Bland rödgardister och diplomater

När den unge diplomaten Örjan Berner anländer till Kina år 1968 kommer han till ett samhälle i upplösningstillstånd, en häxkittel av våld, utrensningar, främlingsfientlighet och fanatism.

I revolutionens Peking – Intriger, drömmar, stormaktsspel

Örjan Berner

(Carlssons)

Den så kallade kulturrevolutionen startades av ordförande Mao år 1966. Efter stora motgångar i den ekonomiska politiken – framför allt under ”det stora språnget”, som kostade tiotals miljoner kineser livet – var Maos ställning underminerad. Han slog tillbaka mot sina fiender inom partiet, byråkratin och armén genom att vända sig direkt till massorna, särskilt de unga. Lösenordet var ständig revolution, ständiga utrensningar. ”Det är rätt att göra uppror”, heter det i Maos lilla röda, den samling närmast infantila slagord med få tecken som ett tag var den nästan enda tillåtna läsningen.

Drömmarna i bokens titel stod inte minst västvärldens vänsterintellektuella för. Entusiasmen stod i omvänd proportion till landets ekonomiska och sociala likhet med Kina, påpekar Berner. Han nämner särskilt franska intellektuella, som Sartre och Simone de Beauvoir, men också några svenskar. I öststaterna var opinionen däremot vaccinerad mot socialism.

Berner träffade Jan Myrdal i Kina och informerade honom om den systematiska förstörelse av tusenåriga kulturföremål som rödgardisterna ägnade sig åt. Myrdal verkade ointresserad – och åkte sedan tillbaka till Sverige och skrev så kallade kulturartiklar där han förnekade all vandalism. Det förvånade inte Berner, som läst Myrdals Rapport från en kinesisk by, som troget återger propagandans bild av livet på landet. (Denna maoistiska version av Sörgården användes i Sverige som kurslitteratur i sociologi…).

Olof Lagercrantz, Dagens Nyheters chefredaktör, var likaså oemottaglig för saklig information. Han rycktes med av det han fick uppleva, klädde sig i Maokostym och rapporterade i romantiska ordalag om hur den nya jämlika världen, fri från alla borgerliga laster, skapades. Det är inte bara ryssarna som kan bygga Potemkinkulisser och lura politiska pilgrimer.

Boken är läsvärd redan på grund av alla iakttagelser Berner gör när han vandrar runt i Peking, ibland förklädd, läser väggtidningar och tittar in i den torftiga vardag – med stampade jordgolv och kollektiv sovplats – som gällde för de flesta kineser. Hans andra verklighet var diplomatins värld, där allt fortsatte som vanligt, fast utan företrädare för de flesta västländer. Här handlar det om att dricka en cocktail och försöka få så mycket information som möjligt att rapportera hem till Stockholm. Diplomaten lägger pussel och försöker ana åt vilket håll vindarna blåser i det hemlighetsfulla Kina.

Det andra perspektivet i boken är storpolitiken. Berner redogör insiktsfullt för det intrikata spel som ledde fram till Nixons besök i Kina 1972. Bakgrunden var bland annat den kinesiska rädslan för ett sovjetiskt anfall och amerikanernas ansträngningar att dra sig ur Vietnamkriget. I slutkapitlet anknyter Berner till dagens Kina under Xi Jinping, ett land med hård repression, statskapitalistisk tillväxt och väldiga stormaktsambitioner. Den kinesiska inställningen har alltid varit att Kina är den naturliga medelpunkten och att barbarerna i andra länder ska lära sig att inse detta. Kulturrevolutionen är på sätt och vis en förutsättning för den nuvarande politiken, inte minst som avskräckande exempel. Rödgardisternas kaos vill ingen uppleva igen. Bättre då att partiet garanterar ordning och reda och slår ned på alla avvikelser.

I dag köper kineserna företag – och till och med infrastruktur – runt om i världen, även i Sverige. Berners initierade skildring hjälper oss att bättre begripa det land som nu tar en allt större plats på den internationella scenen.

Nils Fredrik Aurelius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: