Liberalerna överges – och får skylla sig själva

Liberalerna har under våren och sommaren hoppat upp och ned under riksdagsspärren i opinionsundersökningarna och ligger därmed på historiskt låga nivåer. Men partiet har bara sig självt att skylla. För det är främst utanför storstäderna siffrorna ser riktigt dåliga ut. Och att partiet inte tilltalar landsort- och landsbygd har partiet vetat länge, utan att se över sin politik.

I SCB:s senaste stora partisympatiundersökning backar Liberalerna till 4,4 procent. Detta är en stor tillbakagång även jämfört med det förra katastrofvalet 2014 då partiet bara skrapade ihop 5,4 procent av rösterna. Skulle SCB-siffrorna återspeglas i valet så skulle partiet göra sitt sämsta val sedan rösträttens införande i Sverige.

Tittar man närmare på SCB:s siffror blir det tydligt att Liberalernas stora problem är att de har mycket svagt stöd utanför den urbana övre medelklassen. I mellersta och övre Norrland får Liberalerna 1,4 procent, i norra Mellansverige 1,6 procent och i Smålandslänen plus Gotland 2,0 procent. Partiet räddas av att de fortfarande kommer upp 6-8 procent i Stockholm, Göteborg och Malmö. När SCB undersöker partisympatierna är stödet bland arbetare och företagare långt under riksdagsspärren. Starkare bas har de bland tjänstemännen och i synnerhet de högre tjänstemännen där nästan 10 procent sympatiserar med partiet.

Både de geografiska och socioekonomiska aspekterna finns väldigt tydligt utpekade i det dåvarande Folkpartiets egen valanalys efter valet 2014. Där står bland annat att läsa att de platser som ”därmed kan beskrivas som vita fläckar på folkpartikartan är samtliga landsbygds- och glesbygdskommuner”. Där beskrev man även att man tappade kraftigt i mellanstora städer och deras pendlingskommuner, medan man håller ställningarna ganska bra i storstadsregionerna. Slutsatsen är tydlig: ”I än högre grad har alltså Folkpartiet blivit ett storstadsparti”. Detta menade författarna av analysen berodde på att ”partiets profilering till stor del uppfattades som riktad till en viss grupp väljare som i huvudsak finns i storstäderna. Att valresultatet i sin tur blev så dåligt hänger samman med att den väljargrupp vi nådde fram till var relativt smal.”

om man med kärnväljare menar akademiker med så kallade storstadsvärderingar där liberala hjärtefrågor som internationalism och feminism är viktiga beståndsdelar.

De konstaterar att partiet tappade stort hos den breda medelklassen ute i landet och fortsätter på ett överraskande självinsiktsfullt sätt med att ”det kan vara frestande att säga att vi i årets val i alla fall nådde fram till våra kärnväljare, om man med kärnväljare menar akademiker med så kallade storstadsvärderingar där liberala hjärtefrågor som internationalism och feminism är viktiga beståndsdelar. Den nyss beskrivna gruppen är förvisso en av Folkpartiets viktigaste väljargrupper, men om detta är den enda grupp vi når fram till är Folkpartiet dömt att förbli ett litet parti.” De som de identifierar som kärnväljare stämmer föga in på någon gängse definition av verklighetens folk, varför de inte är konstigt att det breda stödet uteblir. Det konstateras också i rapporten att de inte längre ens har särskilt starkt stöd i den breda tjänstemannagruppen ”utan vårt starka stöd återfinns helt och hållet i de utpräglade akademikeryrken som organiseras i Saco”.

Kanske vill vissa här inskjuta att Liberalerna alltid varit ett parti för tjänstemän, lärare och kulturradikaler i storstäderna, men den bilden stämmer bara delvis. Liberalerna var länge starkt präglade av den frisinnade rörelsen som fokuserade på nykterhetsfrågan och som hade sin bas på landsbygden. Partiet var väldigt starkt i frikyrkolän som Jönköping, Värmland och inte minst Västerbotten, som länge var partiets allra starkaste fäste. I och med förra valet tappade Folkpartiet sitt enda kvarvarande riksdagsmandat från Västerbotten. Detta betyder inte bara att valkretsen för första gången sedan partiväsendets framväxt saknar liberal riksdagsledamot utan även att Liberalerna inte har en enda riksdagsledamot från Norrland. 2014 uppnåddes i stället det starkaste valresultatet i Danderyd.

Läste partimedlemmarna den egna eftervalsanalysen så skulle de kanske inse att feministisk EU-fanatism bara lockar en begränsad grupp väljare. Kanske minns väljarna också att Folkpartiet på valaffischerna 2014 frontades av Erik Ullenhag med budskapet ”Ja till invandring – Nej till rasism” och Birgitta Ohlsson med budskapet ”feminism utan socialism” och att de under denna mandatperiod både vänt i invandringsfrågan och röstat igenom tvångskvoterad föräldraförsäkring. Med sådana kullerbyttor är det möjligen svårt att förstå sig på den folkpartistiska ideologin. Den tomma snällismen borde kanske bytas ut mot tidigare styrkeområden som social välfärd, energipolitik och barsk integrationspolitik. För som det konstateras i valanalysen ansåg många medlemmar att ”problemet var att budskapen spretade. Det stämmer att det är få väljare som samtidigt prioriterar betyg, Nato, fler pappamånader och ett tydligt ja till invandring.”

Personligen nöjer jag mig med att konstatera att det kan bli svårt att vinna tillbaks väljare i skogslänen när man vill undanta ännu mer skog från produktion i den skogsnäring som sysselsätter 120 000 människor ute i landet. Att det kan bli svårt att få något gehör på landsbygden när deras tydligaste förslag på lantbruksområdet är att öka lantbruksdieselskatten och införd handelsgödselskatt. Och att höjda fordonsskatter, dubbdäcksavgifter och generellt höjt miljöskattetryck inte låter alltför tilltalande på platser där tunnelbana och spårvagn inte är de primära transportmedlen.

Tony Gunnarsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: