespolitiken i världen tog en ny vändning 1975, just med det stora möte om mänskliga rättigheter som det året hölls i Helsingfors. Efter detta möte skulle inga blotta maktrelationer längre räknas; små stater borde ha lika stor tyngd som resursstarka stormakter. Den gamla dragkampen mellan maktblock, ja hela tanken om maktbalans och geopolitik, lades med ens åt sidan. Nu gällde enbart rättigheter och avtal. Världen blev regelstyrd, maktspråket tystades.

I dag stödjer sig Väst gärna på Helsingforsdeklarationen, i varje fall när det passar dess avsikter, och fördömer samtidigt de stater som man anser inte leva upp till den, eller som inte anses ha tagit till sig dess bärande synsätt. Främst och oftast riktar man sådan kritik mot Ryssland.

Det kan förstås hävdas att de som 1975 skrev under Helsingfors-dokumentet har svikit detta i sin egen politik. Men det kan också hävdas att dessa länder snarare gjort litet olika tolkningar av vad det innebär, och att detta inte behöver vara orimligt vare sig moraliskt eller politiskt.

En hel del tyder på att Finland gör en mer försiktig tolkning av dokumentet, så att man visserligen erkänner att 1975 års överenskommelse utgör ett steg mot ett samförstånd och mot mer regelstyrd utrikespolitik, samtidigt som Finlands utsatta läge – att befinna sig där maktblocken möts – gör att man också måste ta med makt- och geopolitiska realiteter i sitt agerande. Att beakta staternas legitima säkerhetsintressen, och att söka förstå parterna utifrån deras bakgrund och historia, blir då viktigt.

Finlands förre utrikesminister Erkki Tuomioja har på ett för finländsk utrikespolitisk åskådning representativt sätt talat om ”de två verkligheternas perspektiv”. Tuomioja som själv är historiker skiljer mellan ”den gamla realpolitikens verklighet, där staten använder sig av maktpolitik för att främja sina nationella intressen”, å ena sidan, och den verklighet där alla är ömsesidigt beroende, varför det krävs ”ett så brett och multilateralt samarbete som möjligt”, å den andra.

Erkki Tuomioja ansluter sig därmed till en uppdelning som har stöd i dagens statsvetenskap. Han går samtidigt (låt vara lågmält) emot en stark utrikespolitisk och snarast utopisk tendens i dag, som gör Helsingforsdeklarationens principer i gängse västtolkning till moralisk norm. Han tycks, om man får uttrycka det så, mena att vi måste ha ett synsätt där den gamla maktpolitiken dröjer kvar och påminner om en verklighet som inte alltid, eller ännu inte, blivit vad enskilda stater har önskat. Maktpolitik och regler utesluter då inte varandra utan utgör komplement. Tuomioja menar att denna syn på de båda perspektiven har varit Finland till nytta. Det skedde där en lång och ofta smärtsam lärprocess, som egentligen började då landet införlivades med Ryssland 1809 och det nya storfurstendömet politiskt och administrativt fick anpassa sig till Ryssland. Sedan kom frågor som hanteringen av Finlands nationella uppvaknande, konflikterna under förryskningsperioden, och på 1900-talet inbördeskriget samt vinter- och fortsättningskrigen, det hårda decenniet efter 1945 i ”Moskvas skugga” och Kekkonens överdrivna eftergifter mot Sovjet under ”finlandiseringen.” Viktiga steg mot en ny realism hade tagits av Paasikivi och Mannerheim.

Först därefter och med stöd i dessas insatser tycks Finland ha nått fram till en linje, som gett Ryssland fungerande återförsäkringar och därmed möjliggjort stabilitet mellan de båda staterna. De bägge vet i dag var de ”har varandra”. Att kommunismen avskaffades har givetvis hjälpt till i denna avspänning. Finlands inställning, att aldrig avse att upplåta mark för tredje lands militärbaser, har uppfattats av Moskva, som bedömt den som trovärdig. Finland sänker därför inte garden utan har som bekant – i brett inrikespolitiskt samförstånd – fortsatt att hålla en stark armé.

När Tuomioja resonerar om dagens Ryssland kan han i det utrymme som den ”stabila och fungerande” relationen öppnat därför både säga, att annekteringen av Krim var regelvidrig och sanktionerna var berättigade, och att Väst har skäl att självkritiskt granska den politik den från 1990-talet förde, vilken fick Putin att besluta sig för att inta Krim. Tuomioja visar även blick för EU:s sjunkande legitimitet hos sina medborgare och kan tillfoga, att den ryska allmänheten vet att militära medel aldrig löser konflikter – de i Ukraina såväl som andra. Han påminner inte minst om det ryska ”vietnamsyndrom” som uppkom efter det ryska ingripandet i Afghanistan och som har gjort Moskva stark ovilligt att oprovocerat blanda sig i konflikter.

Ingen vet vad Helsingforsmötet ger. Att ersätta en omsorgsfull analys av andra makters agerande med klatschiga etiketter och raljans är samtidigt en metod som tyvärr frestar många ledande tidningar och bedömare.

Oavsett hur mötet i Helsingfors utfaller, och särskilt i så farliga frågor som relationen mellan USA och Ryssland, får man kalla detta en något beklämmande, för att inte säga ansvarslös metod.

Låt i stället de båda ledarna mötas och låt oss se, vad de lyckas påbörja.

Carl Johan Ljungberg

 

Mer av Carl Johan Ljungberg: Skandinavismen och de vidgade gränserna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: