Ett fall för optimister

Jag och en vän satt en gång och talade om framtiden på ett café i Uppsala. Min vän, en bra man med universitetsutbildning, undrade hur jag kunde leva ett normalt liv helt utan hopp om framtiden för samhället. Han argumenterade för att människan behöver hopp och att det är en av grundpelarna för livet självt. Han är inte ensam, tvärtom har jag fått denna kommentar många gånger från andra bekanta. De har nästan alltid samma argument och snarlika personligheter. De tror att människan kan klara av allting om hon blott tror på sig själv, sin moraliska kod och på andra. De saknar tvivel och skeptiskt tänkande. Det är inte fel av optimister att bortse från mitt eviga tjat om stagnation, nedgång och fall. Det är antagligen rentav hälsosamt. Till mitt försvar så finns det inga bevis för motsatsen. Det enda jag vet är att jag har slutat hoppas och att jag steg-för-steg börjat kontrollera mig själv mer och min omgivning mindre. Det kan vara givande att kontemplera över livets stora cykler. Var har vi varit? Vart är vi på väg? Är destinationen bättre eller sämre?

Roms fall gick inte snabbt, utan skedde gradvis. Ett av de största problemen var specialiseringen av produktionen. När Rom tappade orken att hantera sin ekonomi, sjönk kunskapen och därför också till nivåer lika låga som de var före Rom. Infrastrukturens sönderfall bidrog också till den tydliga nedgången. Roms ekonomiska sönderfall som skedde i slutet av kejsartiden var ett direkt resultat av deras produktionsspecialisering. En läsare av denna text kan säkert dra slutsatser om dagens samhälle och globalisering och våra medborgares kunskaper om produktion. Det kan även vara en anledning att ställa sig frågan om läsaren själv skulle kunna hantera ett liv utan teknologins lyx.

Vad vi ska göra med denna kunskap är väldigt enkelt att formulera; ”Vår frihet är vårt oberoende”. Det är dock svårt att omsätta formuleringen i praktik.  Det första man skulle kunna göra är att inte utbilda sig till arkeolog eller historiker i den antika världen. Dessa utbildningar ger ingen som helst kunskap att kunna hantera kriser eller ens de minsta hindren i vardagen. En politisk fråga skulle kunna vara nationell självförsörjning rörande mat, energi, militär och utbildning.

Även om jag inte tror att västvärldens förfall går att förhindra är jag optimistisk vad gäller individen. Det kan vara givande för konservativa att tänka i termer av individer. Det skulle vara en enormt befriande känsla för oss att sluta ställa frågan ’vad kan vi göra för att förhindra katastrof X?’ och ändra den till: ’vad kan jag göra för att förbättra mitt eget liv?’. En bortglömd tanke inom vår tradition är skillnaden mellan individen och den fallna, bräckliga, människan. Vi kan behöva ta kontroll inte nödvändigtvis över institutioner, men över vår vardag och de hot som kan finnas mot den. Jägarlicens, kurser i prepping, utbildning i brandsläckning och att kunna leva i naturen borde vara självklara livsval för en konservativ pessimist.

Stefan Tovesson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: