En tanke under Bergmanåret

Lär av hans förmåga att gestalta våra existensproblem

Mediet är budskapet, hävdade en kände medieprofeten Marshall McLuhan. Orden lät tillspetsade men har en poäng. De kan åtminstone tillämpas på filmkonsten.

Att göra film, är det då inte bara en modern variant på teater? Det handlar ju om att göra rörliga bilder, att fånga ett spel av rörliga människor. Kameran fångar enbart det vi ser med sinnena. Filmen har dessutom fördelen att exakt kunna spelas upp igen, hur ofta som helst.

Men stannar då dess särart vid detta?

Jag glömmer inte en synpunkt från en vän som bevittnade filmens genombrott i Sverige. Han menade, att de som såg film på 20- och 30-talet drabbades starkt psykologiskt av dem. De blev närmast chockade. Skälet var att filmen var så suggestiv, drog in sin åskådare på helt annat sätt än vad romanen eller ens teaterkonsten kan göra.

Jag tänker på dessa Tage Lindboms ord under det pågående Ingmar Bergmanåret.

Att den store regissören hade närmast magisk kontroll över sina berättelser är välkänt, likaså att han fick skådespelarna att i ovanlig grad hänge sig åt rollen. En gång fick jag i ett kort telefonsamtal en aning om denna ”magiska” sida av den store filmmakaren. Hans förmåga att fånga ens intresse för det han sysslade med var unik, kan jag omvittna, remarkabel. Den kopplades på på ett ögonblick, som av en knapptryckning.

Ingmar Bergman har själv sagt att hans möte med teatern och filmen bar prägel av kallelse, ja ett öde. Han anade långt innan han började arbeta med teatern att detta skulle bli hans uppgift. Det gjorde honom till en unik utövare av det ”starka medium” som filmen är.

Sett i svenskt perspektiv tillhör han samtidigt dem som intensivt sökt belysa människans villkor. Han kunde som få gestalta sårbarhet och tvivel, såg även det motsägelsefulla i livet i klart ljus. Hans filmer fick slagkraft genom sin skönhet, genom sitt noggranna utförande och  sina överraskningsmoment.

Bergman var som bekant inte ensam i vårt land om den förmågan. Det fanns gott om bra regissörer och skådespelare, som Gustaf Molander och Bengt Ekerot, och även författare. Själv beundrade han August Strindberg som skildrat vånda, ångest och konflikter. Många 1900-talsnamn har gjort detsamma: en Hjalmar Bergman och en Pär Lagerkvist, en Ulla Isaksson och en Lars Norén.

Vilken är då skillnaden mot årets jubilar? Dessa gräver ju också i själens mörka skikt. De söker med psykologins eller religionens begrepp fånga in människans natur och egenheter. Men de har en tung begränsning – de använder det skrivna ordet, inte föreställande medier. I den mån de skriver pjäser – som Lars Norén – så stannar verkan ändå mest inom teatern med dess begränsningar. Ofta har filmatiseringar av deras verk fått större kraft än den litterära förlagan.

Skillnader mellan konstarterna får så klart inte överdrivas. Många filmer i dag är ”lågmälda”, medan teatern ofta lånar suggestiva effekter från filmen. En del skapar med full avsikt ”filmad teater”, och så vidare.

När vi talar om hur arvet från Bergman skall förvaltas, vore det ändå en blygsam önskan att flera regissörer kunde lockas överta hans intresse för religiösa frågor. Dessa är ganska förbisedda av dagens svenska författare och är trots allt tacksamma att utveckla i spelad form.

Förra biskopen Caroline Krook, som inför Bergmanåret har skrivit en bok om honom, påminner om bland annat om att konsten gör oss seende. Det gäller inte minst de filmer som Bergman skapade. Kunde vi lära oss något av honom vore det kanske, att de frågor som berör vårt inre liv och en religiös problematik hör hemma i konsten.

Filmen kan på många och speciellt sätt visa det vi sällan kan uttrycka i vardagslag eller med egna ord.

Carl Johan Ljungberg

 

Mer av Carl Johan Ljungberg: Den ryska bondegemenskapens profet och Nordkorea: hot eller loppan i USA:s päls?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: