Idealismen är en svag spelare på den säkerhetspolitiska arenan

Detta är en replik på Jonathan Carlsssons artikel.

 

Politik är att vilja, sade Olof Palme. Men lika mycket som politik är att vilja, är det att förstå vad som är möjligt givet förutsättningarna. Och lika användbar som idealismen kan vara på den inrikespolitiska arenan, har den föga att göra i den säkerhetspolitiska arenan.

Jag saknar just detta i Carlssons upprop för ett tredje block i världspolitiken. Förutom att ett sådant redan finns, och stavas Kina, är det just den utpräglade idealismen i uppropet som gör det ohållbart.

Att skapa en europeisk säkerhetspolitisk struktur är i sig varken orimligt eller omöjligt. I dag har sådana initiativ tagits inom ramen för EU. Dels det EU-gemensamma Pesco, dels de tre separata initiativen under ledning av Frankrike, Storbritannien och Tyskland respektive.

Inga av dessa initiativ, hur vällovliga och välbehövda de än må vara, är i sig själva nog. De räcker inte till av den enkla anledningarna att de europeiska staterna saknar militära resurser att skapa ett kvalificerat försvar på egen hand.

Förmåga till fjärrbekämpning av taktiska och strategiska mål, och långräckviddig bekämpning av fientliga fjärrstridsvapen är ett exempel på vad som saknas, och det tar tiotals år och oerhörda resurser i anspråk att sjösätta.

Och det är bara ett exempel på saknade strategiska resurser. Läget är om möjligt värre vad gäller tillgången på taktiska och operativa resurser i Tyskland, Europas största  och rikaste land.

I Frankrike och Storbritannien är det förvisso bättre ställt. Men båda saknar det viktigaste som USA i dagsläget erbjuder Europa: Strategisk avskräckning och fjärrbekämpning. De franska och brittiska kärnvapenresurserna är helt enkelt inte kvalificerade nog.

Det är därmed inte troligt att en exklusiv europeisk försvarsallians besitter någon större förmåga till kvalificerad avskräckning eller territorialförsvar. De europeiska säkerhetsinitiativen  blir, för Europas och Sveriges del, ett komplement till den existerande säkerhetsarkitekturen.

Detta är förutsättningarna i dagsläget. Eftersom säkerhets- och utrikespolitik alltjämt vilar på möjligheten att sätta handling bakom ord kan det inte bortses ifrån. Det är också i det sammanhanget som den rena idealismen blir, i bästa fall, ett risktagande. I värsta fall är det katastrofalt.

För det andra gör Carlsson också misstaget att betrakta utrikespolitik utifrån ett ideologiskt perspektiv. I sin iver att förkasta den liberala ansatsens rädsla för någon slags rysk neokommunism tolkas avsaknaden av ideologiska förtecken i den ryska geopolitiska skolan som att hot mot omvärlden helt saknas.

Ett mer fruktbart grepp är att försöka betrakta utrikespolitiken utifrån staternas olika intressen. Här återfinns ideologiska strävanden, geografiska hänsynstaganden, olika handelsbehov, och så vidare.

Nationella intressen kan kollidera och ge upphov till konflikt trots att ländernas respektive strävanden i sig inte är ondsinta.

Carlsson har förvisso rätt i att Kreml inte är intresserade av ett nytt imperium. Men dess utpräglade mål att omge sig av neutrala eller vänliga buffertstater påverkar grannländernas rätt att välja och styra sina egna öden. Och att inte förstå polackernas eller de baltiska folkens vilja att skaffa sig en garant för sin rätt att styra sina egna öden är att inte känna Europas historia.

Carlsson hade gott kunna erkänna Polens rätt att forma sitt eget öde på samma sätt som Rysslands rätt till dito.

Och det är här skon klämmer. Säkerhetspolitiken ofta ett nollsummespel. Det någon tar förlorar en annan. Att glömma bort denna grundläggande förutsättning är återigen att hemfalla till idealism.

I ljuset av detta kan man förstå och även sympatisera med vissa länders anspråk, utan att acceptera att andra måste inskränka sitt självbestämmande på bekostnad av anspråket i fråga.

Det sista, och kanske mest centrala, av Carlssons argument är motståndet mot Nato. Nato är inte perfekt och kan i många avseenden kritiseras. Men det måste göras utifrån en välinformerad position, annars riskerar man att slåss mot väderkvarnar.

Ett exempel på detta är Nato som ”i praktiken leds av USA” och ”ett verktyg för den interventionistiska amerikanska staten”. Det är sant att USA:s krig i Irak och Libyen varit misslyckade, både i avseende om ansats och resultat. Men det är också i alla avseenden amerikanska krig, inte Nato-operationer.

I Irakkriget deltog en allians av både Natomedlemmar och ickemedlemmar. Libyeninsatsen föregicks av en resolution i FN där både Kina och Ryssland avstod att rösta emot.

Därtill tas inga beslut i Nato utanför konsensus: Alla medlemmar är fullvärdiga och har samma vetorätt. Existensberättigandet vilar på den femte artikeln om gemensam försvarsplikt – och den har bara åberopats en enda gång, i samband med terrorattentatet den 9 september 2001.

Poängen är att man gör sig en otjänst när man blandar ihop USA och Nato. Det är alltjämt separata entiteter.

Samtalet om Nato har tagit fart i den svenska politiken, och ser inte ut att minska i omfattning. Det är därför synnerligen viktigt att veta vad man kritiserar och vad man vill uppnå givet de förutsättningar som föreligger.

Att hemfalla till idealism och ett språkbruk som hämtat ur en FNL-demonstration på sextiotalet är raka motsatsen till att värna rikets säkerhet och oberoende.

 

Christoffer Håål

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: