Senecas råd om livet

När den så kallade pisonianska sammansvärjningen mot kejsar Nero avslöjades år 65 e Kr beordrades den stoiske filosofen Seneca att begå självmord genom att öppna ådrorna. Det gjorde han lugnt och samlat, om än med visst besvär.

Den gamle tänkarens blod flöt så trögt att han beordrade fram gift (odört), som fanns förberett, skriver krönikören Tacitus. Efteråt brändes kroppen utan ceremonier, precis som Seneca föreskrivit.

Hans sorti måste betecknas som konsekvent. Enligt stoikerna bör man inte frukta döden, som bara innebär att de atomer som kroppen – och även själen – består av upplöses. Där döden är, finns inte jag. Rädslan för döendet är också överdriven, skriver Seneca. Självmordet kan vara den bästa lösningen i många fall och vi bör möta det som ödet har i beredskap med – just det – stoiskt lugn. Det är bättre att frivilligt vandra med än att släpas i håret.

Så långt kan lära och leverne sägas överensstämma hos Seneca. Kritiker har dock påtalat att den anspråkslöshet han skrev så vackert om borde vara svår att förena med hans ställning som kejserlig rådgivare och en av Roms rikaste män. Han kom från en inflytelserik familj med många kända företrädare. (Hans bror Gallio är omnämnd i Apostlagärningarna 18:12 som ståthållare över provinsen Achaia.)

Seneca levde drygt 60 år i en farlig tid och skrev dramer, poesi, filosofiska dialoger och, framför allt, brev. De som han skrev till vännen Lucilius är i stor utsträckning bevarade genom avskrifter och en viktig källa till hans tänkande.

Ibland handlar breven om existentiella frågor, ibland om vardagliga ting. Vissa vidgar sig till utförliga beskrivningar av den romerska samtiden, inte sällan med en kritisk tendens. Så till exempel när han besöker Scipio Africanus lantgård och jämför härförarens asketiska livsstil med samtidens.

Översättarens insats bör hälsas med glädje av alla antikvänner. För att underlätta för läsaren har han tillfogat en rubrik till varje brev – Om njutning och dygd, Hur man behandlar slavar, Om det omoraliska badlivet i Baiae (sic) och så vidare. Förfarandet kan tyckas något självsvåldigt, men är mycket praktiskt. Alla brev börjar annars på samma sätt: ”Seneca hälsar sin vän Lucilius.”

Boken omfattar, med förord och kommentarer, över 600 sidor och pryder sin plats i bokhyllan. Däremot är den knappast lämplig att läsa i ett sträck. Breven ger ibland ett något osorterat intryck, men den som söker finner många råd om hur vi bör leva ett gott liv. Vi lär inte för skolan, utan för livet, för att tala med Seneca (”Non scholae sed vitae discimus”).

Bok:

Breven till Lucilius

Seneca

Översättning och inledning av Magnus Wistrand

(Daidalos)

 

Nils Fredrik Aurelius

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: