Det svenska folklynnet

Gustav Sundbärgs Det svenska folklynnet i urval. Sammanställt och inlett av Simon O. Pettersson.

Inledning

Märkligt giver Gud åt var och en dess begåvning och kallelse. Gustav Sundbärg (1857-1916) var både en trägen statistiker, medarbetare vid Statistiska Centralbyrån och författare till åtskilliga monografier i detta ämne, och en briljant aforistiker. Hans mest lästa text var sannolikt Det svenska folklynnet (1911), en bilaga till den svenska emigrationsutredningen, en text som fått förnyad betydelse i en tid då nationalitetsfrågor diskuteras mer än på länge. Genom denna insats bör han tillmätas en betydande plats i den svenska aforistikens panteon, en plats där Vilhelm Ekelund intar huvudrummet och Horace Engdahl får sägas vara vår tids främste representant. Någon gång kan sältan i aforismerna synas vara för stark, men det är samtidigt ett verk som omöjligen kunde skrivas av någon som inte kände och älskade sitt folk.

Det svenska folklynnet

Hvad folkupplysningen angår, torde vara allmänneligen kändt, att samtliga de skandinaviska folken härutinnan intaga en mycket fördelaktig ståndpunkt. För Sverige egendomligt är, att konsten att läsa innantill i bok hos oss varit allmänt utbredd redan under flere generationer. Häraf har hos Sveriges folk åstadkommits en andlig mognad, som erbjuder en ovanligt solid grundval för fortsatt utbildning. Å andra sidan saknas kanske till följd häraf understundom den ungdomliga entusiasm för kunskapers inhämtande, som ofta träffas hos nationer, där de stora massorna först nyligen hunnit fram till den bokliga bildningens källor.

[…]

Två fakta gifva förnämligast det svenska folklynnet sin karaktär i våra dagar. Det ena är, att vi svenskar älska och intressera oss för naturen men icke för människor. Det andra: att vi sakna nationalkänsla.

[…]

Många smådrag vittna om denna varma naturkänsla hos vårt folk. Ingenstädes annars möter man väl ett så allmänt behof att under den varmare årstiden fly bort från stadslifvets kvalm och tillbringa tiden så mycket som möjligt i naturens sköte. Då händer till och med, att svenskens stelhet någon gång försvinner — o, under! Och alldeles gifvet skänker svensken då efter mycket af den bekvämlighet, som också är en af hans svaga sidor. Såsom en ny Antevs hämtar han kraft af beröringen med jorden — och finner därmed bot också för de synder han rikligen gör sig skyldig till mot ett hygieniskt lefnadssätt i öfrigt. I den varma kärleken till naturen ligger säkerligen en god del af förklaringen till vårt folks ännu obrutna fysiska styrka.

Ett litet, men betecknande faktum är också, att nästan alla svenska familjenamn äro hämtade från naturföremål. Om man gifver närmare akt därpå, skall man finna, att vi härutinnan skilja oss från nästan alla andra Europas folk.

[…]

Svensken intresserar sig aldrig för att studera människor. Försök i ett sällskap – icke att förtala en person, som är illa omtyckt: detta skall naturligtvis ta skruf; ej heller att oartikuleradt höja till skyarna en populär person: detta skall följas af lika oartikulerade instämmanden. Men försök att lungt och opartiskt, något mera ingående analysera en persons karaktär, hvilken alla i sällskapet känna, – försök att utfinna både hans goda och hans svaga sidor och huru man skall kunna förklara deras förhållande till hvarandra. Resultatet skall ofelbart blifva: allmän tystnad. Och efter några ögonblick skall någon af sällskapet taga upp ett annat samtalsämne.

[…]

När vid 1800-talets begynnelse nationalitetsidén i sin ordning redde sig att gifva Europas alla folk en ny andlig väckelse, blef det åter ett folk, som kom att stå utanför hela tidsrörelsen. Och detta folk var, tyvärr, Sveriges.

[…]

Ett af vårt folks mest utmärkande drag är den starka fantasien.

Den gör sig gällande på en mångfald områden. Här skola vi blott undersöka dess betydelse för den svenska nationalkänslan.

Fantasien ställer för svensken i en lysande dager allt som är aflägset. Hvad som ligger alldeles framför honom, ser han icke.

Svensken är långsynt. På nära håll ser han dunkelt och oredigt. Dansken – i allt hans motsats – är närsynt. Dansken ser och älskar och undersöker allt som ligger honom nära och är hans eget. Däremot är han full af fördomar och skefsynthet mot allt som icke är hans eget utan ligger honom fjärran.

Svensken är likgiltig för sitt eget, hänförd af allt som ligger långt borta.

Här skulle nu den nationella instinkten ha inneburit en högeligen önskvärd och hälsosam motvikt.

Men denna nationella instinkt existerar icke.

Och sålunda har svensken fritt fått utveckla sin ringaktning för allt svenskt, – sin kärlek och beundran för allt som är främmande.

[…]

Hvad Svenska akademien angår, veta vi ju alla, huru den användt sina pris till att gifva »systerliga hälsningar till franska akademien» (ett ändamål hvartill Nobel aldrig anslagit några pengar), och huru den, i det psykologiska ögonblicket då hela Sveriges folk fordrade vår största författarinnas bekransande, insköt en pristagare, som visst är den minst meriterade af alla, som denna heder vederfarits, och om hvilken väl numera litet hvar torde medgifva, att hans framskjutande var ett misstag.

[…]

Svensken utvecklar energi, endast när det gäller att hindra en sak, säger Strindberg. Detta är en af de bittraste sanningar, som någonsin sagts om vårt folk, men en sanning är det.

De folkrörelser, som vinna mest anslutning i vårt land, äro gärna de, hvilkas syften äro negativa.

Förbud! Förbud! — det är en älsklingsfordran och ett universalmedel mot allt ondt i Sverige.

108

Sker någon förbrytelse, strax skall man i våra tidningar finna en hel rad insändare, som fordra inskränkningar i friheten för hela den klass eller grupp, som brottslingen tillhör. Och så inbillar man sig hafva kommit till roten af det onda.

[…]

I Norge tror man att allting är hjälpt med stora ord, i Danmark med klyftiga ord, i Sverige med vackra ord.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: